Krönika: Att bygga på en bräcklig grund...
Om några dagar drar det äntligen igång, säsongen 10/11 brakar loss. Ett nytt Milan under Allegris tuffare styre tar form, men hur är det med nyckelspelarna? Går de rödsvarta ännu en säsong till mötes med hoppet ställt till sköra och ineffektiva nyckelspelare? Visst vilar bygget på skröpliga fundament...
Milans trupp är full av mästare, brukar det heta. Spelare som vunnit allt, spelare som innehar rekord i titlar och med vinnarmentaliteten i blodet. Spelare som underhåller och andra som utgör klippor i defensiven - när allt går vägen, vill säga.
Hur är det egentligen med Nesta, Pato och Borriello? Dessa - tillsammans med Pirlo, Thiago Silva och Ronaldinho - utgör stommen i Allgeris lag. Dinho och Thiago kan inte ensamma bära upp laget, det såg vi med all tydlighet föregående säsong.
Problemet i kort form är i detta fall skadefrekvensen samt ineffektiviteten framför mål. Marco Borriello som ofta - helt korrekt - hyllas för sitt uppoffrande spel och sitt slit längst fram i frontlinjen, är alldeles för ineffektiv för att på allvar ta över efter spelare som Shevchenko, Van Basten eller till och med Bierhoff. Samtidigt har Nesta och Pato egna permanenta sviter i MilanLabs sjukstuga.
Pato sägs lida av hypokondri. Skador, återfallsskador, känningar, försiktighetsåtgärder och ren rädsla har hindrat honom från att nå sin fulla potential och att vara den stjärna kring vilken hela anfallet kretsar. Men så har vi det här med hans omtalade "imaginära" skador, något som man som outsider egentligen inte kan uttala sig om. Är det verkligen så att han får panikångest så fort det smärtar till i samband med en smäll? Föreställer han sig att det är värre än vad det egentligen är?
Det man med säkerhet kan uttala sig om är att det är dags för den lilla ankan att växa upp och lära sig att med huvudrollen följer tätare markering, tuffare tacklingar, tjuvsmällar och ett ansvar där det gäller att leva upp till de högt ställda kraven. Varje gång man läser en rubrik där Patos hälsa är inblandad eller när man ser honom (eller Nesta) grina illa, håller man andan och väntar sig det värsta.
Men det är inte bara i huvudet på Pato som bättring bör ske, det gäller i än större utsträckning Milans läkarstab med haltande MilanLab i spetsen. Trots denna "magiska", omtalade och pengaslukande satsning - med påstådd förmåga att kunna förutse och förebygga skador och slitage - tappade Milan några av sina allra viktigaste nyckelspelare under sämsta tänkbara tillfälle förra säsongen. Det har visserligen skett en del förändringar i arbetssätt och omsättning av personal, men faktum kvarstår: Milan är så pass beroende av Patos och Nestas hälsa (observera att jag skriver hälsa och inte form!) att det direkt spelar roll för säsongens resultat. Det finns inga egentliga ersättare för ankan i dagens trupp. Det Allegri kan, och kanske bör göra är att redan nu ta fram ett alternatvit spelsätt/system utan Pato.
Hittills under försäsongen har Pato vid minst tre perioder tvingats stå över träningar och matcher på grund av skador eller försiktighetsåtgärder: under USA-resan, i samband med Emirates Cup och så den senaste skadan (på träning den 17/8) som håller honom borta fram till matchen mot Lecce - sägs det från MilanLab i alla fall. Från början skulle han träna för fullt under måndagen (23/8). Tre frånvaroperioder pga skada på mindre än en månad, och säsongen har inte ens börjat...
Borriello återvände till Milan efter den ypperliga säsongen 2007/08 i Genoa där det blev 19 mål och tredjeplats i skytteligan för dåvarande SuperMarco. Förväntningarna var skyhöga och frågan var om han kunde upprepa bedriften i rödsvart eller om han var ett "one-season-wonder". Skador gjorde att han missade stora delar av 08/09, det blev bara sju matcher och ett mål, inte riktigt vad någon hade hoppats på.
