Ett evigt ärr i själen
La Cronaca Diabolica 15 april.
Besvikelsens dimma börjar lätta. Ilskans svarta moln börjar skingras. Sorgens regn har förvandlats till duggande. Men Milans själsliga sår har lämnat efter sig ärr som aldrig kommer att försvinna.
Det finns många situationer som när man lätt tar till grova uttryck för att beskriva en fotbollsmatch. "Det var en katastrof" säger man när the botten is nådd. En katastrof? Knappast, det som hände på Hillsborough för 15 år sedan var en katastrof. En match är och förblir en match, ett resultat blir aldrig till en katastrof.
Men visst, man måste klä sina ord med dramatik för att kunna beskriva vissa händelser. Alltför ofta används dock uttryck som inte lämnar något utrymme för beskrivningar av verkliga tragedier som Marc-Vivien Foes och Miki Fehers dödsfall.
Riazor, 7 april, klockan är strax efter halv elva på kvällen. Milan har just blivit förödmjukade. Milan har just skrivit ett av de mest negativa kapitlen i klubbens historia rent sportsligt sett. Det finns många ord man skulle kunna klä in denna kväll med. Stora, kraftiga, bespottande och grova ord.
Efter en veckas mental bearbetning så är det ett ord som hänger kvar i mitt huvud. Overkligt. Efter en vecka känns det som om turneringen Champions League aldrig existerat, än mindre matchen på Riazor.
Men man behöver inte surfa särskilt långt ut på Internet för att snabbt påminnas om den bistra verkligheten. Efter 4-1 på San Siro mot Deportivo så låg vägen till final öppen. Efter att Monaco och Chelsea sparkat Real Madrid och Arsenal ut ur turneringen och gett Sportbladet ordentligt huvudbry, så var det en motorväg fram till en ny seger i Champions League för Milan.
Man ska alltid försöka vara ödmjuk. Alla visste att det var 90 minuter kvar innan vi ens var i semifinal, och visst, det var väl inte många som sa det rakt ut, men alla visste nog att vi var i semifinal redan efter matchen på San Siro. Det fanns inte på någons verklighetskarta en väg som ledde till ett avancemang för Deportivo. Inte innerst inne tror jag i alla fall.
Visserligen hade spelet haltat i ligan, men i övrigt fanns det ingenting som talade för en total kollaps. Ingenting. Vi hade i princip bästa möjliga lag. Vi hade kunnat gräva skyttegravar utanför straffområdet och grisat oss till ett 0-0 och gått vidare. Kanske inte snyggt, men vi hade gått vidare.
Men Milan stod inte att känna igen. Maldini missade, Depor gjorde 1-0. Dida missade, Depor gjorde 2-0. Nesta missade, Depor gjorde 3-0. Rino missade, Depor gjorde 4-0.
Spelare som sammanlagt under åtta månaders tid totalt knappt kommit upp i fyra misstag totalt kollapsade alla i samma match. Lägg därtill övriga 7 aktörer som startade matchen och inte gjorde mycket till för att få det sjunkande skeppet på rätt köl.
Att Real åkte var ingen överraskning, truppen håller inte för alla matcher. Att Arsenal åkte var inte heller överraskande, för eller senare skulle man åka på stryk av Chelski. Att Milan skulle åka ut var däremot helt otänkbart. I alla fall i min inskränkta värld.
Lika många fans som det finns, lika många känslor finns det efter en sådan här match. Bitterhet, tomhet, ilska, likgiltighet och kanske t o m en bisarr form av glädje hos någon. Det finns de som rycker på axlarna åt matchen och går vidare som om ingenting har hänt, sen finns det de som säger att Milan inte varit bra sedan finalen i Aten 1994. Men majoriteten hamnar någonstans däremellan.
Är det någon mening att försöka att analysera en match som den på Riazor den 7 april? Finns det någon förklaring till något som på förhand var otänkbart?
Det finns inte bara en enda enkel förklaring. Det finns det aldrig när det gäller fotboll, definitivt inte efter en match som denna. Det är många faktorer som vävs samman och ibland så kommer det stunder som denna. Ibland är det till vår fördel, ibland till vår nackdel.
Det finns ett uttryck som säger "The higher you fly, the further you fall", alltså "Ju högre du flyger, desto längre faller du".
Det är därför den här förlusten känns så overklig. När vi förlorade mot Juventus på San Siro med 1-6 så var det hemskt, men vi var inte bra då. Vi har förlorat derbyn med 3-0 och 3-1 (jo vi har faktiskt det) men det har gått an eftersom det varit under våra mindre fagra perioder.
Men nu var vi oslagbara, och vi blev krossade. I alla mina år har jag tänkt tillbaka på den vackraste av Milan kvällar, den 18 maj 1994, när vi slog Barcelona med 4-0. Först nu, 10 år senare vet jag hur Barca-fansen kände sig den kvällen.
Det finns inga bortförklaringar. Det fanns ingen domare som var mutad, det fanns ingen gräsmatta som förstörde vårat spel, det fanns ingen Martin Laursen ute på planen. Vi blev bara rätt och slätt utklassade, överkörda, manglade, tillintetgjorda - välj själv.
Jag trodde att OM vi mot all förmodan, och då menar jag verkligen ALL förmodan, skulle åka ut, ja, då skulle det åtminstone innebära att vi vann ligan. Men, det vette fan nu, aldrig någonsin kommer jag att ta någonting förgivet igen, inte ens innerst inne. Det kan jag lova.
Milan sårade sin själ den där kvällen och ärren är tyvärr så djupa att de alltid kommer att finnas kvar.
marko_u@hotmail.com
