Fotbollen och politiken
Kopplingen mellan fotboll och politik är ständigt närvarande, inte minst i Italien. I helgen drabbar två av de klubbar där kopplingen syns tydligast samman.
Livorno mot Lazio igen. Två klubbar som förknippas med extrem politik på var sin kant. Så, fotbollen och politiken. Hör de ihop? - Det finns många som svarar nej på den frågan, men vad man egentligen svarar på då är om fotboll och politik bör höra ihop och inte om de de facto gör det. Huruvida fotboll och politik verkligen bör höra ihop är en fråga för sig och en fråga man kan ha olika uppfattning om. Huruvida fotboll och politik i dagsläget hör ihop är ett obestridligt faktum.
Exempel på sammankopplingen finns det hur många som helst av, på alla nivåer; skuldavskrivning, krig, beslut om var mästerskap skall placeras, tidningsrubriker om Falklandskonflikten, rutiga matchtröjor, Forza Italia och små tjänster till stora klubb- och landslag. Även på läktaren tar politik i olika skepnader plats, med budskap, protester, rekrytering eller identifiering. Fotbollslag får agera rekvisita och symboler för politiska ambitioner, men också för mer abstrakta idéer, som exempelvis lo stile Juventus och Pazza Inter eller lazialità om ni vill. Det finns ett slags bestående värde i föreningen, som överlever spelare, tränare, ägare, kanske till och med fansen.
Fotbollsläktaren är ofta en spegel av samhället, men det är också ofta på läktaren som ”nya” samhällstendenser först kommer till uttryck, det extremaste exemplet hittar vi kanske i '80- och '90-talets Jugoslavien. När samhället svänger in på en mer främlingsfientlig och högerpopulistisk linje gör fotbollsläktaren detsamma. I Italien, där troligtvis de flesta läsare av den här texten känner sig hemma, är beröringspunkterna mellan fotboll och politik ännu fler och ännu tydligare än på de flesta andra platser. Som land är Italien genompolitiserat och genomfotbolliserat och de två genomsyrar varandra på i princip alla plan.
Italiens politiska historia är på många sätt annorlunda än övriga Europas. Det stora inslaget av starka, och ofta våldsbenägna, utomparlamentariska grupper, såväl till höger som till vänster, saknar egentligen motstycke någon annanstans i efterkrigshistorien. Det är också med den bakgrunden som den italienska läktarkulturen växte fram. Från politiska manifestationer och demonstrationer lånades banderoller och megafoner, talkörer och trummor. Än idag är direkt politiska budskap eller kommentarer oerhört vanliga på läktarplats.
Ni förstår säkert vart jag vill komma; på söndag drabbar Livorno och Lazio samman. De båda klubbarna är starka symboler för två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till samhället. - Ja, det rör sig om två fotbollslag. - Nej, alla laziale är inte fascister. - Jo, båda lagens spelare spelar till stor del för lönechecken. Jag gör mig absolut inga illusioner att klubben Livorno Calcio på något sätt skulle skötas med någon slags socialistiska förtecken, eller att Lazio har Mussoliniporträtt i omklädningsrummet (även om det nog inte finns någon klubb där ultras befunnit sig så nära styrelserummet på senare år som Lazio).
Nej, istället handlar det om symboler och om starka sådana. Jag menar då inte de numera förbjudna keltiska korsen eller hammaren och skäran. Men fotbollsklubbar fungerar som symboler, för en ort eller för en mentalitet, och de här båda klubbarna symboliserar två helt olika förhållningssätt. Det handlar också om identiteter, kärleken till en klubb handlar ju så mycket om just identitet. Det handlar om två curvor som premierar två helt olika beteenden. Två helt oliktänkande grupper att knyta sin identitet till. Det rör sig inte heller om isolerade grupper, ultras är pga sin passion, lojalitet och aggressivitet i regel uppskattade och respekterade även av resten av arenan. Man måste förstås varken vara eller bli fascist eller kommunist för att stå i respektive curva, men attityder, sånger etc anspelar och fungerar som pullfaktorer.
På plats är det förstås annorlunda. Man växer upp i en specifik miljö och ärver kanske sitt lag från släkten och grannar, och får i någon mening ta det onda med det goda. I ett annat land är det dock symbolen man i större utsträckning väljer. Den här texten är inte tänkt som ett angrepp på fotbollsklubben SS Lazio och jag förstår att svenska anhängare snarare sympatiserar med Svennis än duce. Med det sagt vill jag dock återigen påpeka att fotbollsklubbar fungerar som symboler för identitetsskapande och en av Lazios starkaste symboler är fascism och rasism. Och, som exemplet med Zarate visar, den identitet som skapas för folket i curvan är en identitet genomsyrad av fascistisk symbolik.
När Zarate för någon månad sedan var avstängd och såg matchen från Curva Nord stärkte han naturligtvis på ett påtagligt sätt banden med Lazios fans. (Ni som fortfarande inte tror att fotboll och politik hänger samman kan kolla upp vem som stod bredvid.) Zarates fascisthälsning från samma match fungerar även den som en stärkande faktor mellan fans och spelare. Men hälsningen är också en symbol och igenkänningstecken för en extremt osympatisk våldsideologi, som fortfarande romantiseras på många håll i Italien. Ursäkten att Zarate troligen inte var medveten om värdet av handlingen håller inte. Zarate visar att han är Laziale genom att visa att han är fascist. Tydligare än så blir det inte.
För Livornesi fungerar det tvärtom. Den identitet som knyts till laget och curvan är den motsatta. Livorno är en hamnstad och en industristad, en utpräglad arbetarstad. Som mötesplatser för olika kulturer tenderar hamnstäder också mot en större tolerans för det avvikande, så också Livorno, som genom sin geografi har mer gemensamt med exempelvis Marseille eller Barcelona, än med Florens eller Rom. Det här är en tendens som existerat genom stadens hela historia och därmed är starkt integrerad i den lokala mentaliteten. När curvorna politiserades under '70- och '80-talet blev uttrycksätten för den livornesiska curvan desamma som hamn- och industriarbetarnas.
Lazio är naturligtvis inte det enda laget i Italien eller serie a med en starkt fascistiskt präglad supporterkultur, men däremot det lag som är starkast förknippat med just fascism, i och utanför Italien. Lazio är också ett lag med en stor andel supportrar från fattiga och socialt tuffa förhållanden, vilket många gånger tenderar att extremisera grupper. Men detta kan egentligen inte ursäkta de val som ändå görs. I helgen match existerar inte neutraliteten, man måste välja sida: El Che eller il duce.