Förra säsongen visade 28-åringen att han kunde göra mål - inte många och inte heller enkla, men vackra, akrobatiska och avancerade [kolla in detta tex]. Han visade samtidigt upp sina två andra egenskaper: offervilja och ineffektivitet. Borriello blev tidigt en favorit hos undertecknad som ständigt underströk hur unik han var i truppen med sin fysiska närvaro och sin - för italienska anfallare - ovanligt tuffa inställning. Borriello vore helt ok ifall han haft en målspruta bredvid sig. Jag trodde och hoppades tålmodigt, likt många andra med mig, att Marco Borriello skulle få utdelning för sitt slit bara han gavs en chans.
Jag hade fel, och nu är tålamodet så gott som slut. Visst känns det så? Tyvärr kommer Borriello aldrig bli en stor målskytt, värdig en prima punta i ett lag av Milans kaliber. Han saknar förmågan att göra lätta mål, att spela snabbt och enkelt, att likt Inzaghi kompensera för sina brister genom att "lukta" till sig mållägen. Likt Casiraghi och Quagliarella har han förmågan att göra snygga och svåra mål, men han är ingen sann målskytt. Borriellos facit hittills i Milan? 52 matcher och 16 mål i ligan och 13 matcher/2 mål i Europa-spelet, uselt för en toppforward i AC Milan! Dessutom gör han inga mål i de större matcherna mot tyngre motstånd, inte heller är han framträdande i CL-spelet.
Under försäongen har vi sett prov på offerviljan, men än viktigare har vi än en gång fått bekräftat att Milans nuvarande nr 22 inte är rätt man att vara ordinarie startande som prima punta, han är inte heller lämplig att stå som mottagare för Dinhos välsmakande precisionspassningar. Tro mig, jag hoppas att jag har fel och att detta i sanning blir Borriellos säsong, men då krävs mål, uppemot 20. Sista chansen nu Marco, har han det i sig? Alternativen är få och minst lika opålitliga. Kanske hade Huntelaar fått större utdelning ifall han getts lika mycket speltid och förtroende? Eller lider han av samma problem?
Utan en riktig målskytt vinner man inga titlar, så kan man sammanfatta läget. Van Basten, Bierhoff, Shevchenko och till och med Kaká hör till den kategorin - men inte Borriello. Dzeko, någon?
Nesta är bräckligare än IKEA:s 10-kronors vinglas. Denna eleganta världsback, som nu hunnit fylla 34, håller fortfarande högsta klass och var stundtals fenomenal bredvid utomjordingen Thiago Silva föregående säsong - när han väl spelade. Det blev endast 23 matcher för Alessandro.
Efter de envisa ryggproblemen som gjorde att han missade hela 2008/09 var Lazio-sonen tillbaka, i alla fall i början av säsongen. Precis som Pato led sedan Nesta av återkommande skador som höll honom borta från spel under avgörande perioder under säsongen. (Med Nesta: 23 matcher, 15 vinster, 5 oavgjorda och 20 mål insläppta samtidigt som Milan höll nollan 10 gånger. Utan Nesta: 5 vinster lika många oavgjorda resp. förluster, och 19 mål insläppta.)
Mittbacksparet Nesta-Silva är centralt för Milans framgångar kommande säsong, skulle endera halvan i denna duo saknas får de rödsvarta problem. Detta skrivet trots att Sokratis visade att han är ett fullt dugligt alternativ till Nesta när det behövs, kanske kan han till och med utvecklas till något mer än så.
Nesta, vars kontrakt går ut nästa sommar, är ovärderlig för Allegris planer kommande säsong. Men milantränaren gör nog bäst i att ha en reservplan som snabbt kan bli huvudplanen vid Nestas bortfall.
Sammanfattningsvis kan man säga att Milan delvis gjort sig beroende av spelare som av olika anledningar troligtvis inte kan leverera fullt ut för lagets bästa, något som så här inför säsongspreiären inte alls känns betryggande. Denna ovan nämnda trio utgör en vital del av Allegris tänkta stomme - trots ineffektivitet framför mål, trots ständiga skador och trots en bräcklig och sliten kropp kommer vi garanterat att få se eleganta brytningar, hypersnabba tempoväxlingar och ett och annat akrobatiskt mål. Förhoppningsvis mer ofta än sällan.
