Matchanalys: Milan - Chievo

Det tog 97 minuter igår innan Milan kom ikapp. Är det månne dags att krypa till korset och börja rotera nu?

Glädjen över den sena kvitteringen igår har knappt hunnit lägga sig. Shevchenkos förlösande 2-2 i den 97:e matchminuten skapade stor uppmärksamhet i media och det hann inte gå många timmar innan snacket återigen var igång om fördelarna som storlagen tilldelas av den Italienska domarkåren. Ämnet är dock redan behandlat i så pass stor utsträckning att jag ska bespara er den oändliga diskussionen. Vad som störde mig igår var faktiskt Carlo Ancelotti. Beslutet att inte spela Ambrosini och Rui Costa från start trots en omotiverat frekvent bänkning av nämnda spelare börjar gå till överdrift. Att Seedorf och Kaká spelat på en hög nivå under senare tid må vara sant men frågan är om inte Carlo har någonting personligt emot den gode Rui och Max Ambrosini?

Målet mot Lazio trodde jag skulle vara startskottet på en formidabel vårkant för "Maximus" men strax därpå skulle den ack så välbekanta avbytarbänken vänta igen. Gattuso som spelat i nästan varje match den här säsongen har även han lidit en del av Carlos oförmåga att rotera de två mittfältsmotorerna då han på senare tid jobbat mindre hårt, vilket får ses som ett resultat av överbelastning. Liksom min kollega Alex Tare så börjar jag inse att ett inte helt otroligt scenario är att Ambrosini till sommaren tar sitt förnuft till fånga och lämnar Milan. Han förtjänar mer speltid än han kunnat garanteras sista året och ett flertal klubbar kommer inte vara sena att anmäla sitt intresse för den aggressive blondinen.

Vad gäller trequartistarollen så gäller samma frågeställning. Kaká har presterat otroligt bra fotboll under en lång period sin ringa ålder och rutin till trots. Förutsätt att mittfältsgeniet skulle hamna i en formsvacka eller dra på sig en skada, vad har Milan kvar då? En sur Rui Costa som öppet deklarerat sitt missnöje med den knappa speltid han tilldelats på slutet lär göra lika mycket nytta som en vattenpistol mot en gräsbrand.

Faktum är att båda inhopparna igår såg till att vända på steken i en match som Milan var på väg att förlora. Ytorna på kanten bakom Pancaro och Cafu var tydliga mål för Luciano och Semioli som inte tvekade att hugga på minsta möjliga antydan till misstag. Att Milan presterat en otrolig fotboll på sista tiden berättigar ändå inte en sådan slö och viljelös insats som den vi såg under matchens första 45. Maldini såg för första gången på mycket länge väldigt gammal ut.

Man kan inte vara så inkonsekvent med sina byten som Carlo har varit med Kaká. Den senare såg mest ut som ett frågetecken och stod för sin förmodligen sämsta insats i Milantröjan hittills. Mer kan man dock inte kräva av den unge Sao Paulistan, ty den ringa rutinen han besitter och det tuffa spelschemat kommer till slut hinna ikapp även den kvickfotade Kaká. Trots det så offrades Seedorf och Tomasson hellre än Kaká som i ärlighetens namn inte var bättre än någon annan.

Tack vare en strålande och inspirerad Portugisisk bolltrollare och en Ambrosini modell furioso, kom vi undan med blotta förskräckelsen, en upplevelse vi Milansupportrar gärna slipper framöver. Om Carlo Ancelotti inte misstycker det vill säga...

Michael Haile2004-03-29 20:40:00

Fler artiklar om Milan