Gästkrönika: Ett halvhjärtat försök att tämja och tyda rosa tankar
Dagen efter. Jag är ärrad och sårad men inte slagen även om mitt bultande huvud skriker annat. Nej, det var Dida, Gattuso och Ronaldinho tillsammans med vilsna vänner som fick ta emot smällarna.
Is everybody in? The ceremony is about to begin.
Alltid på väg, vet inte vart, jag har skrivit två rader på en timme och en kvart.
I sexhundrasextiosex år har jag rimmat på natt - ni skulle leva längre om era hjärtan var plast.
Ute på dom sju flyter en holländsk kogg. Om jag levt förut måste det varit som kapten grogg.
Jag tänder en eld i en tändstenskamin, jag pissar mot vinden och dricker mer gin.
Ibland önskar jag att jag var Phileas Fogg. Man får alltid ett glas i min rosa blogg...
Slår mig ned på ett familjärt matställe vid platserna som vänder en mot fönstret och omvärlden utanför. Den blinde hade kunnat urskilja det svarta fåret i denna hord. Har alltid känt missnöje med de som sitter placerade såhär, med tyckande ögon som penetrerar glaset de sitter bakom, aviserat de oanade fotgängarna. Nu är jag en av dem. Långt ska stenen sjunka innan den når botten, men jag kommer säkert till mig.
Milan ja, må de brinna i det rosa helvetet skanderade jag utan melodi innan match. Jag berättade även på närkemål för mina medbrottslingar hur ett sargat Milan med tunga avbräck aldrig kommer kunna överleva nittio minuter på La Favorita. Att enligt mina teser skulle de drunkna i våra rosa anfallsvågor och om allt går planenligt får de lämna poäng, fruar och stolthet kvar på Sicilien, det är nämligen så vi jobbar där nere. Ord som lämnar min mun gör det oftast utan substans och botten men jävlar vad rätt jag fick denna gång.
Känner mig som en del av ett ofängslat monster, en vacker sjukdom utan botemedel. Allt eftersom kvällen tog sig så tog den även mig och mitt sällskap medans vi handlöst föll genom natten likt en förlegad Eldkvarn komposition från 80-talet med för mycket synth. Till skillnad från de andra hade jag ett rosa skyddsnät att landa i dagen efter, så här sitter jag nu och låter fragment och bilder slicka mina sår, som att känna Kjaers danska tunga vandra längs ryggen.
När jag lite senare ramlade in på ett snabbköp utan mål och mening såg jag till min förtjusning en härdad man stjäla tomflaskor längst bak i butiken, skönt att se slagna rebeller leva ut Imperiet lyrik. Blev såpass triggad att jag kände suget att greppa tag i en diskborste av låg prisklass och bara springa iväg utan att betala, bara för sakens skull, men tanken blev aldrig handling och tur var väl det. Jag har inte bollarna för att genomföra liknande, då krävs det Nilsson stora bollar och det sådana har jag inte. Nog om min disorienterade vardag, låt oss halvhjärtat fortsätta med att tämja och tyda rosa tankar.
Lika oinspirerad Pastore var mot Cagliari lika inspirerad var han mot Milan. Bollen älskar att ligga tätt intill Javiers fötter och kela. Han rör sig förföriskt, elegant och symetrisk perfekt, som Michelle Pfeiffer i Batman Forever (Mmm, undertecknad checkar in på minnenas motell i femton minuter), Javier Pastore är fotbollens catman och tillsammans med Liverani har han nu tunnlat halva Serie A.
Balzarettis frisyr vill jag orda om. Balza som under en längre period envisats med en fruktansvärt smaklös uppsättning av håret med hjälp av hårband och toffsar. Fine, men gör det med stil och inte som min vapendragare och förtrogne F. Eriksson en bakfull söndag morgon. Det accepteras kanske i Roma men inte här. Samme Eriksson är förövrigt en Balza look-a-like. Kusligt lik. Om Balzaretti har samma framgång hos det motsatta könet låter jag vara osagt. Denna sena lördagskväll stormade han dock åter fram med toffs och hårband men ack så vackert det var. Keep it up!
Skurken Bovo var tillbaks och lämnades utan bevakare och handfängsel i början på matchen när han fick stå omarkerad på en Miccoli-hörna och raka in ledningsmålet vid bortre stolpen. Vilken comeback efter skadan, fantastiskt. Har sakta lärt mig att älska Bovo. Under tidigare säsonger har han höjt min dåliga blodcirkulation då han huvudlöst och brutalt orsakat onödiga förseelser, men jag känner honom nu och (kan därav kalla honom vid hans förnamn Cesare vilket jag också gör under matcherna) förstår hans metoder. Cesare Bovo lägger inga fingrar emellan, han tvekar inte att smutsa ned sina händer, på gott och ont. Och när han spelar med sådan inre övertygelse och självklarhet som mot Milan är det svårt att inte älska honom. Han är bestämd, säker och känslig i sitt passningsspel, ena stunden. Andra stunden sveper han iväg en krossboll utan adress över sidlinjen, men saken är den att även det sker med en oerhörd självklarhet och utan ånger. Det är hans sätt att vara och föra sig på och det är en självsäkerhet som är talande för hela laget.
Cavani byts in och föregår Valborg när han pyroman-bränner några fina lägen. Lider med honom. Den androgyna uruguyanen med okänsliga fötter har det inte lätt för stunden men vad gör det när den rosa vulkanen redan exploderat och dess rosa lava redan lagt sig över de stackars Milan spelarna.
Vårat solida mittfält har blivit en samspelt naturkraft och anfallarna, det nya anfallsparet Miccoli-Hernandez, ja, det räcker så.
Att vecka efter vecka skåda Fabrizio hänga tvätt på de mest svåråtkomliga av vackra linor gör något med en. Vad är oklart, men jag vet att jag måste ha det rosa giftet, helg efter helg. Med Hernandez får Miccoli en vassare djupledsspelare att sätta i läge, något som också kommer användas av Liverani, var så säkra.
Det är inte många som står på benen när den palermitanska karusellen gått färdigt på La Favorita. Det börjar bli en vanlig syn det här, hårig och trevlig. Motståndare med grön färg i ansiktet och byxor ned vid knäväcken som undrar vad fan det var som hände efter att domaren lirkat in lite siciliansk luft i pipan och låtit slutsignalen stämma in med den feta damens sista ton. Vad var det som hände frågar de varandra igen. U.S. Città di Palermo hände.
Jag förlustar mig på en makrill och häller upp en vodka, jag gör som jag vill, sen är jag borta.
Namnet var Wilbury, Chritt T Jr. Wilbury och nöjet var helt på din sida.
Från en plats ingen hittar men som alla kommer till - Riddaren av den rosa bloggen.
