Fredag: Berlusconi måste bort
Fler och fler röster höjs för att röja Milans största hinder ur vägen – Silvio Berlusconi. På facebook har en grupp om 18 000 medlemmar bildats, just för detta ändamål.
Den här säsongen skulle vara en mellansäsong, en säsong då Milan skulle ligga i träda inför en ljusare framtid. Satsningarna på laget från Berlusconis sida går överhuvudtaget inte att jämföra med de stora åren, men ett halvt löfte om en lite större satsning efter den här säsongen gjorde att man ändå kunde acceptera att nöja sig med att slåss om en CL-plats.
Leonardo var den nya coachen som skulle föra ett nytt Milan in framtiden, ett offensivt, spelglatt Milan med starka ekonomiska muskler - hoppades vi. Berlusconi fick den sorts spel han sagt sig önska med Leonardo. Leonardo gjorde näst intill underverk med en trupp som sett sina bästa dagar. Det är endast några veckor sedan Milan slogs om Scudetton. I detta läge valde Berlusconi att offentligt risa Milan och Leonardo. Milan har ett enormt problem idag och det problemet stavas just S-i-l-v-i-o B-e-r-l-u-s-c-o-n-i.
I äktenskapet med Carla Elvira Dall'Oglio fick Silvio två barn, Marina och Pier Silvio som båda har framskjutna roller inom familjeföretagen Fininvest och Mediaset som i sin tur äger Milan. Båda två har mer än en gång visat brist på intresse att ta över Milan. Marina sade tidigare i veckan att ekonomisk återhållsamhet är att vänta och att budgeten kan förbättras. Med andra ord – inga ekonomiska medel skall tillföras klubben som skall vara vinstdrivande.
Logiken utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv går givetvis inte att ifrågasätta, men den logiken kommer aldrig att generera framgångar för klubbar som vill kämpa bland den yttersta eliten på den internationella såväl som den nationella arenan. Klubbar måste drivas med hjärta, däri ligger idrottens logik. Ägare med stor klubbkänsla genererar en supporterkultur som är A och O i vilken klubb som helst. OCH den ägaren kan inte sitta på kvällarna och räkna hur mycket pengar han tjänat under dagen, vinsten består inte av pengar utan av framgångar på planen. Känslan av att vinna en scudetto eller Champions League går inte att värdera i pengar. Vi vet det för vi har varit där, delvis tack vare Berlusconi. Snart kanske alla Interisti vet det också (Stort grattis till en välförtjänt finalplats). Marknadsvärdet för Milan är fortfarande väldigt högt efter alla framgångar genom åren. Det finns än så länge en del som är beredda att ta över Milan för att få vara med och skapa dessa framgångar igen. Beredda att bana vägen för ett nytt storlag, beredda att göra uppoffringar för att uppfylla en dröm, vår dröm.
Men så länge Berlsuconi är kvar finns inget hopp om nya framgångar, om ett nytt storlag. Berlusconi tog över Milan 1986 och det var räddningen för ett nödställt Milan - på den tiden. Men om Berlusconi anno 1986 hade mött Berlusconi anno 2010 så hade han blivit oerhört besviken för att inte säga förbaskad på den senare. Berlusconi anno 2010 lever helt på historiska tillbakablickar och framhävdar gärna att han är den mest framgångsrika klubbpresidenten genom tiderna. Må så vara, men såsom en man med ett enormt Milanhjärta så måste han låta någon annan ta över rodret, för Milans bästa. Tiden börjar rinna ut för Berlusconi, han har haft ett stort stöd från alla oss Milanisti som valt att blunda för alla dåliga sidor som finns hos honom. Valt att blunda därför att Berlusconi varit en garant för det allra heligaste – ett Grande Milan. Nu är han istället ett hinder för det allra heligaste och tålamodet tryter.
Men varför släpper han inte taget, varför säljer han inte klubben?
En möjlig förklaring är att han ser Milan som en trofé, en landvinning som han gjort och gärna raljerar om. Trots att landvinningen börjar lida brist på näring så är den ändå hans och det skall ingen ta ifrån honom. Berlusconi har hängt upp Milan på väggen som ett älghuvud och berättar gärna om den tiden då huvudet inte hängde på väggen. Huvudet är inte till salu, det skall hänga kvar där på väggen intill den yttersta dagen.
En annan förklaring är att han ser Milan som en reträttväg att använda den dag han blåser bort från maktens korridorer i Italien. Det spekuleras i att han då kommer att satsa på klubben igen. Frågan är om det är något att hoppas på? Nej, inte för mig. Varför ska vi stå med öppen famn den dagen när han tydligt visat att Milan är av sekundärt intresse? Milan är ofantligt mycket större än så, ofantligt mycket större än Berlusconi. Timmen är slagen.
