Olika tifosi
Jenny Eriksson bor i Milano och har studerat olika sorters supportrar på plats.
MILANO 281004 - Det är måndag. En tråkig, trist, grå, regnig och fuktig dag i Milano. Ni vet en sådan där dag då man helst inte går upp ur sängen. Hösten har kommit. På en natt har temperaturen sjunkit tio grader. Det känns. Precis hemkommen från skolan ligger jag i min säng för att få upp värmen igen. Jag börjar tänka på Sverige. Undrar vad jag gör här? Milano är inte alls lika fint när det är kallt och ruggigt. Staden blir ful och totalt charmlös. När man är på dåligt humör blir dessa intryck ännu starkare. Min garderob står på glänt och där inne skymtar jag min Milanhalsduk. Det går upp för mig som ett ljus; Milan är anledningen till att jag åkte hit från första början. Ända sedan jag varit barn har Milan varit min klubb. Nu har jag lämnat Sverige för den. Jag tänker tillbaka på mina minnen.
Innan jag åkte till Italien hade jag läst mycket om i tifosi i Italien. Att det var här man kunde hitta den sanna tifosin och den rätta stämmningen på arenorna. Man har inte sett riktig fotboll om man inte varit i Italien. Det är en religion där, Efter min tid här kan jag inte göra annat än att hålla med. Jag tar fram min ordbok och slår upp tifoso. Översattningen är följande;våldsamt entusiastisk supporter;sportfane. Jag tänker att det bara är en översattning och tifosin är så mycket mera än bara det. Folk jag har traffat under mina små resor runt i Italien är olika sorters fans. De blev det på olika sätt, har olika synsätt på Milan, följer laget på olika sätt och visar sin karlek på olika sätt. En sak har alla dock gemensamt; Vi älskar Milan.
Pa min skola till exempel har vi läraren Bruno. Han är uppväxt milanista. Hans pappa, farfar och vänner är alla milanisti. För honom är det en naturlig sak. En del av hans personlighet. En egenskap, som en politisik åsikt eller så. Han vill umgås med milanisti eftersom de faktiskt delar en mycket stor sak ihop. Därför är det extra roligt att traffa honom i skolan efter en vinst. Vi behöver bara kolla på varandra och göra någon segergest. Det räcker. Vi förstår varandra på något konstigt sätt. För Bruno är det fullstandigt otänkbart att säga Giuseppe Meazza till San Siro. Det ar vad i interisti ska kalla den. När Milan spelar där är det San Siro och inget annat. I personer som Bruno märker man mest av rivaliteten till Inter. När han sager att Inter inte vunnit nagot på femton år skrattar han det hjärtligaste hånskrattet jag någonsin hört. Enligt honom var det viktigare att slå ut Inter i semifinalen av Champions Leauge än att vinna hela turneringen.
På stadion kommer man i kontakt med alla olika slags fans. En del av dem är mer eller mindre helt galna. Har två exemplar av just sådana brevid mig i Champions League. Det är ganska intressant att följa deras konversationer som retar upp en hel läktare. De klagar på allt, sliter sina hår, är bittra och känner Milan bättre än alla andra på stadion. Mannen närmast mig kan räkna upp alla spelare som någonsin spelat i Milan. Han är som ett vandrande Milan uppslagsverk. Första matchen jag satt med dem borjade de slåss med grannarna nedanför. Trodde hela läktaren skulle följa efter, men det lugnade ner sig till slut. En annan kompis jobbar som vakt på stadion. Han är ett helt annat sorts fan. Jag satt med honom när jag var här i våras. Han röker konstant. Säger ingenting men när det väl blir mål är det han som jublar mest på hela läktaren.
I september mötte jag min kompis Joe. Sist jag såg honom var när vi firade ligasegern i maj. Han blev milanista under 90-talets början, har stått i curvan hela livet och älskar Milan mera än allt. Det var underbart att se honom igen. Vi åkte till en middag med några av hans kompisar. Till slut visade det sig att alla var milanisti. I alla fall de som gillade fotboll. Det visade sig bli en mycket intressant kväll. Vi delade alla med oss av våra erfarenheter. Hur vi blivit milanisti, varför och hur vi följer laget. Den mest utstickande milanistan är min kompis Matteo. Han kommer från Rom av alla ställen och är milanista. Efter att ha varit "ensam" milanista i Rom sen 1994 tog han sitt pick och pack och flyttade hit. Han kör en svart sportbil med rodsvarta lädersaten, det säger allt.
Hur jag än vrider och vänder på det denna måndag kommer jag ialla fall fram till det vi alla har gemensamt, vår karlek till Milan. Den visar sig i många fall vara gränslös. Det sägs att en man rånade en bank för att kunna se Milan-Juve i Champions League finalen 2003. Han erkände ett år efter och blev friad av Berlusconi. Sant eller ej vet jag inte, men det sulle inte förvana mig det minsta om det är sant. Det är svårt att förklara, men för mig är inte Milan bara ett fotbollslag. Det är allt runt omkring som gör det så stort. De som säger att fotbollen är som en religion är inte helt fel ute. Man kan se laget som olika profeter, Sheva, för tillfallet, som Gud och oss som troende. De flesta söndagar går vi i kyrkan i form av att se en match. Ibland, vid storre högtider, stormatcher, är det kvallsbön på en lördag eller söndag. Mitt i veckan blir det också eventuellt ibland. Vi biktar oss genom att skrika ut alla våra känslor under drygt 90 minuter. Det finns ganska stora likheter.
Nu tänker säkert en del "hallå, har hon missat supportrarna i kurvan? Svar; -Nej det har jag inte gjort. De kräver mer plats än jag har här. På söndag; Milan-Roma står jag i Curva Sud. Räkna med en utförlig rapport då!
Forza i ragazzi! Forza curva Sud!
