Krönika: This is football
Returen är spelad och CL är över för den här gången. Det känns givetvis tungt, men livet går vidare. Det är ’Forza Milan!’ även i morgon, och för all framtid för den delen.
4-0. 7-2 totalt. Rooney stor matchhjälte. Utklassning. Tungt. Det här är fotboll – det går upp och ner. You win some, you lose some.
Efter lottningen gav jag Milan 40 % chans att gå vidare. Alla känner till vad som hände i det första mötet. Chanserna var ungefär 15 % inför returen – innan Pato, Nesta och Antonini skadade sig. Utan Pato var chanserna nere på 10 % och när Nesta plötsligt skadade sig under matchdagen minskade chanserna till 5 %. Milan har inte en tillräckligt bred trupp för att klara sådana skador, speciellt inte med Seedorf och Zambrotta halvskadade.
För en offensiv satsning på Old Trafford hade vi behövt Pato, och när Nesta dessutom inte fanns där bak som trygghet var det mer eller mindre kört. När det sedan stod klart att även Jankulovski skulle spela ser jag inte hur någon riktigt trodde på att det här skulle gå att vända. Det var Mission Impossible plus Sagan om ringen – inte ens Frodo och Tom Cruise tillsammans hade klarat det.
Att matchen slutade 4-0 är tungt. Visst hade vi alla föredragit att förlora med, låt oss säga 2-0, men Milan var tvunget att satsa framåt och då läckte det bakåt. För mig gör det inte så mycket att det rann iväg, Leo chansade. Det här är nackdelen med Joga Bonito. Jag skäms inte, jag har ändå levt länge.
Milan inledde bra. Efter tio minuter hade vi redan skapat två klara målchanser, men återigen kunde vi inte göra mål. Ronaldinho fick ett riktigt bra nickläge som han skulle ha satt för att vi skulle ha haft en chans och Huntelaar – ”straffområdesspecialisten” – hade bara behövt placera in Thiago Silvas långa och fina krossboll, istället försökte han ta ner den. I och med de missarna var det kört för Milans del.
Sedan kom Rooney och nickade in 1-0 efter en dryg kvart. Precis som i det första mötet, då Scholes gjorde 1-1 strax innan halvtid – mitt i Milans press – kom Rooneys mål i perfekt tajming för att bryta ner Milanspelarnas svaga psyken. Rooneys 2-0 var även det lika vältajmat då Milan precis hade bytt in Seedorf i ett sista desperat försök att satsa offensivt.
För mig är det ingen slump att det var Bonera som skulle markera Rooney vid 1-0, eller att det var ”mittbacken” Ambro (Bonera dessutom skadad i halvtid) som inte hängde med då Rooney, lika snyggt som extremt psykologiskt viktigt, gjorde 2-0 någon minut in i andra halvlek. Slutligen kan väl ingen ha blivit förvånad över att det var Jankulovski som Park enkelt sprang förbi vid 3-0. Absolut inga jättemissar, men det är inga tillfälligheter heller.
Milans bristfälliga avslutningar fortsatte i andra halvlek då Huntelaar missade ett bra nickläge, och när inte ens Pippo kunde sätta dit Beckhams fina inlägg i slutet av matchen stod det helt klart att it wasn’t meant to be att vi ens skulle göra ett mål. Sedan var det också typiskt att Beckham inte fick sätta det där fina volleyskottet.
Sammantaget var United bättre, starkare och framför allt mer stabila än Milan. Så enkelt är det. För att gå vidare hade dagens Milan behövt flyt med skador på sina egna spelare och flyt med skador på deras spelare, samtidigt som vi givetvis skulle ha satt våra chanser. Om vi hade haft fullt lag och Rooney hade varit skadad, då hade vi haft en chans. Men överlag är United ett tryggare och bättre lag, spelarna vet exakt vad tränaren vill ha. Även om klubben tappade Ronaldo i somras så är de ett färdigt lag som vunnit ligan tre år i rad och som dessutom spelat två CL-finaler i rad. Milan mötte helt enkelt ett riktigt topplag och vi fick i oss.
