Ligasummering (Del 2)

En fantastisk säsong kröntes med ännu en underbar och välförtjänt superviktoria igår eftermiddag.

I "halvtidspaus" hade Milan lyckats skrapa ihop rekordmånga 42 poäng.

Milan ångade på även under andra halvan. Laget stod för en upphämtning som inte var av denna värld när man i andra halvlek vände ett tungt tvåmålsunderläge mot Inter. Mål av Tomasson och Kaká hade raderat ut Inters ledning från i halvtid. Ancelottis mannar var dock överlägsna i vartenda departement och Seedorfs kanonkula försäkrade Milan om ännu en välmeriterad och förtjänt trepoängare. Det var extra skönt att just Seedorf fick avgöra denna magiska kväll ty holländaren hade ditintills stått för en högst medioker säsong.

De flesta var nog inställda på att Milan snart skulle trappa ner på tempot, jag var det i alla fall. En bit in på senvintern kändes det som att Milan var tvungna att börja tappa poäng, annars skulle man börja snegla mot 80 poängsstrecket. Men en maskin som bäst kan beskrivas som en blandning av ett hypereffektivt Juventus i sina bästa dagar och ett dunderskönt och klapp-klapp (för att använda hockey-termer) Barcelona under Cruijff vägrade ge efter.

Vad som stod klart var att topplagsmötena skulle spela en oerhörd roll. Detta var fallet eftersom de tre topplagen ytterst sällan ens tappade poäng mot smålagen.

När Milan inte stod för klang och jubel föreställningar, som mot Brescia på Rigamonti, så hade man turen på sin sida och lyckades avgöra trots att man knappt skapat någonting tidigare under matchen. Exakt samma scenario utspelades när Milan, efter 90 minuters tristess och offensiv passivitet lyckades slå Lazio på Olimpico. Man hade lyckats med den fantastiska bedriften att slå både Roma och Lazio i Rom; när hände det senast?

Sedan var det dags att öppna champagnen igen. Milan krossade motståndare efter motståndare. Juventus var ett av lagen som fick se sig totalt utlekta när Milans segertåg genom Italien fortsatte. Segersiffrorna skrevs den gången till 3-1. Det skulle de även göra veckan senare mot Parma i en match som kunde ha slutat med tennissiffror. När skulle det ta slut? Skulle det ens ta slut?

När det kändes som att laget var i allra bäst form kom så en kalldusch. Milan-Chievo 0-2 i halvtid. Första halvlek var minst sagt bedrövlig och något ljus i slutet av den mörka tunneln syntes inte till. Sen slog Pirlo till från över 30 meter och sänkte en projektil med underbar utåtskruv (precis som mot Samp några veckor tidigare) i Marchegianis vänstra kryss. Den forne Laziomålvakten var helt chanslös. Det verkade som att jätten från Milano började vakna till liv. Sheva, som fick starta på bänken, byttes in en bit in på andra halvlek. Mannen som hade gjort så många poänggivande mål tidigare under säsongen stod åter som en frälsare inför en mycket nöjd hemmapublik. Vadan lyckan vid ett kryss hemma mot Chievo frågar sig säkert många? Jo, Roma tappade nämligen väldigt oväntat poäng mot erkänt värdelösa Ancona. Därmed var Milans ledning intakt och laget tycktes närma sig den så hett eftertraktade Scudetton med stormsteg.

Omgången efter skulle Roma reducera ledningen till sex poäng eftersom Milan kryssade borta mot Modena. Två raka oavgjorda matcher och ett därtill lamt och håglöst spel hade gjort att många hade börjat spekulera i att gummifötter hade börjat göra sig påminda hos Milanspelarna. Med Ancelottis ökända facit i upptakterna på ligan var det nog mer än någon enstaka enstöring som började tvivla på Milan.

Sedan var det dags för Milan att resa till Galicien och kvittera ut sin semifinalplats i CL. Vi vet alla hur det gick med det. Som tur är omfattar denna säsongssummering bara ligan.

Deppiga och arga Milanspelare skulle dock inte få gråta i så många dagar. Endast 3 dagar efter kollapsen i Spanien stod Milan värd till ett hungrigt och taggat Empoli. Många romanistas måste ha vridit sig i förbannelse och pina när Pirlo i slutskedet på matchen såg till att avgöra med matchens enda mål efter att Milan tilldelats en högst dubiös straffspark. Även om det inte skulle ha varit straff så måste man berömma Pirlo på hans kyla i ett så utsatt läge. Milanistas världen över kunde dra en stor lättnadens suck när det stod klart att Milan hade inkasserat tre nya poäng. Skölden var nu så nära att man nästan kunde ta på den kändes det som.

Omgång 30 och 31 såg Milan skrapa ihop 4 poäng mot Siena (hemma) respektive Udinese (borta) innan avgörandet skulle fällas.

Med 6 poängs försprång till Roma kunde man se till att avgöra ligan på hemmaplan två matcher innan slutet.

Resten känner ni alla väl till. Om inte annat så är händelseförloppet från gårdagens match redogjorts för av oss på redaktionen.


Som svar på frågan från inledningen kan man konstatera att Milan vann sin 17: e Scudetto tack vare att man genomgående var det absolut bästa laget. Till skillnad från vad brukar vara fallet i stövellandet så vann det lag som vida överglänste de andra, sett både till kvantitet som kvalité. Att laget mäktade med huvudlöst tokiga 22 av 24 poäng i storlagsmötena vittnar om den klass som Milan anno 2003/04 besitter. Nyförvärven lyckades alla minst sagt över förväntan. Cafú har på sin nya roll fått oss att minnas honom från sin storhetstid i Roma, medan Pancaro har stått för insatser som åtminstone jag inte trodde han var kapabel till längre. Dessa två spelare har tillfört Milan en helt annan dimension, framförallt i det offensiva spelet. Virtuosen Kaká har vi talat om så mycket så hans betydelse för Milan detta år behöver knappast repeteras igen. Vi kan nöja oss med att befästa att hans tio ligamål gentemot Rui Costas noll från förra säsongen starkt bidrog till att göra denna Scudetto möjlig. Sheva har sprutat in mål som sällan förr och Pirlo har stått för en säsong som har gjort att inte ens ultrakonservative Trappatoni kommer förbise geniet från Brescia när han annonserar startelvan när det vankas italiensk premiärmatch i EM. Pirlo är magi, basta. Det är ingen underdrift att säga att draget Carlo gjorde när han gav Pirlo sin nya roll var den viktigaste taktiska ändring han gjort under sin karriär som tränare. Det var här framgången som de två senaste åren har sett oss ta hem bland annat CL, Ligan och Cupen föddes mina vänner.

Nyckeln till framgång har - förutom att laget förfogar över fantastiska individuella spelare -varit att varenda jävel i detta lagbygge är beredd att underkasta sig kollektivet. Till skillnad från många andra stjärnspäckade lag så drar Milanspelarna alla åt samma håll. Riktning: Scudetto och Piazza Duomo.

Organisationen bakåt, med en världsmålis och världens bästa mittbackspar i spetsen, kombinerat med fantasi och effektivitet i anfallsspelet gör detta Milan till ett av de allra bästa jag har upplevt i alla fall.

För att göra en lång hyllning kort: Milan är det närmaste ett komplett lag man kan komma idag.

Och nu jävlar ska vi slå rekordet!

Alex Tare2004-05-04 01:10:00

Fler artiklar om Milan