Tillbaka starkare än någonsin
Det finns ett datum som får alla doriafans att rysa, ett datum som alla doriafans blickar tillbaka mot och som gör oss påminda om hur mäktig och vacker denna klubb är. Jag pratar förstås om den 20e Maj 1992.
Jag minns 20e Maj, jag minns faktiskt vart enda detalj som hände den dagen. Då var jag 7 år gammal och bodde fortfarande i mitt hemland Jugoslavien. Kriget var då redan i full gång i det en gång vackra, självständiga och starka Jugoslavien. Splittringen och hatet mellan landets etniciteter växte allt större och även om min stad tidigare var förskonad från nationalistiska krafter så bröt helvetet lös även där, officiellt den 1a Maj. Skolorna stängde och folk avråddes från att vistas utomhus.
På 1980-talet var det tabu att heja på andra lag, man hejade antigen på Partizan Belgrad eller Röda Stjärnan, den senare skulle bli Jugoslaviens stolthet efter att man vunnit Champions League 1991. Det var Röda Stjärnan jag hejade på, mest på grund inflytande och påtryckningar av min omgivning, släktingar, vänner men också farsan som var inbiten supporter av Stjärnan. Men när Champions League började säsongen 1991/1992 fick jag upp ögonen för ett helt annat lag, nämligen Sampdoria. Ett lag jag aldrig tidigare hört talas om, från ett land jag inte ens visste existerade då.
Stjärnan hade lottats i samma grupp som Sampdoria och jag minns hur jag satt hemma i Tv-soffan i min Darko Pančev tröja när första matchen skulle spelas. Den skulle på förhand bli väldigt speciell då Sampdoria tränades av en jugoslav och man hade även landslagets Srečko Katanec i backlinjen. Jag minns hur jag frågade farsan vilka ”det andra” laget var och han sa med ett knackigt uttal ”Zampadoria” min son, ”vi vinner” sa han självsäkert. När matchen var slut stod det ”Sampdoria 2 – 0 Crvena Zvezda” på TVn och besvikelsen var enorm hemma där mina farbröder och kusiner hade samlats, men jag kände ingen större besvikelse. Ju längre matchen led blev jag mer och mer förälskad i ”de andra”, jag kunde inte sluta tänka på kommentatorns skrik ”Roberto Mancini Roberto Mancini” varje gång Sampdoria närmade sig Stjärnans straffområde, jag minns också de blåa flaggorna på läktaren och hur mäktigt jag tyckte det såg ut. Jag tyckte också att Lombardo var ett coolt namn, kanske det coolaste jag någonsin hört och min älskade Darko Pančev tröja kändes inte lika snygg längre. Jag tyckte ”de andras” tröjor var mycket snyggare, men vågade såklart inte säga någonting framför mina farbröder och kusiner som alla var klädda i röd-vit den kvällen. Jag minns hur jag istället smög ut i toaletten efter slutsignalen och hoppade av glädje för att ”Zampadoria”, laget med de snyggaste tröjorna jag någonsin sett hade besegrat fosterlandets stolthet. Jag var nog för ung för att i den stunden förstå att jag höll på att förvandlas till en blucerchiati.
När det var dags för omgång två i Champions League samlades åter igen mina farbröder och kusiner hemma hos oss för att se på Röda Stjärnan – Anderlecht. Jag minns att matchen var målrik och intressant, Stjärnan hade vunnit och det var gladare stämning än efter första matchen men för mig kvittade det egentligen. Jag satt och tänkte på den föregående matchen och hade bara Sampdoria och den vackra blåa tröjan i huvudet. Efter matchen frågade jag pappa om Stjärnan kommer spela mot Sampdoria igen men minns inte exakt vad han svarade. Sampdoria och Stjärnan skulle spela igen. Denna gång var det Stjärnan som hade hemmaplan och en Sampdoria-vinst på Marakana var högst osannolik enligt farsan som hade bestämt att han ska gå på matchen. Av säkerhetsskäl och hatet som sakta men säkert spred sig bland landets etniciteter fick jag stanna hemma. Jag var ledsen men tog det inte så hårt. Pappa hade istället lovat att han skulle ta med sig en present hem till mig. Jag misstänkte att han skulle köpa en ny Stjärnan tröja till mig (den gamla började bli för liten) och hade rätt. Men det jag önskade mig mest var att jag skulle få en blå tröja med nummer 10 på ryggen.
Jag minns 20e Maj 1992. Kriget var nu utspridd i hela landet (Bosnien-Hercegovina) och bomberna regnade över min stad, elektriciteten fungerade inte och det fanns ingen tillgång till vatten. Istället sökte vi skydd hos vänner i en annan del av staden, som var något lugnare och de hade även tillgång till el. Jag minns hur vi alla (ca 4 familjer) satt framför TVn på kvällen och tittade på nyheterna när nyhetskommentatorn sa att det snart var dags för avspark i Europacup-finalen mellan Barcelona och Sampdoria. Jag var helt ovetande om Barcelona och vad Europacupen var för något men visste att final betydde att man antigen var bäst eller näst bäst. Jag minns den glädje jag kände just då trots eländet som pågick ute på gatorna. Jag minns att jag för första gången sa till pappa att jag gillar Sampdoria och hoppas att de vinner, han svarade att även han gillar Sampdoria och hoppades att hans gode vän Vujadin Boškov skulle lyckas. Efter hans uttalande blev jag officiellt en doriafan just den dagen 20 Maj 1992.
