Premiären på plats
Därefter kommer il Capitano med sin son i handen. Han stannar upp då och då för att skriva autografer, sedan åker han därifrån.
MILANO När jag vaknade upp på matchdagen hade jag en konstig känsla som inte släppte på hela dagen. Jag kände på mig att det inte skulle gå bra idag. Som vanligt är jag alltid så nervös, förväntansfull och glad när det är matchdag, att jag inte kan äta på hela dagen. Så även denna dag.
Under matchdagen var det en fuktig varme i Milano. Mycket smog och trettio grader varmt. När jag gick hemifrån vid 18.30 började temperaturen att gå ner till behagliga 20-25 grader. Jag tog metron till Pagano för att sedan byta där och åka vidare mot Lotto. Nar metron kom var den överfylld med milanisti och som vanligt var det en underbar stämning i vagnen. Alla var glada och förväntansfulla inför kvällens match.
Väl framme vid Lotto väntade jag in vår president Krister. Det var kul att se honom igen. Tillsammans gick vi den 15 minuter långa promenaden till San Siro. Vi pratade om Milan. Krister delade min oro inför dagens match. Precis som jag hade inte heller han kunnat äta pa hela dagen. Vi skiljdes åt vid bigliettaria nord. Båda hoppades att vår oro inte skulle bli verklighet, men det blev den.
Väl inne på arenan installerad jag mig på min plats. Har säsongskort på andra ring orange, lite till höger om mittplan. Ser helt okej därifrån. Mina grannar har dock en förkärlek till att röka på, något jag inte uppskattar så mycket. Till min stora förvåning var nästan hela curva nord fylld med Livorno fans. Nagot som är mycket ovanligt för smålag som kommer till Milano. Det var en ständig fight mellan kurvorna som försökte överrösta varandra. Med hjälp från oss på långsidorna vann Milan den matchen ganska lätt.
Åtta minuter innan matchen började ropades spelarna upp. Livorno spelarna fick finna sig i att bli utbuade medan Milanspelarna fick ett wow för var och en som ropades upp. Försökte avgöra vem som fick mest jubel. Jag kom fram till att det måste ha varit Ancelotti, tätt följd av Gattuso. En minut efter vandrade lagen in till stort jubel och applåder. Matchen hinner knappt börja innan vi får anledning att jubla igen. Seedorf gör mål och glädjen finner inga gränser. Vi kramas, skrattar, jublar och applåderar. Vi svävar på moln. Allt känns jättebra. Sedan får vi en kalldusch utan dess like. Straff för Livorno och rött kort för Dida. Till ett öronbedövande busvisslande sätter Livorno straffen. Vi skriker ut vår frustration och domaren får ta det mesta. Sedan får Livornofansen höra att de är stronzi, bastardi och gud vet vad.
Andra halvlek drar igång, det blir mål och återigen firar vi på läktarna. Folk gråter av glädje, applåderar, skriker och tackar Gud. Min granne säger- nu vinner vi. Men min känsla sa mig att helvetet inte var över. En stund senare visade det sig vara sant. Vad hände? Under en lång tid stirrar jag mot resultattavlan. 2-2, ja det stämmer, men hur? Grannen frågar- Hur är det? Vet inte, blir mitt svar. Det är oroligt på läktarna. Folk är chockade och tror inte det är sant. Det utbryter bråk mellan Livornofansen och milanisti. Flaskor kastas fram och tillbaka. Det påminner om Romamatchen, fast utan bengaler. Detta är inte sant. Vilken mardrom. Så mycket svordomar det skreks på San Siro denna lördag var det länge sedan det gjordes.
Fem minuter innan matchens slut träffar jag en man, som jobbar på huvudkontoret, vid cancello fem. I veckan, när jag var på HK, bestämde vi mötet. Visste inte vad vi skulle göra, men helt plötsligt står vi i VIP-rummet. Jag kände väl igen mig eftersom jag tidigare i veckan hade fått besöka ett tomt San Siro.
Någonstans i närheten av cancello 6 eller 7 finns en inkörsport. Jag hade gått dit en dag i förra veckan. Det var då folk i rörelse och det satt en vakt i ett bås vid porten. Jag gick fram till honom och vi började prata. Det blev snabbt en livlig konversation om italiensk fotboll. Jag förklarade för honom att jag tyckte att Italien med Trap i ledningen var under all kritik i EM, att Mancini var dum som valde Inter, att Inter som vanligt inte kommer att vinna något i år heller och till sist en lång kärleksförklaring till Milan. Under tiden hade hans vän Michele dykt upp. Med stort intresse följde han var konversation. När jag tystnat skrattade han och sa Sei male di calcio!(=Du ar sjuk i/av fotboll). Det är inte möjligt att en svensk tjej åker till Milano för att kolla på fotboll. Jag försäkrar honom om det ar sant och upplyser honom att det hade varit kul att se San Siro inifrån. Han skrattar och säger- Andiamo.(=Vi går)
Att se San Siro från plan var otroligt mäktigt. Tyvärr höll de på att lägga nytt gräs så jag kunde inte gå på mattan utan fick stå en meter utanför. Men ända- WOW! Vilken syn. Jag hade kunnat stanna där för alltid men insåg att det inte gick. Därefter visade Michele mig spelargången och omklädningsrummet. Jag kände väl igen skärmarna med Opelmärken och Milan Channel-loggan. Därefter gick vi in i VIP-rummet. Eller det är snarare en sal. Han berättade att det dekoreras med rödsvarta blommor när Milan spelar. En specialdesigner tillbringar åtskilliga timmar till detta projekt. Sedan kostar en säsonsbiljett där drygt 3000 euro också. Vi går ut och vårt möte slutade där och då. Men nu tillbaka till lördagskvällen.
Nu befann jag mig alltså där igen. Gubben ber mig vänta och efter fem minuter är han tillbaka. Han har med sig en annan man. Vi presenteras. Jag följer med honom ner för en trappa, genom en lång gång och tills slut hamnar vi i garaget. Mama mia, vad är detta? Vill du se fotbollsspelarna eller?, frågar han mig. Si, stammar jag fram. Vänta här då, så kommer de snart. I detta läget står jag tre meter från spelarbussen. I övriga garaget står alla spelarnas lyxbilar. Detta kan inte vara sant, tänker jag. En annan man kommer fram, pekar och säger, ställ dig där. Du kommer stå en meter ifrån dem när de kommer ut.
Läs fortsättningen här
