Årets Udinese
Det vi gärna minns från säsongen som gått och det vi allra helst glömmer.
Årets match...
Milan - Udinese 1-2. Vi slog mästarna på deras egen hemmaplan. Detta var Milans enda hemmaförlust i ligan och deras enda förlust överhuvudtaget medan de fortfarande spelade för ligatiteln. Detta var också en match som visades i direkt i Supersöndag i Canal+.
Vi fick se ett hungrigt Udinese starta piggt och optimistiskt och ta ledningen genom Dino Fava efter en dryg minut. Resten är historia. Sensini styrde in en frispark från Bertotto på hockey-manér och mäktiga Milan återhämtade sig aldrig från chocken. Visserligen reducerade Cafu men närmare än så kom inte hemmalaget.
Udinese spelade aldrig ut Milan utan istället handlade det om en arbetsseger. Spelarna visade vilka storverk man kan åstadkomma med moralen, viljan och ödmjukheten som verktyg. Två ungtuppar förtjänar extra beröm - Pazienza och Muntari.
Årets skönaste seger...
Sampdoria - Udinese 1-3. De mest oförtjänta segrarna smakar bäst. Det vet alla som någon gång sett sitt lag bli utspelat och ändå vinna, tack vare någon isolerad incident eller tillfällighet. Känslan av att ha "lurat fotbollsgudarna" går inte av för hackor. I den tredje omgången från slutet fick vi se prov på detta fenomen.
Dramat var på förhand serverat. Båda lagen behövde vinna, sexpoängsmatch, blod-svett-och-tårar, etc... Men det vi fick se var en typisk fotbollsmatch som avgjordes på tre fasta situationer och en kontring. På den vattensjuka planen dominerade Sampdoria och sköt skarpt från alla möjliga vinklar. Men på vägen krockade man med en målvakt i toppform - Morgan de Sanctis.
Och så fick Udinese: en frispark i bra läge, en straffspark och ett tre-mot-två läge och på dessa chanser gjordes det tre mål. Då spelade det ingen större roll att Sampdoria däremellan kvitterade på en hörna. Att segern också i praktiken säkrade Europa-spel gjorde ju inte saken sämre.
Årets bittraste förlust...
Udinese - Bologna 1-3. På bästa sändningstid fick vi se en match som jag trodde bara existerade i mina värsta mardrömmar. Alla ingridienser fanns där. Ett solomål i baken av ett överskattat ex, en straffmiss, en målvaktstavla som hade undvikits om De Sanctis inte hade slängt sig, en borta-domare, ett stolpskott, ett felaktigt bortdömt mål, etc. Allt detta inför en hemmapublik som inte trodde sina ögon. Nämnde jag det bortdömda straffmålet?
För att göra en hemsk historia kort så fanns det bara mörker - inga ljusglimtar. Locatelli, i Udinese åren 1997-99, hade inte gjort mål på sisådär sex månader. Nu slog han till igen med ett mål som var lika snyggt som obegripligt. De falska förhoppningarna tändes av Jankulovski strax före halvtid. Men sedan hände det som aldrig fick hända. Bologna fick en frispark från 35 meter. Självklart blev det mål, men bara sedan De Sanctis slängt sig åt vänster när bollen i själva verket var på väg rakt mot honom.
Det finns inte så mycket att lägga till. Bologna avgjorde matchen på en kontring och efter slutsignalen återstod det bara att gråta en skvätt och påbörja en depression som skulle vara i en dryg vecka. Söndagen därpå slog vi Inter.
Årets mål...
Vincenzo Iaquinta hemma mot Brescia. I Roberto Baggios sista match på 'Friuli' var det Iaquinta som bjöd på en nostalgitrip. Precis som Baggio, i fornstora dagar, fick Iaquinta bollen till vänster utanför straffområdet. Efter ett väggspel med Jankulovski upptäkte han en lucka vid den bortre stolpen och skruvade med kraft bollen runt en maktlös Agliardi. Ett litet mästerverk.
Årets räddning...
Nestor Sensini hemma mot Modena. De Sanctis har gjort många snygga parader men den här gången räddades han i sin tur av den 37-årige back-klippan. Med målvakten överspelad och bollen på väg mot det öppna målet sträckte Sensini ut sig i sin fulla längd och rensade, med tåspetsen, ut bollen till hörna. Att han nådde bollen var i sig ett underverk, men att han dessutom lyckades få bollen över det egna målet från en halv meter framför mållinjen var inget annat än ett mirakel.
Årets kontrakts-tvist...
David Pizarro. Det vi också kommer att minnas från den här säsongen är att Udinese satte något slags rekord i långsiktighet. Klubben stängde av Pizarro från spel p g a att han vägrade skriva på ett nytt kontrakt. Så långt är väl allt normalt (nåja). Saken är bara den att kontraktet skulle gå ut om 18 månader. Efter någon månads betänketid skrev Pizarro på ett nytt kontrakt och allt var frid och fröjd. Det nya kontraktet går ut till sommaren 2007, vilket innebär att vi bara behöver vänta till hösten 2005 innan nästa förhandling.
Årets spelare...
Valerio Bertotto. Udineses lagkapten hade en dröm - att få representera sitt moderland i EM-slutspelet. Och han gav aldrig upp hoppet trots att Trapattoni aldrig hörde av sig. Bertotto är en trotjänare, något så ovanligt i dessa tider som en spelare som känner en stolthet för klubbfärgerna. Därför var det ironiskt att han, i Traps ögon, inte räckte till mot Panucci, denne "handelsresande i fotboll", som vid ett tillfälle i år vägrade att spela när hans tränare ropade på honom. Men titeln som "årets spelare" kan ingen ta ifrån Valerio. Och precis som han är stolt över klubbfärgerna är supportrarna stolta över honom.
Årets nykomling...
Dino Fava. Det kunde inte vara någon annan. Tolv mål under debut-säsongen i Serie A kräver respekt. Lika många mål gjorde Muzzi under sin första säsong i Udinese. Men Muzzi hade dessförinnan bevisat sin målfarlighet i Calgiari under flera år. Fava kom från "ingenstans" och lyckades ersätta just Muzzi på ett sätt som ingen hade kunnat gissa. Han är en spelare som lever för halvchanserna inne i straffområdet och med en hel försäsong i benen kan nästa år bli ännu bättre.
Årets besvikelse...
Lucas Castroman. Det blev bara en säsong för Castroman i Udinese och det blev bara två bra matcher. Desto fler mediokra. Mot Empoli hemma gav han sin enda assist och mot Lazio borta gjorda han sitt enda mål i Udinese-tröjan. Varför blev det inte fler? Det vet vi inte. Kanske passade han inte in i spelsystemet, kanske hade vi överskattat hans kapacitet, kanske var det något annat. Det vi vet är att Lucas nu återvänder till Argentina. Lika bra det.
Årets domare...
Tombolini från Ancona. Hans insats i matchen Bologna - Udinese är redan legendarisk. Ett felaktigt bortdömt mål, ett felaktigt godkänt mål och en missad straff. Allt till fördel för hemmalaget. I övrigt skötte han sig bra. När man insåg att han inte skulle få dömma Udinese något mer under den här säsongen så kunde man dock börja njuta av hans domarkonst. När ens eget lag inte spelar är Tombolinis matcher alltid underhållande, många straffar o s v.
Collina från Viareggio. En legend lämnar oss och flyttar till England. Han kommer att saknas. Tyvärr dömde han bara Udinese i en match, nämligen mot Reggina. Udinese vann förstås matchen, för i Collinas matcher vinner alltid den som förtjänar det. För hans är makten och härligheten, Amen.
