Matchanalys Milan-Lazio
En pinsam första halvlek, något bättre andra.
Inte ens hann jag öppna min Estrellapåse innan jag fick bevittna Abbiati utföra ett vansinnesdåd! 1-0 satte sig onekligen i huvudet på killarna, för den fotbollen som från rödsvart sida presterades i första halvlek var inte värd den klassiska rossoneridressen. Gång efter annan fick vi se högklassiga spelare göra pinsamma misstag. Laursen och Nesta verkade inte alls samspelta där bak och mittfältet var under all jävla kritik. I Pirlos och Kakás frånvaro fick Redondo och Rui ta på sig regista respektive fantasista-ansvaret, och det kunde dom inte ha gjort på ett sämre sätt under första halvlek. Avstånden mellan lagdelarna var milslånga kändes det som. Att Serginho var så anonym som bara han kan vara när han är, just det, helt värdelös, gjorde inte saken bättre. Brocchi kämpade förtjänstfullt, men fick tyvärr inte så mycket (läs inte alls) hjälp från sina kumpaner på mitten. Detta resulterade i att även hans insats i första halvlek svårligen kan nå upp till godkänt betyg. Lazio gavs konstant utrymme att på mitten få husera och dominera hur fritt som helst. Fiore var banans främsta aktör i första halvlek och hittade hela tiden lediga ytor mellan Rui Costa och det som skulle vara Milans mittfält. 2-0 kom överraskande men knappast chockerande.
Sista tio minuterna rycker Milan upp sig. Rui Costa insåg förmodligen att hans miserabla insats skulle utmynna i att han blev utbytt i halvtid om han inte drog ett ess ur rockärmen. Så det var precis vad han gjorde. Precis innan halvtidsvilan slog han en sån där genialisk macka till en frenetiskt offside springande Inzaghi. Boom, mål. Sereni utan chans.
Lazio var utan tvekan det bästa laget under första halvan. Ett tvåmålsunderläge hade dock känts för hårt, ty Milan skapade en del chanser. Om man lägger till det faktum att 1-0 målet aldrig borde uppstått överhuvudtaget blir mitt resonemang nog så klart. Lazio skall dock ha heder för sin beundransvärda inställning och prestation de första 45 minuterna.
Som så många andra gånger detta år ryckte Milan upp sig ordentligt i andra halvlek. Mittfältet var mer kompakt. En inte allt för vågad gissning är att Carletto gav hela laget en ordentlig utskällning i paus. Nonchalansen var som bortblåst även om inte allt fungerade till punkt och pricka. I inledningen av andra halvlek visade killarna i alla fall att de ville, något man inte kan säga om deras uppträdande i första halvan av matchen.
Nesta, som långt ifrån gjorde någon succé denna afton, visade upprepade gånger prov på sin järnvilja och förträffliga motsträvighet när han flertalet gånger visade ett härligt fighting face. Kanske var det mer irritation över att saker och ting för kvällen inte stämde, men jag är av uppfattningen att det är bättre att visa sitt missnöje och försöka elda upp sina lagkamrater än att hålla käft. Naturligtvis förutsätts det att man gör detta på rätt sätt.
Rui gjorde en klart bättre andra halvlek och befann sig oftare i händelsernas centrum än i första halvlek, då han allt som oftast befann sig i perifera positioner. Serginho flyttades ner som vänsterback när Pancaro blev utbytt, och det var nog bäst det för på mitten gjorde han inte mången glad, förutom kanske Laziospelarna- och fansen.
Borriello och Kaká slängdes in för att ge ytterligare lite krydda till anfallsspelet. Substitutionerna fungerade till förnöjelse, även om undertecknad inte hade haft något emot att se en viss Velociraptor på planen även i slutminuterna. Jag antar dock att den fysiska formen omöjliggjorde detta och därmed tedde sig bytet av Inzaghi på intet sätt sensationellt.
I returen nästa vecka får vi hoppas på ett betydligt alertare Milan. Så som laget såg ut idag, speciellt i första halvlek, är oacceptabelt.
