Pensieri 2 juni
Två saker att tänka på
Säsongen är slut och det är bara några dagar sedan mitt plan landade på Landvetter efter en fyra månaders lång vistelse i Italien och Milano. För några veckor sedan satt jag på San Siro och såg Milan tacka publiken med pompa och ståt mot Brescia, idag sitter jag framför datorn hemma i Sverige och tänker tillbaka på kanske den bästa period i mitt liv än så länge.
Det är mycket som har hänt, mycket som jag har upplevt och mycket jag kommer minnas för livet. Några funderingar kände jag att jag ville ta upp.
Inzaghi - den bortglömda prinsen
Förra året mäktade Pippo Inzaghi med att göra 30 mål i den rödsvarta tröjan. Han var också en av huvudpersonerna som förde det italienska landslaget till EM. Det vi minns allra bäst därifrån var Superpippos hattrick mot Wales på San Siro.
I år har Filippo dragits med skador och åter skador. Han har spelat ett gäng matcher men aldrig varit 100% fit-for-fight. Trots det har han gjort viktiga mål både mot Sparta Prag och Sampdoria.
I Sverige, särskilt på vårt forum här på Svenska Fans har våran #9 fått mottaga allt för mycket negativ kritik. Filippo skall säljas hit och göras av med dit. Ett illa beteende enligt mig.
Visst har Pippo bara gjort 7 mål på 21 matcher totalt sett. Han har missat guldlägen mot Modena och bränt öppet mål i Turin mot Juventus. Men inte skall vi sälja en av våra bästa spelare bara för att han gör en plattsäsong? I sådana fall skulle vi i år inte ha en spelare vid namn Andriy Shevchenko i vårt lag denna säsong.
Det jag slutligen vill komma till är att synen på Filippo Inzaghi hur som helst är en helt annan i Italien. Där är han fortfarande älskad, högt älskad. När spelarna presenterades en efter en då laget hyllades på San Siro efter Brescia-matchen var Inzaghi en av dem som fick mottaga mest jubel av alla.
Det snackas mycket om Totti, och visst skulle det vara en fröjd att se honom i Milantröjan. Men frågan är inte om jag hellre ser en glödhet Filippo Inzaghi bredvid Shevchenko när säsongen drar igång efter sommaren.
Redondo - en riktig gentleman
Redan efter matchen mot Brescia den 16 maj tackade jag Redondo för hans tid i Milantröjan, men idag känner jag att det finns ytterligare saker att säga. Argentinaren kom till Milan under sin absolut bästa tid i karriären men skadade sig illa redan på första träningen på Milanello.
Efter en längre tid på skadelistan blev den före detta Real Madrid-kaptenen en stor favorit bland oss milanisti utan att ha gjort en enda minut på planen. Fernando avsade sig sin lön och menade på att han inte ville ha något betalt så länge han inte kunde spela. En gest som blev uppskattad bland de flesta rödsvarta själar.
För några veckor sedan tackade Redondo klubben och dess supportrar i italiensk media. Han berättade att han kommer förbli milanista för resten av livet och att han inte kan tänka sig att spela för någon annan italiensk klubb, utan att han hellre styr kosan mot England.
Personligen hade jag gärna sett honom fortsätta i Serie A, gärna hos våra goda bröder Brescia. Helst av allt skulle jag dock vilja ha kvar honom i Milan, men vi alla vet att konkurrensen på vårt mittfält är för hård. Detta trots att Redondo i år visat upp kvaliteter som skulle göra honom ordinarie i vilken italiensk klubb som helst.
Jag har under säsongen berömt Fernando flertalet gånger. Han stod för ypperliga insatser i båda italienska cupmatcherna mot Roma, så även mot Sampdoria i samma turnering. När han sedan fick chansen från start i Reggio Calabria i den näst sista omgången spelade han felfritt och var enligt mig en av planens bästa spelare. Lite av samma intryck fick jag när han byttes in mot Brescia i den slutliga omgången.
Redondo spelar enkelt men elegant. Han slår lätta men smarta passningar och när det krävs dribblar han av sin motståndare retfullt enkelt med en tvåfotsdribbling.
Det är förbannat synd att vi inte har plats för denna mittfältselegant på vårt mittfält. Jag önskar dock Redondo all lycka i framtiden.
På återhörande!
