Ciao Pirlo
Efter lite fotografering och en kråka på mitt papper tackade jag för mig. Pirlo svarade med ett enkelt "Ciao"
Vi kom från helt olika håll. Vi hade aldrig träffats förut men pratade som om vi kännt varandra i all evighet. Farbrorn hette Erminio och är en av de där äldre gubbarna som stått i curvan i hela livet. Han lät mig snart få reda på att han var medlem i Fossa dei Leoni. Jag visade istället upp mina medlemskort för Milanclub G Nordahl Svezia och Lombardia Rossonera.
Vi hade stött samman i den stora Nike-butiken på Corso Buenos Aires här i Milano. Förra veckan var det Gennaro Gattuso som var på besök. Idag väntade vi på Andrea Pirlo.
Erminio hade en ölmage stor som affären och jag märkte snart att hans erfarenhet var ännu större. Den gråhåriga farbrorn med en stickad milankeps från 70-talet hade varit med om det mesta. Både vad gäller Milan och allt i övrigt. Han hade bl.a. gjort en tripp till Sverige för en herrans massa årsedan. Han höll inte inne med att berömma oss för de vackra svenska flickorna.
Pirlo var punktlig och fräsigt iklädd Nikes olika färger tog han plats på en mindre scen inför en fullpackad affär. Tre, mer eller mindre, komiker välkomnade honom välkommen innan de började ställa frågor om ditt och datt. Första frågan ut handlade om matchen mot Empoli och den omdiskuterade straff som Pirlo sedan säkert slog in.
-Enligt mig var det straff, svarade Pirlo sådär försynt som han alltid svarar på frågor. Att Andreas stil kan sammanfattas i ordet "tillbakadragen" råder det ingen tvekan om. Det utsälppta axellånga håret, de pösiga jeansen och de "halvöppna" ögonen är ett typiskt karaktäristiskt drag för Pirlo. Karaktäristiska drag som jag nu fick se på nära håll.
När det var dags för oss i supportrar att ställa frågor avslöjade Pirlo att han hoppas på att få stanna i Milan för alltid och att han, tillsammans med de andra killarna i laget, helst spelar Playstation på fritiden. En dam frågade också vad vår #21 tycker om Berlusconis uttalanden om att det är han som bestämmer hur laget skall spela. Här överraskades ingen av det oerhört diplomatiska svar vi fick. "Berlusconi är presidenten, och han gör som han vill. Däremot är det Ancelotti som bestämmer hur vi skall spela."
Efter lite fotografering och en kråka på mitt papper tackade jag för mig. Pirlo svarade med ett enkelt "Ciao". Jag sade hejdå till Erminio och lämnade byggnaden. Förhoppningsvis springer vi på varandra igen, alla tre.
