Är det roliga över nu eller är det nu det börjar?

La Cronaca Diabolica 15 mars.

Det var ett tag sedan. Måste ha varit på den tiden då han som numera klär sig i Allison-glasögon basade över oss, ja signor Capello alltså. Det var väl någon gång på det glada (?) 90-talet som vi satt så här komfortabelt högst upp i tabellen.

Rödsvarta människor världen över har fått såväl verbala som fysiska ryggdunkar och gratulationerna till Scudetton har stått som spön i backen.

Det är oförskämt lätt att hålla på ett lag i medgång. Varje match är en njutning och en och annan motgång gör ingenting för att man vet att det antagligen ordnar sig i alla fall.

Samtidigt blir det svårare att skriva krönikor när man inte kan sitta och vara vare sig ironisk eller kritisk mot sitt egna lag.

Visserligen kan man sitta och hylla spelare efter spelare vecka ut och vecka in, men eftersom vi är i Sverige så skulle man ganska snart få en stämpel om sig att vara en egotrippad och kaxig fjant. Tror ni mig inte så kan ni slå upp andra stycket i paragraf 14 i jantelagboken.

Man kan inte heller sitta och håna Inter, ty man hinner ju åka ett par varv jorden runt innan man finner de i tabellen där nere någonstans i mittenträsket bland Flygande Åsnor och Carsten Jancker. Dessutom så får man inte sparka på sådana som redan ligger ner, såvida man inte heter Roy Keane.

Milans kommande lag kommer alltid att jämföras med det magnifika lag från början av 90-talet, Grande Milan, som vann över allt och alla och som till slut var så överlägsna att folk oroade sig över att vi skulle kasta in vårt B-lag i Serie A också, och då fanns ju bara tredjeplatsen kvar att kämpa om för de övriga.

Naturligtvis har inte Milan anno 2003/2004 undgått att bli jämförda med Grande Milan. Flera sakkunniga personer har uttalat sig och sagt att dagens upplaga, spelare för spelare är bättre, men att Grande Milan fortfarande är bättre som lag.

Jag kan utan att överdriva säga att Grande Milan saknar motstycke, än så länge. Ancelotti har fått en bra början, men lång är den väg han skall vandra innan han kommer upp i de höjderna.



Hur bra var då detta Grande Milan?. Sett till ligaspelet så tog vi ligaguld säsongen 87/88. Noterbart är att vi gick obesegrade på bortaplan den säsongen. Säsongen därpå blev det en tredjeplats, mycket pga. av vi kryssade så ofta, hela 14 oavgjorda på 34 matcher.

Säsongen 89/90 kunde ha blivit minnesvärd. Men i näst sista omgången så förlorade man på helvetesarenan i Verona mot dåtidens förstalag Hellas. Tre Milan-spelare blev utvisade efter att man blivit fullständigt tokiga på den något kontroversielle domaren. Bl.a. slängde Marco van Basten demonstrativt av sig tröjan för att visa att det inte var någon mening att fortsätta spela med en sådan rättsskipare. En vinst där hade troligen minst gett ett omspel med Maradona-Napoli om ligaguldet.

Ännu en bitter silverplats blev det säsongen därpå, dvs. 1990/91, då var det Sampdoria som var för starka med Vialli och Mancini i spetsen. Säsongen därpå bli en som saknar motstycke i fotbolls-Italien. För första gången gick ett lag obesegrade genom Serie A. Milan var fullkomligt överlägsna. Man vann med 8 poängs marginal till Juventus och man hade vid seriens slut en målskillnad på 74-21!

Efter nästan 60 förlustfria ligamatcher spräckte Parma och Asprilla sviten på San Siro. Milan marscherade dock mot ligatiteln i alla fall och vann tryggt fyra poäng före Inter säsongen 92/93.

Framgångarna tog inte slut där, även 93/94 ståtade man som Scudetto-vinnare. Capello firade stora taktiska triumfer och faktum är att Milan inte gjorde mer än två mål i någon ligamatch och totalt släppte man bara in 15 mål. Ingen slump att Roma är så täta bakåt nu heller med andra ord.

Nästa säsong skulle Scudetto-sviten dock spricka. Milan kom inte bättre än fyra och man var hela 13 poäng bakom suveräna Juventus. 1994/95 kom dock Capellos mannar igen och man tog en ny överlägsen viktoria i Serie A. Juventus på andra plats var ånyo distanserade med 8 poäng.

Om vi riktar blickarna mot spelet i Europa så vann vi Europacupen (föregångaren till Champions League) 1988/89, och upprepade den bedriften 1989/90. Även om vi inte vann ligan så fick vi fortsätta spela i Europacupen i form av regerande mästare. 1990/91 tog vi oss ända till semifinal. Där tog det stopp mot Marseille. Ljuset slockande i slutet av matchen mot Marseille när Milan låg under.med 1-0 (1-1 i första mötet). I hopp om att få omspel beordrade Galliani sina mannar att gå av planen. När ljuset kom igång vägrade sedan Galliani att släppa ut laget igen. UEFA dömde segern till Marseille med 3-0.

Om nu Galliani inte varit så envis så hade det ju funnits en chans att kvittera och komma till förlängning, och därmed till en ny final. Men historien gick tyvärr inte så och Milan blev dessutom avstängda ett år från allt europeiskt spel. Troligen gjorde detta att man var så överlägsna i Serie A just denna säsong. 92/93 hankade man sig återigen till final i det som nu hade bytt namn till Champions League.

Marseille stod återigen som motståndare och man vann en hård kamp med 1-0. I efterhand visade det sig dock att man mutat till sig ligasegern och fick därmed i lugn och ro kunde förbereda sig i tre veckor inför finalen, till skillnad från Milan som kämpade om ligasegern med Inter.

1994 så tog Capello oss till en ny final, Barcelona var löjligt höga favoriter och Milan vann med 4-0. 1995 så var vi där igen. Denna gång gick CL-finalen i Wien. Motståndare var unga Ajax som lekt med Milan två gånger i gruppspelet redan. Finalen blev ingen revansch för Milan utan Ajax fullbordade ett hattrick i segrar.

Efter det började förfallet, men Grande Milan var dominerande på hemmaplan såväl som i Europa i nästan 8 långa år. Ancelotti har med andra ord en hel del kvar att uträtta.



Alvaro Recoba är världens nionde bästa spelare enligt Sportbladet.

Biprodukten Sportmagasinet S rankade vid nyår världens hundra mest framstående idrottsmän år 2003, Maldini fick inte plats på den listan. Real Madrid hade väl ca 50 spelare med på listan.



Inter-termometern visar på sköna +27 idag. Molnfritt och sol utlovas resten av säsongen.



Är det nu det roliga börjar, när man förhoppningsvis kan njuta av Milans spela till slutet av säsongen utan att behöva oroa sig för att vi ska tappa ligaguldet? Eller har det roliga tagit slut nu när alla säger att ligan är avgjord?



Lista diabolica:

Diavolo numero uno: Seedorf - var det nån som kallade honom Seedork?
Diavolo numero due: Pancaro - är det verkligen han? Är han så här bra?
Diavolo numero tre: Ancelotti - träffar nästan alltid rätt med sina uttagningar.

Lontana dall'inferno: Sandro Nestas skadebenägenhet - Billy kommer inte att kunna vara stand in så länge till.



Tack för denna gång och glöm inte bort att vi leder Serie A.

marko_u@hotmail.com

Marko Uusitalo2004-03-15 21:49:00

Fler artiklar om Milan