Mina drömmars VM: 1990
Sällan har ett världsmästerskap blivit så bespottat och kritiserat som VM 1990. Brutalt och tråkigt spel? Nej, för mig var det ett helt fantastiskt mästerskap och jag ska berätta varför.
Tråkigt, defensivt, brutalt..
Hemska arenor, Sveriges fiasko, straffsparksorgier..
Aldrig har ett VM blivit så sågat som det i Italien 1990, av många ansett som det sämsta någonsin, i alla fall efter krigen. Men var det så deprimerande, så grått och hemskt?
Inte för mig i alla fall, sju år gammal, nästan åtta, så var det här mitt första VM, min första internationella forbollsturnering som jag minns, jag såg allt som sändes och jag kommer ihåg otroligt mycket. Medvetet har jag försökt att undvika krönikor och sammandrag, för att bevara bilderna och minnena jag fick då och det har jag lyckats med.
VM 90 var mer än själva matcherna, Italien var ett nytt land, ett annorlunda land, musiken etsade sig fast och så här i efterhand så tycker jag BBC lyckades sammanfatta det med sin VM 90 tralier. Det var opera, det var storslaget och gjorde verkligen ett intryck, ni kanske minns bilden som trycktes upp på planscher, med coloseum sett uppifrån med en fotbollsplan innuti, alla dessa detaljer etsade sig fast.
Musiken ja, sällan har ett VM haft så mycket bra musik kring sig som 90, New Orders World in Motion är ju fortfarande en fantastisk fotbolls låt. Dessutom var den officiella VM låten Un'estate italiana, framförd av Edoardo Bennato och Gianna Nannini, en låt som gav gåshud. Den var för övrigt skriven utav Giorgio Mordoder, en av italiens mest kända moderna kompositörer.
När vi ändå är inne på detaljer så var ju maskoten genial, "Ciao" som den hette känns väldigt relaterad till VM och Italien, till skillnad från björnar, lejon och andra maskotar som man knappast kommer ihåg.
Informationsflödet styrdes inte av internet och således fick man förlita sig till andra källor, min guide genom djungeln var Paninis VM album. För veckopengen köpte man klisterbilderna och jag lärde mig spelarna utan och innan, Albumet blev så slitet att pärmen föll tidigt av och att den till slut föll ihop i olika delar. Jag förundrades över hur en del spelare från Förenade Arabemiraten inte hade några födelsedatum inskrivna, minns jag det rätt så stod det bara punkter i stället för datumen. Det var som sagt innan man kunde googla och att ta reda på fakta var inte lika lätt.
Men, givetvis var det fotbollen som stod i centrum, till skillnad från de flesta andra så höll jag inte på Sverige, kanske var det därför VM 90 blev en trevligare upplevelse också? Olle Nordins 1-2, 1-2, 1-2 minns jag faktiskt inte så väl, men Glenn Strömberg gillade jag.
Nej, istället var det ett gäng fantastiska lirare som jag fastnade för, laget jag höll på var Tjeckoslovakien, med "den flygande tjecken" Tomas Skuravy längst fram , Stejskal i målet, Kadlec i backlinjen och Kubik, Bilek och så min idol då, Ivan Hasek. Varför jag höll på Tjeckoslovakien av alla lag undrar ni förstås, jo det finns förstås en logisk förklaring, min första cykel var tillverkad där.
En av turneringens mest minnsvärda matcher var USA mot Tjeckoslovakien, inte bara för målkalaset, 5-1 till tjeckerna, men också för att amerikanarna hade ett skönt lag. Jag minns när Tony Meola skulle rädda en boll men flög in med huvudet i stolpen, ett otäckt ögonblick, men han kunde fortsätta matchen.
Sorgen då tjeckerna åkte ur mot Västtyskland i kvarten var enorm, jag avskydde tyskarna just då och det föll en och annan tår.
När man pratar favoriter så måste ju Caniggia nämnas, Maradona var oftast idolen, den hyllade, den som fick all uppmärksamhet, men jag tyckte Caniggia var bra mycket häftigare än den där korta killen med krulligt hår. En sekvens fångar både Caniggia och VM, inte på ett negativt sätt som många vill få det till men snarare till ett minnesvärt ögonblick. Det är när kameruns Massing tacklar en framstormande Caniggia, farten som han hade, den helt feltajmade tacklingen, skon som flyger och den förvirrade domaren som viftar med rött, sen med gult..ja hela den sekvensen är ju fantastisk.
VM 90 var definitivt inget färglöst VM, här fanns det fantastiska profiler, några har jag nämnt men en symbolisk match för detta var Colombia mot Kamerun, två VM länder som var på gång. Sydamerikanerna med Valderama och Higuita och Kamerun anförda av den dansande åldermannen Roger Milla. Det skulle bli Millas afton och mest minnesvärd är förstås när Higuita ska dribbla sig fram, tappar bollen och Milla kan enkelt rulla in 2-0.
Turneringens mest dramatiska ögonblick var kanske när Argentinas förstemålvakt Pumpido bröt benet mot Sovjet, en riktigt otäck skada. Ersättaren blev Goycochea som gjorde succé och var riktigt stark på straffarna senare i turneringen.
Semifinalerna blev både dramatiska och jämna, för Italien så sprattlade gubben ur lådan, Schilacchi till ännu en gång, han och Baggio bildade ett ruggigt bra anfallspar, men Argentina gick till final efter att Donadoni och Serena missat sina straffar.
En detalj jag minns med gläjde var grafiken i sändningarna, ni kanske minns de svajande flaggorna som även användes i Serie A?
I den andra semifinalen åkte förstås England ut efter straffar, Stuart Pearce blev den stora syndabocken och Västtyskland gick till final.
Tyskarna ja, vad säger man om deras backlinje, helt klart en av världens bästa genom tiderna. Brehme, Kohler, Augentahler och Buchwald, med dessutom Reuter som ett riktigt bra alternativ. Jag minns hur jag å ena sidan tyckte illa om tyskarna efter att ha slagit ut tjeckerna, å andra sidan så imponerade dem stort, med favoriten Hässler på mittfältet.
Även finalen har blivit bespottad, men hur kan man tycka illa om en match som avgörs i Olimpicos strålkastarljus? 0-0 stod sig länge, innan mannen med världens bästa bredsida, Brehme gjorde 1-0 på straff.
Italia 90, ”världens sämsta VM genom tiderna”, bjöd på fantastisk spänning, med legender som Maradona, Caniggia, Völler, van Basten, Klinsmann, Matthäus, Baggio, Milla, Higuita, Valderama, Hagi, Dunga, Romario, Savicevic, Stojkovic, Scifo, Zubizarreta, Gascoigne, Lineker, Gullit och Rijkaard, ja ni hör själva…
..ett sådant VM minns man glädje, för det är inte antalet mål som man minns, utan alla oförglömliga stunder som format ens kärlek till fotbollen.
