Krönika: En berättelse om hopp och förtvivlan
Jag var, som några av mina kollegor redan nämnt, på plats där det hände. När det som inte fick hända hände. Jag försöker härmed ge min version av det hela. Det är inte på något sätt en objektiv analys. Det är bara mitt sätt att ventilera och berätta hur det känns.
Efter en stressig dag satte jag mig i bilen och begav mig mot Manchester. Det hela började med att jag förlorade en motorvägstävling mot en M5. Det var dock ingenting jag tänkte länge på. Detta var, trots att jag bor i närheten, mitt första besök på Old Trafford.
Jag hade som sagt lite hopp och var nästan lite nervös när jag parkerade vid stadion.
Jag hade biljett till Curva Rossonera, med andra ord på kortsidan bland Milanfans. Några dagar tidigare dök en fin möjlighet upp att få sitta bland de ”fina” människorna i en box om jag så önskade.
Jag hade inte bestämt mig förrän jag faktiskt stigit ur bilen på kvällen.
Det jag såg var ett gäng Milanfans som satt ner runt ett litet stenbord och sjöng. Jag var snabbt framme och började diskutera matchen med dem. De kände likadant. Fjärilar i magen för det som kunde hända. Vi har ju ältat det här om ett eventuellt mirakel i Manchester. Därefter begav jag mig och kvitterade ut min biljett till Curvan.
Det fanns ingen anledning att fira ensam om det skulle gå vägen och absolut ingen som helst anledning att lida ensam heller.
Eftersom jag varit igång non-stop hela dagen hade jag mindre koll på att Pato skulle befinna sig på läktaren och detta var det första jag fick reda på när jag satte mig bredvid de tillresta Milanfansen.
Under uppvärmningen hängde Ronaldinho mycket nära kortlinjen och visade upp tricks. Han trixade, slog frisparkar och vinkade till publiken. Allt detta medan hans lagkamrater sprang och värmde upp. När han till slut beslutade sig för att hänga på i uppvärmningen var han självklart den enda som sprang med en boll. Sist i ledet. Leonardo kallade in sina mannar till omklädningsrummet för ett sista pep talk. Ronaldinho stack in ungefär fem minuter efter alla andra…
Klockan närmade sig 19.45 och min taktik var självklar. Släpp inte in något mål i första halvlek och se till att sätta chanserna som skapas. Jag vill inte se en repris av Milan-United. Det handlade faktiskt mycket om individuella prestationer.
Skulle Pirlo vara pigg för en gångs skull? Skulle Ronaldinho glänsa igen? Skulle Huntelaar och Borriello näta någon gång och skulle Flamini briljera eller bli utvisad efter tio minuter?
Lagen sprang ut på planen till publikens stora förtjusning. Ronaldinho självklart långt bakom resten av laget.
När jag insåg att Neville skulle ta hand om Dinho sken jag upp. Dessvärre var Ronaldinho överglänst av engelsmannen så länge han nu fick spela. Han var seg, gnällig och när han inte får yta släpper han inte bollen när han ska. Det verkar som att han känner att det verkligen måste vara han som slår den där avgörande bollen även om det ibland är smartare att släppa snabbt och enkelt och ta en liten löpning.
Kapten Ambrosinis bollbehandling i första halvlek var så usel att till och med jag ville få honom utbytt. Han kom alldeles fel i sin position och fick endast agera bollplank ett par gånger.
Abate vägrade flytta upp när yta fanns vilket innebar att Flamini fick ta hand om en alldeles för stor yta själv. Huntelaar låg väldigt centralt och det blev ibland till och med nästan kamp om bollen med Borriello.
Jag blev nästan lite imponerad av Pirlos vilja i matchinledningen. Han försökte faktiskt peppa laget och dra upp Milans anfallstempo. Thiago Silvas uppspel till Huntelaar åtgärdades direkt av Fergie och Silva fick inte många fler möjligheter att sköta uppspelen från backlinjen. The Roonster var på honom direkt samtidigt som Bonera aldrig sattes under press. En gullig liten pik till Bonera gällande hans uppspel.
Och då hände det som inte fick hända. Rooney fick en kubikmillimeter luft och en halv kvadratcentimeter ytrymme. 1-0 till hemmalaget och matchen var i princip slut.
Jag borde nästan ha lämnat stadion där, sluppit matchtrafik och kört hem.
Istället stannade jag kvar och försökte sjunga med i klackens sånger.
