All respekt till Amoroso
Liten krönika om lojalitet, kärlek och respekt. Om en pisano och en affär som aldrig blev av. Om Christian Amoroso.
Det finns spelare och det finns spelare. Det finns spelare som kommer undan med att representera tiotals olika klubbar. Det finns spelare som kysser sina nya klubbmärken, som bedyrar att de alltid varit fans. Det finns spelare som lämnar en klubb för den värsta konkurrenten. Det finns spelare som väljer att låta bli.
För någon vecka sedan pekade allt mot att Christian Amoroso var mannen som skulle hålla i taktpinnen på Livornos mittfält. Ett förflutet tillsammans med nye tränaren Bepi Billon och en resväg till träningsplanen på ca en halvtimme. Perfekt för den 34-årige familjefadern utan kontrakt och perfekt för Amarantos unga mittfält. Eller? Allt eftersom förhandlingarna fortskred började tvivlet allt mer smyga sig över Amoroso och samma dag som underskriften skulle plitas ned på den streckade linjen ringde huvudpersonen istället Pillon med nyheten att han passade erbjudandet. Han kunde helt enkelt inte tänka sig att dra på sig den vinröda tröjan.
- Jag tackar nej till Livorno, av kärlek till Pisa.
Saken är nämligen den att Amoroso är pisano. Född, uppvuxen och boende i staden.
Reaktionerna i den livornesiska pressen har varierat mellan uttryck för respekt och påståenden om oprofessionalism. Dubbelmoralen i att Amoroso spelade flera år för Fiorentina belyses och enligt en skribent vore beslutet acceptabelt för en 20-åring, men inte för en veteran som Amoroso. Antydningar om att beslutet snarare bottnat i någonting annat har också gjorts och att lojaliteten till en klubb han aldrig representerat endast varit ett svepsjäl.
Amoroso må ha vilka bevekelsegrunder han vill, men hans egen förklaring förtjänar i mina ögon den största respekt. Det kan vara just ett svepsjäl, jag har ingen aning, men jag väljer att lite på Amoroso och inte se det på det sättet. Istället ser jag en motivering som aldrig kan ifrågasättas och aldrig klandras. Det är inte för att jag inte vill se Amoroso i vinrött. Jag kan för egen del inte uppmana något hat mot Pisa och hans rutin hade som sagt varit mycket värdefull samtidigt som träningsmatcherna tydligt visat vårt behov av en riktig regista.
Så. Jag gillar det. Amorosos motivering av sitt beslut ger mig något slags hopp. För Amoroso var pengar eller bekvämlighet inte själ nog att kompromissa med känslor. För Amoroso spelade klubbmärket roll.
Det är inte lokalpatriotismen jag uppskattar, det är respekten mot sin uppväxt, sina vänner, sina känslor. Säkerligen har han många gånger stått på Arena Garibaldi och stöttat sitt blåsvarta lag, säkert har han under derbyn slitits mellan hopp och förtvivlan. Kanske har han även gjort resan till Ardenza för att stödja sitt lag även i ärkerivalens hemmafäste. Självklart kan han inte dra på sig den vinröda tröjan och ta emot jubel från en curva, som han sett och hört håna och hetsa hans hemstads klubb och tifosi. All respekt till Christian Amoroso, en spelare jag hellre sett i mitt lag än de flesta världsstjärnor. Förutsatt förstås att han fötts på andra sidan kommungränsen.
-
Not: Även pisanon Andrea Parola har i dagarna tackat nej till kontrakt med Livorno, dock utan Amorosos patosfyllda motivering. Parola verkar istället ha fått häftigare anbud utomlands.