Jag kom till Sverige i december 1992 och började intesivt följa Sampdoria från säsongen 93/94 på TV3s Uno-X-Due med Gunnar Nordahl. Sampdoria var då långt ifrån ett lag i toppen av tabellen men det struntade jag i. Roberto Mancini var kvar och även ”coole” Lombardo. Nu hade dessutom Siniša Mihajlović och Vladimir Jugović anslutit till laget och det gav mig ännu mer anledning att älska Sampdoria. Man spelade fortfarande i sina vackra blåa tröjor med ERG på framsidan och man hade nu en svensk tränare i Svennis. Jag hittade någon koppling att älska laget i precis allt och i varje spelare.
Jag minns sommaren 1998, VM i Frankrike. Jag minns första matchen med Argentina och Juan Sebastian Veron. Jag minns även Ariel Ortega och glädjen jag kände när kommentatorn sa att han var klar för Sampdoria efter VM. Men sommaren därpå skulle bli den tyngsta sommaren i hela mitt liv. Mitt älskade Doria underpresterade hela säsongen och låg på nedflytning inför den sista omgången. Jag brydde mig inte om matchen som sändes på TV då, jag stirrade blint på Text-TV 377 i 90 minuter och hoppades att Doria in i det sista skulle klara sig. Det gjorde de inte. Jag kunde inte fatta att Sampdoria trillade ur, hela min tillvaro förstördes och jag kände inte samma kärlek för fotboll längre. Jag avskydde Ariel Ortega eftersom jag hade läst att han ställde till med problem och lämnade laget för Parma mitt under den pågående säsongen, det gjorde även skyttekungen Vincenzo Montella och jag ansåg att de svek klubben. Till viss del hatade jag också Roberto Mancini för att han spelade i Lazio. Jag hatade även Luciano Spalletti men hade inget annat val än att följa med mitt kära klubb ner till Serie B.
De följande fyra åren skulle bli tuffa. Sampdoria hade tappat alla sina stjärnor och dessa ersattes med för mig totalt okända italienska namn. Jag hade ingen aning om vilka Palmieri, Possanzini, Marcolin, Colombo och Bernini var men stödde laget ändå. Jag hade läst att laget var konkurshotad och kanske skulle tvångsnedflyttas till Serie C. säsongen 01/02. Ett totalt ofattbar scenario för mig som växt upp med bilden att Sampdoria är ett lag som ska spela i Champions League och som sämst ska ligga på den nedre halvan i Serie A. Men så hände det omöjliga. Sampdoria tog klivet tillbaka till den vackraste av alla ligor och man gjorde dessutom mycket starkt comeback. Redan efter första säsongen kvalificerade sig laget till UEFA-cupen även om spelarna inte var av världsklass. Flachi var lagets kapten och hjärta och Bazzani var skyttekungen. Nyförvärvet Palombo var en talang för sig i ett annars medelmåttigt lag.
Säsongen 09/10 är speciell för alla doriani och även mig. Laget som för bara ett par säsonger sedan tittade rak ner i avgrunden och var i stora ekonomiska bekymmer har kämpat sig tillbaka. Dagens stjärnor heter inte Palmieri och Possanzini, inte heller är det några Flachi och Bazzani vi pratar om utan Sampdoria har den bästa helitalienska anfallet man kan tänka sig precis som man hade ljuva 90-tal. Cassano / Pazzini är dagens Vialli / Mancini. Så enkelt är det.
Matchen mot Palermo fick mig att tänka på alla år jag stött Sampdoria. I vått och torrt, oavsett vad. Sampdoria är äntligen tillbaka i toppen av Serie A och kanske spelar i den största av alla lagturneringar nästa säsong efter alla dessa år. Utomstånde kallar oss för ”ett litet pissklubb” som har ett bra år, men dessa individer vet inte historien om Sampdoria och vad för sorts klubb vi egentligen är och inte heller kärleken som jag väljer att kalla äkta kärlek. Det är dessa jag kallar medgångsupportrar, individer som enbart hejar på ett lag för att de är ”bäst” men när det går sämre så följer man inte laget lika intensivt och spyr galla över sitt lag för att man inte ligger i toppen och ledningen för att man inte värvar storstjärnor. Bra exempel på det jag vill ha sagt är Juventus och dess fans.
Mina damer och herrar Sampdoria har inte bara ”ett bra år”. Vi är tillbaka, var så säkra på det. Även om vi nu inte når helt tillbaka (Scudetto & Wembley 1992) så har vi gjort ett starkt jobb och förtjänar spela i Champions League nästa säsong oavsett vad Palermo- och Juventus fans tycker om det. I år har vi slagit alla topplag och då menar jag ALLA, vi är dessutom obesegrade på hemmaplan och det är faktiskt någonting som inte ens hände 1992. Dagens fotboll gör det omöjligt för Sampdoria att åter igen konkurera om CL-bucklan men det är inte det sportsliga som är i vägen utan ekonomin. Personligen mår jag illa av att se hur fotbollen blivit beroende av pengar, hur stora klubbar utnyttjar sin ekonomiska position till max och hur de mindre lagen blir lidande. Så var det minsann inte på 70-talet men det är en hel annan historia.
