Matchrapport Roma-Milan (Del 2)
Denna matchrapport skrivs ett dygn efter matchen på Olimpico, och det är nog bäst så, ty efter gårdagens smällkaramell var jag definitivt tvungen att hämta andan.
Efter detta händer inte så mycket. Samuel hade en farlig nick efter en Cassanohörna som gick strax över. Paparesta, som hade signalerat för tre tilläggsminuter, lät spelet gå till sista sekund, och inte nog med detta. När Totti och Cassano gemensamt gick ut till hörnflaggan och hade gått 48:01 minuter lät den annars så duktige domaren spelet fortgå. I min tankevärld fanns det bara en person jag skulle beskylla ifall Roma gjorde mål nu. Och gissa vad? Oturen kom naturligtvis att med stor ironi le mig i ansiktet. Underbarnet från Bari skulle på allvar komma att presentera sig efter att Totti hittat den för dagen fullkomligt oduglige Mancini, som i sin tur bara hade att sätta pannan till (detta kunde inte ens han misslyckas med ens en sån här dag) för att helt friställa Cassano. Problembarnet gjorde vad till och med Peter Markstedt skulle gjort i samma läge, mål.
Gissa om jag slet mitt hår efter denna hårresande upplevelse?
Med den psykologiska betydelsen av ett mål i baken i slutminuterna i åtanke kunde jag inte göra annat än att få tråkiga associationer i halvtid. Vad skulle den andra halvleken egentligen bära med sig? Spelet indikerade att vi skulle få se ett fortsatt underbart Milan, å andra sidan återstod det att se hur pass mycket våra idoler påverkades av Cassanos snöpliga mål.
Andra halvlek
Totti verkade ha gett sig fan på att han inte tänkte svika i ännu en toppmatch i årets upplaga av Serie A, så han inledde med att direkt avfyra en kanon från över trettio meter. Oturligt nog för Roma och lagets fans var det också det enda dom skulle få se av Totti denna halvlek. Costacurta förnedrade superstjärnan gång på gång på gång. Jag riktigt myste när jag såg lipsillen jämra sig i gräset efter att gång efter annan blivit helt avklädd av Costacurta och company. Totti må vara en stor spelare, det tycker jag inte skall diskuteras ens, men någon stor lagkapten är han definitivt inte.
Hursomhelst, med denna superdiva lagd till handlingarna tänkte jag nu fokusera lite på Il Milan, för Milan var det enda laget på planen under andra halvan av matchen.
Matchbilden påminde mycket om den vi brukar bevittna när vi ställs mot våra kusiner. Milan hade bollen hela tiden och Romaspelarna var aldrig någonsin i närheten av den. För Milan gick bollen som på ett snöre och de mer kraftigt byggda Roma mittfältarna hade aldrig någon som helst chans att störa de för kvällen vitt iklädda Milanspelarna.
Jag trodde i ärlighetens namn innan matchen att den skulle sluta med antingen förlust eller ett oavgjort resultat, men jag hade dock en reservation. Om Milan skulle kunna vinna mittfältet, för där var jag övertygad om att matchen skulle avgöras, skulle det ha ofantligt stor inverkan på spelet. Och precis så blev det.
Sällan har man sett ett lag så ostört och totalt överlägset få trilla boll på Olimpico. Den ende som klarar sig undan med ett godkänt betyg på Romas mittfält är Dacourt. För Milans del var alla mittfältsspelare mycket mer än bara godkända, och detta ger enligt min mening en illustrativ bild av varför matchen slutade som den gjorde.
Innan vi lägger ned verksamheten för denna gång tänkte jag kort redogöra för de mest spännande ögonblicken under andra halvleken. Låt oss först ta en titt i backspegeln för att återigen få njuta av en extraordinär fotbollsspelares genialitet. Efter 62 minuter gånget på matchuret får Pirlo tag i bollen på mitten. I vanlig ordning ser han Rui Costa fri på mitten, efter detta är det Rui Costa one man show som gäller. Efter att likt en svan svävat fram över den gröna mattan bestämmer sig portugisen för att göra narr av Samuel med en skottfint innan han lika genialiskt och lekfullt lägger fram en perfekt macka till Sheva. Det kunde bara sluta på ett sätt. och gjorde det också. 1-2.
Olimpico tystnar.
Cassano skulle befinna sig i blickfånget minuten senare. Efter att Emerson avslutat tämligen undermåligt hittar bollen fram till Cassanos skalp istället, men den unge azzurin hade inte ställt in siktet denna gång. Till hans försvar skall sägas att bollen också kom väldigt snabbt.
Med dryga kvarten kvar såg vi en fritt huserande Cafú lägga fram en lika fri Seedorf. Holländaren hade här i själva verket ett friläge, men han ville så gärna se att Sheva skulle få göra sitt så hett åtrådda hattrick. Detta skulle han inte ha gjort, ty Il Muro stod i vägen, så istället för att ha suttit spiken i kistan själv skulle vi få vänta ett tag till innan vi triumferande kunde sträcka händerna i skyn.
Romas mittfält var som ett enda stort svart hål och Pirlo kunde utan någon som helst resitens måtta inlägg och sikta in sig på Pancaro i straffområdet. Beppe kunde i sin tur i lugn och ro spela bollen till Shevchenko som inte heller behövde ha någon jäkt innan han serverade Kaká. Brasilianaren tänkte att någon var tvungen att göra någonting och försökte dribbla bort Chivu för att komma till ett ypperligt läge. Om Chivu använde sig av justa medel och utförde ett gediget försvarsarbete i detta fall, eller om han var ojuste och fällde Kaká låter jag vara osagt.
När vi befann oss i 85:e minuten hände det som inte fick hända. Dida var för en gångs skull ute och flaxade. Cassano fick bollen precis utanför straffområdet och bestämde sig för att lobba över målvakten. Milan hade änglavakt då Cassano inte hade någon precision i lyftningen, dessutom var Costacurta i vanlig ordning på rätt plats vid rätt tillfälle. Den forne landslagsmannen tog det säkra före det osäkra och rensade i alla fall.
Två minuter senare skulle Sheva få ett friläge efter en underbar framspelning av Kaká. Sheva hade all tid i världen att göra sitt andra hattrick på Olimpico. I efterhand får man nästan säga att den gode ukrainaren hade på tok för mycket tid. Avslutet var lamt, och även om Pelizzoli gjorde en kvalificerad räddning skall en spelare på den nivån inte missa ett sådant läge.
Mindre än tio minuter senare gick slutsignalen, och med facit i hand, vem bryr sig egentligen om att Sheva missade i det där läget? Inte jag i alla fall.
Milan gjorde mig så oerhört stolt igår. Jag har inte känt samma stolthet över att vara milanista sen vi slog BvB Dortmund i UEFA Cupens andra semifinalmöte. Då var Milan ännu mer uträknade än igår efter debaclet i Dortmund bara två veckor tidigare. Men så som man reste sig var verkligen rörande. Den gången fällde jag en och annan tår, detta gjorde jag inte denna afton, men jag är likt förbannad för jävla lycklig idag.
10 poäng av 12 i storlagsmatcherna i år säger det mesta. En sak är säker, när stormatcher stundar kan man vara säker på att våra hjältar levererar.
