Matchanalys: Milan - Roma
Milan manövrerade ut Roma.
Ancelottis startelva var i princip så väntad den kunde bli. Kaladze var aldrig riktigt aktuell till vänsterbacksplatsen och därför var det väntat att Billy skulle stiga in än en gång.
Framåt hade det pratats en hel del om att Ancelotti skulle satsa på samma formel som gav seger på Olimpico, dvs. Kaká och Rui Costa bakom en ensam Shevchenko, istället fick dansken Tomasson förtroendet och Rui än en gång starta på bänken.
Milan rivstartade matchen och klockan hade väl just kämpat sig över minutstrecket när Shevchenko knoppade in 1-0 efter Kakás eminenta förspel.
Ingen Milan-supporter hade nog på förhand tackat nej till en sådan här start på matchen. Målet verkade få Roma ur balans direkt, spelet var odisciplinerat och Kaká fick härja relativt fritt. Inte heller Pirlo (som annars kan vara den svaga punkten när han sätts under press) attackerades alltför hårt utan han fick utföra sitt arbete precis som han ville.
Milan däremot såg till att hålla koncentrationen uppe och till och från så såg man att de rödsvarta trots allt hade en del respekt för sina motståndare från södern.
Men under hela den första halvleken var Milan steget före i allt. Roma blev stillastående i sitt spel, medan Milan visade upp en oerhörd frenesi och självförtroendet tycktes växa för varje lyckad passning och dragning.
Man kunde också börja skönja en viss frustration hos Roma-spelarna som inte fick någonting att stämma. Mot slutet av halvleken lyfte Milan foten från gaspedalen, men Roma lyckades bara skapa en halvchans som dessutom var helt och hållet Rinos "förstjänst" när han slarvade i straffområdet.
Total Milan-dominans och ingenting talade för Roma efter 45 minuters spel.
I halvtid bytte Capello in D'Agostino och bara Mister Fabio och Gud fader vet varför denne spelare inte startade på Candelas bekostnad.
Roma verkade ha repat lite mod och såg betydligt piggare ut när solen gått i moln inför den andra halvleken på San Siro. Milan verkade samtidigt falla in i sitt mer bekväma läge som hänt några gånger denna säsong.
Det var match i ungefär en knapp timme, sen började Roma-fansen bli desperata när ingenting hände.
Upprinnelsen var en situation där Francesco Totti slog en patenterad kullerbytta som belönades med 6,9 och en frispark av domare Messina. Totti själv (vem annars) stegade upp och slog frisparken på Andrij Shevchenkos arm, som liksom i Siena var rädd för att bli av med sina nyopererade gaddar.
Domare Messina var dock av den meningen att det inte skulle dömas straff och detta fick Roma-spelarna med kapten Totti i spetsen att tända till. Som ilskna bålgetingar svärmade man kring Messina utan att få något gehör för sina klagomål.
Den rödgula publiken följde sin lagkaptens exempel och började visa sitt missnöje.
Roma spelade några minuter rätt bra, säkerligen med hjälp av ilskan från den uteblivna straffen.
När sedan Roma-fansen började kasta in diverse fyrverkerier så dog matchen mer eller mindre. Spelavbrotten blev långa och gagnade väl först och främst Milan som kunde slå ifrån sig Roma-anfallen relativt enkelt.
Roma var tvungna och satsa mer och mer framåt och det gav några mycket fina lägen för Milan som man inte tog tillvara på.
När sedan Dida tvingades till behandling för ytterligare attiraljer som flög in så var det bara en fråga om att spela av tiden för Milan. Roma led nog mer av de inkastade bomberna än Milan eftersom man aldrig fick chansen att etablera något tryck mot Didas mål.
Fansen hade nog hoppats att få till ett omspel om de lyckades få matchen avbruten, men jag tycker att det hade varit en alldeles för enkel lösning att ta till. Jag vet inte hur stora riskerna var för spelarna men jag är tacksam att matchen kunde slutföras utan att någon behövde föras till sjukhus.
Milans seger innebär att man kan gravera in sitt namn som italienska ligamästare för 17:e gången i historien.
Denna årgång är nog en av de som har varit mest välförtjänta av densamma.
CAMPIONI SIAMO NOI!!!
marko_u@hotmail.com
