Rödsvart Siena
Fönstrena i husen runt omkring fylldes genast med folk som hade riktigt bra insikt på arenan.
Klockan var strax över sju på morgonen när Gianni plockade upp mig i sin gamla Volvo v70 utanför huset. Efter att kryssat över stan ett tag hade vi även hämtat upp Lele och Walter. Lele är en av huvudpersonerna i Lombardia Rossonera. Vanligtvis åker vi tillsammans med klubben i en buss på bortamatcherna, men eftersom bussen skulle stanna över natten i Siena valde vi att ta bilen så vi kunde åka direkt hem efter matchen.
Walter hade, till skillnad från oss andra, inte ätit frukost innan han gick hemifrån. Därför var det han som började sjunga den idag välkända låten "Autogrill" redan efter fem minuters bilfärd. Gianni höll Walter på sträckbänken ungefär en timma innan vi stannade för cappuccino och briosch. Det var redan här fullt av milanisti som skulle åka de dryga fyra timmarna till Siena.
Vi kom fram till vårt mål sex timmar före matchstart. Den oerhört fina staden hamnar direkt högst upp på listan över de finaste städer jag besökt. Staden är byggd av tegelsten näst intill rakt igenom. Man får nästan en känsla av att man återvänt till riddartiden. Särskilt när man ser de riddarinspirerade flaggorna som hänger på de olika kvarteren.
På Piazza del Campo, det absolut sevärda torget, håller man två gånger per år en ryttartävling. Ett mästerskap som för stadsborna är viktigare än något annat. Varje kvarter tävlar för sig och har en egen flagga som kännetecknar det egna kvarteret.
När vi gick där i gränderna och letade efter en restaurang för att fylla våra kistor dök en stor fet Merceders upp. I samma veva som jag frågade mig hur den där bilen skulle kunna ta sig fram där såg jag vem det var som satt bakom ratten. Adriano Galliani försökte knö in bilen bland alla människor, lika flintskallig som han brukar vara.
Det lilla Siena togs mer eller mindre över av Milans supportrar. Människor med samma färger som oss fanns överallt. På torget, på barer och på restauranger. Överallt hördes de sköna rödsvarta sångerna.
Lika liten var arenan Artemio Franchi. Arenan tar ju bara in drygt 13 000. Några extra supportrar blev det faktiskt också. Fönstrena i husen runt omkring fylldes genast med folk som hade riktigt bra insikt på arenan.
Innan matchen pågick den sedvanliga smutskasten lagens klackar emellan. Vi berömde Siena för deras "fina" tröjor genom att sjunga "Turin, ni måste höja era röster för att höras". Om det var därför, eller om Sienas klack alltid tjuvspelar vet jag inte men...
...Siena Ultras Fighters slog iallafall slag i saken och tog till oschyssta medel. Eller skall man kanske skylla på arenans vaktmästare? Allt som sjöngs och sades i klacken trycktes nämligen ut i högtalarsystemet. Till och med sorlet av människornas prat i halvtidspausen fick vi höra. Att sedan klackens fina meddelanden till Collina och Galliani medlades på samma vis måste ju ändå ses som skandalöst? Tyvärr kan jag inte här förmedla hur meddelandena lät.
Om jag vore Sienasupporter och stod i klacken skulle jag skämmas. Budskapet blev ju; Vi kan inte sjunga tillräckligt högt så vi använder oss av förstärkare och högtalare oxå. Genom hela matchen fick vi höra klackens sånger förstärkas på detta skrattretande sätt. Usch och fy.
Kanske var det därför ännu härligare att uttrycka sin glädje när Kaká nickade in segermålet med tio minuter kvar av matchen. En kort hyllning till Kaká följdes direkt av långt skanderande Serie B, Serie B, Serie B.
I skrivande stund spelar Inter mot Bologna några stenkast bort från mitt hus. Skulle jag gå ut på balkongen kanske jag skulle höra sorlet från arenan. Något säger mig dock att deras entusiasm i sångerna inte väger upp mot oss när vi igår kväll efter matchen sjöng "Vinceremmo il trecolor"
På vägen hem gjorde vi två stop på olika Autogrillar. På båda ställena vimlade det av rödsvart folk. Folk som var på väg hem efter en oerhört bra dag i Siena.