Halvtid och efter att vi peppat varandra på läktaren tändes då hoppet återigen. Tre mål är inte omöjligt. Vi har ju gjort det mot Liverpool i en final. Och Liverpool har ju gjort det mot oss. Det går.
Vi såg att Bonera blivit utbytt och Ambrosini gått ner som mittback. Seedorf fick komma in och dra igång spelet lite grann och det gjorde han faktiskt. Men först hann vi klanta till det ytterliggare. United roffade åt sig bollen och Nani slog en yttersida som hade fått Quaresma att bli avundsjuk. Rooney gjorde det bästa och enklaste av det hela och matchen var definitivt över.
Hur kändes det? Inte så farligt faktiskt. Jag accepterade redan innan matchen att Milan skulle åka ut.
Det enda jag och resterande 3500 på kortsidan krävde var ett försök. Ett ärligt, helhjärtat försök att göra något positivt av en annars dyster afton.
Istället fick vi se Park enkelt ta sig igenom och göra 3-0 och därmed var en övertygande seger istället en överkörning.
När Fletcher gjorde 4-0 var det förnedring. Jag vet inte ett bättre ord för det.
Ferguson slängde in Rafael som fick sin utlovade lekstund med Dinho. Han bytte ut Rooney mot en medelmåttig Berbatov och passade även på att lufta Gibson. Allt detta medan Leonardo bytte in Beckham för att han skulle få sina efterlängtade applåder och stående ovationer samt Inzaghi för att han skulle sluta gnälla på bänken. Beckham verkade vara den med störst vilja och hans insats var mer än positiv i min åsikt.
När slutsignalen gick var jag lättad. Det var skönt att det var över. Jag var trött och självklart både ledsen och besviken.
Det är aldrig kul att se sitt lag förlora, men det är inget jämfört med att se dem åka ut ur sin egen turnering.
Milanspelarna verkade inte alltför ledsna efter matchen. De hade ju trots allt haft sedan 1-0 målet på sig att sörja uttåget ur Champions League…
Besvikelsen gör sig påmind idag också. Troligen gör den det imorgon också. Har jag otur så sitter detta i till nästa upplaga av Champions League.
Faktum kvarstår att ingen kan ha trott att Milan skulle gå långt i Champions League trots allt. Besvikelsen beror mest på bristen av jävlar anamma. Lite grinta. Lite mer själ och lite mer hjärta i spelet. Jag åkte bara sju mil för att se matchen men det finns en hel del som åkt en bra bit längre för att se Milan spela. Min kritik går till de spelare som själva vet med sig att de gav upp innan slutsignalen gick.
Champions League är inte förlåtande. Ett litet misstag kan vara skillnaden på att gå vidare eller packa sina väskor och åka hem. Marginaler kan avgöra en match, men man vinner inte turneringen på grund av att man har marginalerna med sig hela vägen. I slutändan är det ingen slump. Milan gjorde mer än ett misstag och att United tog vara på vartenda misstag. Det säger en hel del om hur rättvist det var att vi inte gick vidare.
Jag förväntar mig inte ens ett mindre mirakel i ligaspelet. Jag har förstått vad årets upplaga av Milan är kapabla av. De ger och tar. De är upp och ner som gäller. Igår var det definitivt ner. Mot Chievo är det förhoppningsvis upp igen.
Nåja, det var bara en av många kommande resor för att se mitt kära Milan spela.
I slutändan är jag alltid rödsvart.
***********************
Galliani och Berlusconi: Sluta jiddra, börja trolla!
Leonardo: Vakna!
Jankulovski: Gå och lägg dig!
Huntelaar: Du är inte Ronaldinho. Du måste titta på bollen när du ska ta emot den.
En eloge till Unitedfansen för deras varma mottagande av Beckham. Busvisslingarna och fansen med tröja nummer sju och namnet ”Judas” på ryggen bortser jag ifrån (det kan ju vara och är förmodligen riktat mot C. Ronaldo).
Notera att Rooney fick stående ovationer av Milanfansen när han byttes ut. Respekt.
På tal om Rooney: Jag har alltid sagt att han inte är bland de bästa i världen. Nu är han bäst i världen. Fan att det skulle hända nu bara.
Atmosfären och ljudkulissen på Old Trafford är osannolikt bra. Dit åker jag gärna igen och får ni chansen är det bara att nappa.
*************************
AVANTI MILAN!
