Matchanalys: Brescia - Milan
Tillknäppt och stundtals brutalt.
Ancelotti hade valt en helt väntad uppställning med tanke på vilka spelare som inte kunde delta idag. Ambrosini gick således in på Seedorfs plats, men i övrigt var uppställningen densamma som vi sett i de andra ligamatcherna i år.
Det märktes direkt att matchen inte skulle bli nån klang och jubelföreställning. Ytorna var obefintliga och tempot minst sagt lågt.
I och med att Brescia hade låga utgångspositioner så blev det i vanlig ordning trångt för Milan-spelarna. Anfallen såg likadana ut mest hela tiden, Pirlo lyfter in en boll bakom Brescias backlinje, men det gav sällan resultat. Kaká fick tag på en boll, men tappade den lika snabbt.
En orsak till varför denna taktik gick i baklås var att planen var våt och hal och de flesta bollarna fick en väldig skjuts när den slog i marken. Regnet har öst ner över Lombardiet hela dagen och planen var allmänt svårspelad. Den var inte lika hemsk som San Siro-åkern, snarare jämn o fin, men som sagt, hal efter all nederbörd.
Vår andra anfallsvariant var att spela ut bollen till Shevchenko på högerkanten, men den kan inte heller betecknas som någon succé.
Med tanke det tillknäppta spelet var det inte för inte man saknade Seedorf för en gångs skull. Holländaren är ju en av de bättre när det gäller spel på små ytor, i alla fall om han vaknar på rätt sida.
Milan kontrollerade stora delar av halvleken, Brescia hade en pigg period i mitten av halvleken, men i övrigt var deras anfall alldeles för långsamma för att kunna oroa firma Nesta-Maldini.
Det var svårt att se när den andra halvleken drog igång. Trots att klockan traskade upp mot 55 minuter så verkade spelarna stå still. Det var faktiskt så illa att jag inte hade kunnat bevittna ett långsammare tempo om jag så hade spelat upp skiten i slow-motion.
Ancelottis första åtgärd åt det hela var att ta ut Gattuso och sätta in Serginho. En känd vandringssägen är ju att brassen kan dra upp tempot i en match på egen hand. Så mycket bättre blev det inte i och med hans intåg nu heller, men däremot verkade Brescia-spelarna tröttna efterhand.
Mycket av vårt spel är numer uppbyggt att gå via Kaká. Brescia var medvetna om detta och låg ständigt i hasorna på honom. Mot slutet av matchen blev spelet fulare och fulare, och i andra halvlek var det inte lätt att hålla koll alla avblåsningar.
Rui kämpade i vanlig ordning utan att få ut nåt resultat och till slut gav Ancelotti Tomasson chansen istället. Rui verkade inte alltför nöjd med att utgå, men skall först och främst rannsaka sig själv.
Brescia skapade inte mycket under den andra halvan av matchen heller, men när de väl kom fram så osade det katt ordentligt. Det var mer slarv i avsluten än bra försvarsspel som räddade oss från baklängesmål.
När sedan Pancaro satte huvudet till på Pirlos hörna och gav oss ledningen, så var det resultatet av en mini-press som Milan lyckats skapa i och med att Brescias krafter började sina. Ancelotti valde att spela sitt sista kort när han tog ut Sheva och satte in Brocchi, allt för att hålla Brescia i styr.
Brescia gav allt på slutet och man lyckades trycka ner Milan lite grann. Detta gav naturligtvis kontringsytor och Kaká lyckades så när utnyttja detta, men målet var aningen för lågt för att hans chip skulle ha hittat nätmaskorna.
Till slut rann sinnet över hos en frustrerad Dainelli som satte händerna i ansiktet på Tomasson. Rött kort efter att domaren konsulterat linjemannen och Brescia fick avsluta matchen med 10 man.
Segern innebar att Milan vann på Rigamonti för första gången sedan 1995. Om man vinner hängmatchen mot Siena innebär det att Milan ligger jämnt med Roma efter halva säsongen på smått fantastiska 42 poäng. Just nu ligger vi på 39 poäng, samma summa som efter 17 omgångar förra säsonger.
marko_u@hotmail.com
