Pinsamt.
Europaäventyret är till ända. Denna förlust noteras som en av de skamligaste i Milans historia.
Javier Irureta talade inför matchen om hur hans lag kanske skulle kunna störa mäktiga Milan. Den kommentaren framstår idag som ren komik då hans mannar bjöd på en skrattmatch av oerhört stora mått. 4-0 speglade matchen och alla pinsamma försök till bortförklaringar gör sig nog bäst osagda.
Inledningsvis bör man kanske nämna att Galicien och Carletto hittills varit en bedrövlig kombination. I september 2000 åkte han på en minst lika pinsam 4-0-förlust i Uefa Cupen när Celta Vigo bjöd upp Juventus till dans på Balaidos, och som de dansade. Att resultatet skulle ha samma siffror som den kölhalningen existerade inte ens i mina svartaste tankar.
De med rödsvarta sympatier har varit förskonade från förluster och motgångar på slutet. Just därför kommer detta dråpslag som något av det värsta som har hänt ute på kontinenten sedan debaclet på Westfahlen för 734 dagar sedan. Vi har blivit ett bortskämt sällskap av finsmakare där segern numera är en formalitet i avsaknad av den där riktiga vinnarglädjen. Emily Dickinson slår huvudet på spiken:
"Success is counted sweetest by those who never succeed. To comprehend a nectar requires sorest need."
Att Maldini gått in i en mindre bra period efter cirka 18 månaders spel som i trans är egentligen väntat. Ingen kunde rimligen prestera på en sådan hög nivå utan att vid något skede droppa i form. Att den miserabla formsvackan skulle komma under säsongens mest kritiska skede framstår dock som rent frapperande. Mycket av min frustration har riktats emot Martin Laursen för hans virriga agerande vid flertalet av Milans insläppta mål denna säsong. I Maldinis fall får man dock anse att de blandade prestationerna är desto mer alarmerande i egenskap av lagkapten och fanbärare för klubben.
Carlo Pellegatti beskrev matchen så otroligt bra med en enda mening:
"É un asedio amici."
Det är en belägring. Det var nämligen precis vad det handlade om. Milan tilläts helt enkelt inte att spela fotboll när hemmaspelarna pressade sönder allt vad speluppbyggnad heter. Andrea Pirlo måste ha drömt mardrömmar om Mauro Silvas och hans kamrater inatt efter den sämsta prestation han stått för på ett bra tag.
Den mest kallsvettiga igår var ändå inhoppande Rui Costa. Senast det begav sig på Riazor bjöd "Nirvana" oss på fyra stycken målgivande passningar. Igår fick han komma in när Kaká inte längre syntes till på planen i ett sista desperat tärningskast av Carlo. Detta kan inte rubriceras som annat än grov misshandel enligt brottsbalkens föreskrifter.
Lycka till i Benfica Manuel. Du förtjänar tamejfan bättre än såhär.
Frågan är nu om eller hur detta kommer inverka på ligaspelet. Någon form av reaktion är att efterlysa och det helst redan nu på lördag när Empoli kommer på besök. Om Carletto är rädd om sitt jobb så bör 5-0 vara någonstans i närheten av det som krävs för att ruska av sig det pinsamhetens hölje som från och med idag lagt sig över AC Milan.
För visst vill Carlo träna Milan fortsättningsvis också?
Tidigt under säsongen diskuterade jag med kollega Tare om vilken titel vi skulle värdesätta mest. Han menade bestämt att två konsekutiva CL-titlar skulle smälla högre än någonting annat medan jag såg en ligavinst efter fem års trånande som mer eftertraktad. Med facit i hand, utan vare sig Real Madrid eller Arsenal kvar i slutspelet, kan det bara sammanfattas som en stor jävla skandal att vi inte lyckades att ta hem båda två.
För allt annat än ligavinst är oacceptabelt hur stor Ancelottiförespråkare man än är.
Slutligen så bör saker och ting sättas i dess rätta element. Till skillnad från Inter och Juventus så leder vi fortfarande ligan och har ett till synes ointagligt försprång på huvudstadslaget Roma. Odrägliga antipatiska kufar med sympatier i något av ovan nämnda lag kan alltså i självsanerande syfte bespara oss nidramsorna tills årsbokslut görs.
Forza Milan!