Hade vi vunnit på mot Zürich och fått Patos regelrätta mål mot Real på San Siro godkänt, hade vi kanske kunnat slå ut Lyon och nått kvartsfinalen. Men att gå mycket längre än så hade varit extremt svårt.
Milan är på år 1 av Leonardos era. Brassen fick ingen deg i somras, utan han fick kämpa med att baka ihop något av de smulor som fanns på bordet. Han har gjort det bra, men mot de allra bästa räcker det bevisligen inte till. Vi blev utklassade i det andra mötet. Men jag känner mig inte förnedrad eller speciellt besviken egentligen. Jag ska berätta när man känner sig förnedrad och extremt besviken.
Förnedrad känner man sig när man har stora förväntningar och sedan förlorar stort. Jag kände mig förnedrad mot Deportivo år 2004. Då hade jag – med all rätt – skyhöga förväntningar på Milan. Extremt besviken kände jag mig mot Liverpool år 2005 och då vi förlorade hemma mot Juventus på San Siro i den avgörande matchen om lo scudetto år 2006.
Inför den här säsongen hade jag inga förväntningar på Milan. Ledningen satsade inte och det känns som att det här är en säsong i väntan på bättre tider. Leonardos lag har redan nått sina realistiska målsättningar – en topp 4-placering i Serie A och åttondelsfinal i CL. Förutom det har Leo bjudit på ett underhållande spel. Mycket mer än så hade ingen kunnat förvänta sig av årets Milan.
Jag hade varit extremt besviken, och nästan knäckt, om min klubb hade satsat €250 miljoner på transfermarknaden och sedan åkt ut mot Lyon i åttondelen – samma år som finalen spelas på vår hemmaarena. Tro mig, jag har inget emot Real Madrid, tvärtom. Men där har vi ett perfekt exempel på relationen mellan förväntningar och känslor av besvikelse.
Det är helt enkelt inte realistiskt att ha stora förväntningar på Milan år 2009/10. Den här utklassningen är dock en väckarklocka för ledningen – om de nu hoppades på ett mirakel för att vinna CL igen. Det gäller att fastställa ambitionsnivån. Vill man vinna titlar gäller det att satsa mer. Annars är det helt enkelt dags att sälja klubben. Om Milan ska fortsätta att vara Milan även i framtiden krävs det mer pengar för en satsning. Det håller inte att chansa under en längre tid.
Det är givetvis en stor besvikelse att åka ut redan i åttondelen och det är verkligen inte da Milan att förlora med 4-0, men den här säsongen är lite av ett undantag, ett specialfall. Trots den här förlusten är Milan på många sätt på rätt spår. Klubben gick den här säsongen igenom ett stålbad rent ekonomiskt, samtidigt som en ny tränare har fått chansen att utvecklas. Dessutom har många talanger värvats till Primaveralaget, och fler och fler högavlönade äldre spelare faller bort från a-laget. Nu krävs det dock en större satsning i sommar om Milan på allvar ska kunna utmana lag som United.
Vi Milanisti har självförtroendet att snabbt gå vidare. Vi vet vad de rödsvarta kan, vi stressas inte av några år av misslyckanden. Vi vet att vår klubb är den klubb som har lyckats bäst internationellt av alla klubbar i hela världen. Milan har sju Europacupen/CL-titlar och klubben har spelat sammanlagt åtta CL-finaler. Så var försiktiga med vilket träd ni pissar på. Vi har råd att åka ur i åttondelen. Det har Real Madrid också egentligen.
Milan har burit den italienska fanan i Europa under hela 2000-talet, så vi behöver inte skämmas för någonting. Tvärtom, vi har minst anledning av alla att skämmas. I år misslyckades vi, men vi kommer igen. Var så säkra.
FORZA MILAN PER SEMPRE!!!
