Äventyret börjar
Vem vill ha David Beckham när vi har Manuel Rui Costa?
Taxin kryssade mellan filer, bilar och vespor. Att köra mot rött är ju inget farligt. Chauffören var helt tyst hela vägen. Om det berodde på att han koncentrerade sig på körningen eller om det var vår olika uppfattning om fotboll som var anledningen vet jag inte.
På hans solskydd satt en bild på Inters laguppställning. Kanske hade han sett min pin på jackan och därför ignorerade mig resten av vår tid tillsammans. Taxiresan tog hur som helst slut både fortare och billigare än jag väntat mig.
Väl framme märkte jag att jag från mitt fönster kan jag se San Siro, denna bedårande byggnad. Från att ha följt Milan från TV:n och datorn hemma i Sverige har jag nu gångavstånd till "La Scala".
Mina förväntningar på matchen mot Perugia var skyhöga. Dels för att det var min första match på San Siro sedan ungefär ett år tillbaka, och dels för att vi hade chans att dra ifrån ytterligare i tabellen om Juventus och Roma kryssade i kvällsmatchen.
Solen sken och värmen stekte mot min svarta väst när jag promenerade mot San Siro. Jag kunde inte drömma om att jag skulle få uppleva våren redan i början av februari när jag åkte hit i fredags. Utanför "Biglietteria Nord" väntade jag på en kompis. Arenan skuggade denna plats.
Här arbetade de svarta börshajarna febrilt. Det såldes biljetter till höger och vänster. Det var näst intill ett skådespel att bara stå och bevittna dessa högljudda herrar. För mig var det en stor överraskning att de samarbetade.
Unga, gamla, par, kompisgäng, ensamma, stora skaror passerade mig och in igenom grindarna runt arenan. Att det var bilfri dag i Milano idag märktes i alla fall inte på folkflödet utanför arenan, även om det var betydligt lugnare på gatorna.
Vi köpte biljetter till "secondo anello est". Den långsidan som är mitt emot pressläktaren och avbytarbänkarna. Med drygt en timma kvar till match var det ovanligt lite folk, kanske hade den bilfria dagen hållit en del människor hemma trots allt.
Med 40 minuter kvar kom Dida och Vecchi in på den gröna scenen. Jublet steg och Dida vinkade till sina beundrare. Ytterligare några minuter senare ljöd Queens gamla klassiker "We will rock you" i det kanske ännu äldre högtalarsystemet. In kom i ragazzi, självklart med Gattuso i spetsen.
Min kompis och jag hade fått biljetter precis bredvid curva nord och för att se bättre förflyttade vi oss med fem minuter till matchstart. Det fanns gott om lediga platser mitt på långsidan, där slog vi oss ner.
När laget traditionsenligt presenterades i de gigantiska TV-apparaterna strax före matchstart var det väl ingen större överraskning att Maldini, Kaká och Shevchenko fick mest uppmärksamhet. Lite skrämmande var det däremot att den stackars Abbiati näst intill blev utbuad. Hans tabbe mot Lazio tidigare i veckan är fortfarande inte glömd.
***
Vem vill ha David Beckham när vi har Manuel Rui Costa?
När Rui Costa stegar upp i den 73 matchminuten för att ta en frispark, säger min kompis att den kommer gå högt över. Jag instämde och slängde ut mig något så dumt som att det är i sådana här lägen vi skulle ha haft nytta av ett köp av Beckham.
-Jo, säger min kompis innan vi båda vänder huvudena mot den södra delen av planen. Pang. Rui Costas frispark sitter i ribban och studsar innanför mållinjen. Upp ur stolarna for vi allihop på San Siro, förutom de 20-tal ditresta Perugiasupportrarna. Till och med den sura gubben som suttit i trappan och ropat könsord hela matchen bjuder på en glädjescen.
Två straffmål och ett rött kort senare var matchen över. Nu var det bara att invänta kvällens resultat i Rom och hoppas att det skulle sluta med kryss. Att Inter tappat poäng borta mot Sampdoria gick inte att undgå. Varje gång Sampdoria kvitterade mot lillbrorsan steg jublet på arenan.
Mot piazza Lotto tillsammans med majoriteten av dagens 60 000 åskådare. På den annars väldigt trafikerade gatan vallfärdade människor. Ett par bilar försökte sig dock ta sig fram, trots bilförbudet.
Helt plötsligt small det till bakom oss. En person sprang i fatt en bil för att sedan ge sig på chauffören som rycktes ut på gatan. Antagligen hade bilen kört på honom en aning och fotgängaren gick nu för hämnd. En stor ring skapades direkt runt bilen och sikten försvann. Vi gick vidare.
***
Idag vet vi att förhoppningarna om ett x i kvällsmatchen var förgäves. Roma körde över ett Juventus som var helt bakom flötet. Matchen slutade i alla fall med näst bästa utgång. Jag gör hellre upp om ligasegern tillsammans med Roma. Juventus är alltid en svår nöt att knäcka. När det gäller Roma däremot vet vi var vi står.
***
Om två veckor är det dags för derby. Milano lär koka som aldrig förr.
