La Cronaca Diabolica - 28 dec
Buon natale...?
Så börjar julskinkan så sakteliga att förvandlas till det som Sensi ofta pratar, ja just det, skit. Snön har försvunnit och sov man lite för länge på julafton så missade man säkerligen årets vinter också.
I Italien är det lugnt och alla pustar ut efter ännu en händelserik höst, och vi rödsvarta går mot slutet på ett mer eller mindre fantastiskt år. Ett år som alla vid det här laget vet innehållit tre prisceremonier där Paolo Maldini fått lyfta en buckla.
Det blev dock ingen fjärde fjäder i hatten för Paolo Maldini då han gick miste om såväl World Soccers, France Footballs som Real Madr...förlåt, FIFAs priser.
Paolo Maldini har aldrig varit en människa som satt sig själv i fokus utan oförtrutet bitit ihop även under svåra stunder och gett allt för sitt lag.
Det är ingen mening att börja älta samma gamla klagovisor ännu en gång. Som försvarsspelare bedöms man inte efter samma kriterier som en anfallsspelare eller mittfältare och därför är det väl ingen förvånad att även Maldini likt sin läromästare Franco Baresi troligen kommer att få avsluta sin karriär utan en enda personlig utmärkelse.
Jag vill därför dela ut den första julklappen ur vår julklappssäck till Paolo Maldini, han får en egen guldboll eftersom han i mångas ögon trots allt var den bäste detta år. Detta har såväl Maradona som Matthäus, Capello och Ronaldo konstaterat.
Hösten har varit resultatmässigt positiv, endast de sista matcherna gav julmusten en besk bismak och vi får hoppas att mönstret från förra säsongen inte upprepar sig.
Ett mönster som definitivt inte upprepat sig från förra säsongen är vår disciplin ute på planen.
Totalt sett förra säsongen fick endast två spelare titta på domarnas röda kort; Ambrosini och Pirlo. Efter knappt halva säsongen är vi redan uppe i fem röda kort. En anmärkningsvärd siffra, men den är knappast orättfärdigad med tanke på förseelserna. Maldini, Gattuso och Kaladze gav ju sina motståndare rena slag. Okej, Mike Tyson hade väl knappast ställt sig upp och gett en stående ovation för träffarna. Inte ens Paolo Roberto skulle jag tro. Gränsen för dumhet passerade de dock allihop.
Inte heller Nestas bortkastade boll i Brügge och Max sena tackling på Renato Curi-stadion ger dem några Fair Play-pris.
Till skillnad från förra säsongen så har inte denna höst varit någon strafforgie (mer än när vi spelar finaler). Vår första straff kom i den sista omgången innan jul och den lyckades Andrea Pirlo (av alla människor) missa.
Efter det kontroversiellt bortdömda målet som Lazio gjorde på San Siro så blev vi straffade både en, två, tre gånger och till slut tappade jag räkningen på alla offsideavblåsningar som gick emot oss. Okej om Pippo hade spelat merparten av matcherna, men det gjorde han ju inte.
Så nu har Sensis stora argument fallit bort och istället har väl hans lag kunnat åtnjuta fler fördelar denna säsong. Konstigt att det inte finns anledning att ta upp domarnas agerande när Roma leder ligan.
Mina julklappar i detta fall blir först och främst en sandsäck till Milanello som spelarna kan slå på, så slipper motståndarna bli offer. Sen skulle jag vilja ge alla i domarkåren varsin Opel Meriva med förhoppning om att vi kanske kan få lite fler domslut med oss i vår.
Vi har visserligen plockat en hel del poäng även denna höst, men till skillnad från förra säsongen så har målorgierna varit ganska få. För en spelare har dock hösten varit en enda stor målorgie: Andrij Shevchenko. Han har gjort mål mest hela tiden. I ligan har han mäktat med 2 mål i fem av matcherna och totalt så är han upp i 12 mål i Serie A.
Intressant är dock att han av topplagen bara har nätat mot Inter i derbyt. Lazio, Juve och Parma lyckades han inte göra mål på.
Shevchenko är dock väl värd sin julklapp. Han får en varm och skön pälsmössa som han kan ha på sig när han firar jul i Kiev och laddar batterierna för minst 12 nya mål under den kommande våren.
Sommaren 2002 fick vi stifta bekantskap med någonting som Milan-staben pratade om skulle bli en revolution och det skulle vara ett av våra viktigaste nyförvärv, nämligen Milan Lab.
Efter att ha hånat dataprogrammet tidigt förra säsongen sväljer jag nu mina ord och konstaterar att vi verkligen har haft stor nytta av Milan Lab.
Mer än en spelare har gjort mer eller mindre "mirakel-comeback" denna höst. Minns bl.a. Maldini och Serginho som båda kommit tillbaka betydligt tidigare än planerat.
Trots skador i tid och otid, särskilt i backlinjen, så har vi varit hyfsat skonade mot tidigare år. Det kan bli guld värt.
Jag ger därför en stor chokladask till hela läkarstaben för deras insatser för Milan ända sedan Milan Lab kom med in i bilden.
En som vi inte skall glömma är Adriano Galliani. Nu när han beslutat sig för att lämna Lega Calcio så avslutar han sin period som sittande på två viktiga poster. Alla belackare får som de vill och ett stort argument mot Milan som enligt dem ska ha dragit stora framgångar tack vare Gallianis post i Lega Calcio, dvs en Coppa Italia-titel.
Vad som är ännu mer positivt är att Galliani nu kan lägga allt krut på att sköta Milan från sin position som vice-president.
Eftersom han enligt egen utsago känner sig utmattad och trött så ger vi honom ett paket innehållande en spa-weekend på valfri ort.
Till sist vill jag ge en hård klapp (valfritt att tolka klapp som man vill) till Francesco Totti. Inte för att jag längre kan klaga på hans divalater och svanhopp i lika stor utsträckning längre (på den punkten har han mognat betydligt) men snarare för hans kommentarer mot Gennaro Gattuso.
Gattuso fick en poäng i FIFA:s omröstning om världens bäste spelare 2003. Stackars Totti fick inte en enda och tyckte att den som röstade på Gattuso var mer eller mindre dum i huvudet. Ett oerhört påhopp mot en spelare som ändå är hans lagkamrat i Gli Azzurri.
Det blir som sagt en riktigt hård klapp till Totti, kanske två. Eftersom jag är så snäll i år så bjuder jag på en hotellweekend med Stefan Thylin i Madrid också.
Lista diabolica:
Diavolo numero uno: Maldini - bäst enligt de flesta men inte enligt de som bestämmer
Diavolo numero due: Nesta - Två missade matcher, två förluster. Måtte han spela på Olimpico.
Diavolo numero tre: Kaká - Skjuter lika hårt som en häst sparkar, och har bättre träffbild än alla andra i laget tillsammans.
Lontana dall'inferno: Kaladze - Du vet, det var inte Bertotto som kidnappade din bror...
Tack för denna gång och FELICE ANNO NUOVO.
