Nyckeln till framgång
Udinese har vunnit fyra raka matcher (tangerat klubbrekord i Serie A) och flutit upp till tredje plats i tabellen tack vare att Spalletti har givit spelarna tydliga roller.
För tre veckor sedan var Udineses tränare Spalletti en sandsäck. Och många tog chansen att testa sina boxningsfärdigheter. En högerkrok här och en rak vänster där. Ungefär. Han var dessutom mer eller mindre nära att bli arbetslös, utkastad som något som katten släpat in, en ovälkommen släkting.
Men det var då. Fyra matcher och tolv poäng senare är han allmänt uppmärksammad som ett geni, en alkemist och en trollkarl. Han är en välgörare och en gentleman. En krigshjälte. Det svänger snabbt i den här branschen.
Nu ska inte den här artikeln handla om vårt samhälles kortsiktighet eller aptit på sensationer och överdrifter, utan om något mycket trevligare nämligen fotboll.
Spalletti har faktiskt påverkat sitt eget öde. Han är en bättre tränare idag än han var för tre veckor sedan därför att han har givit spelarna tydliga roller. Vi tar en titt på vilka.
Liberon - Sensini
Nestor Sensini kanske inte behöver någon närmare presentation men här kommer en i alla fall. När han kom till Udinese i slutet av åttiotalet (åttiotalet!) så var det som mittfältare. De senaste två säsongerna har han varit ordinarie i mitten på en trebackslinje. Men i somras värvades den fysiske Cribari och den snart fyrtio-årige Sensini fick konkurrens. Cribari har inte gjort bort sig på något sätt men Sensini har en tveklös fördel. Han gör nämligen alla sina medspelare bättre. Betänk följande: Sedan Sensini kom tillbaka från en skada och åter blev ordinarie har Udinese tagit 13 poäng av 15 möjliga. Jag tror inte att det är en tillfällighet.
Balansspelaren - Muntari
Att säga att den här ghananen går i Rossittos och Giannicheddas fotspår vore en sanning med viss modifikation. Fabio Rossitto och Giuliano Giannichedda turades under hela nittiotalet om att fylla rollen som "incontrista" d v s bollvinnare på Udineses mittfält. Och visst är Muntari en mycket bra bollvinnare. Han är hård i kroppen, orkar springa hur länge som helst och har en tyngdpunkt så låg att ingen i ligan går ner i spagat snabbare. Men det som skiljer Muntari från mängden är hans förmåga att täcka bollen när han väl har vunnit den. Bland mittfältarna i Serie A är det bara Emerson (och möjligen Seedorf) som gör det bättre.
Spelfördelaren - Pizarro
Pizarros uppgift är, precis som vanligt, att ha bollen i så gott som varje anfall och sprida passningar omkring sig till medspelare som är på väg framåt med fart. Skillnaden mot tidigare säsonger är att chilenaren har fler alternativ i djupled tack vare Di Michele/Di Natale. Att Pizarro är livsviktig för Udinese råder det inga tvivel om. De två matcher som han har missat p g a skada slutade båda med förlust.
Den Offensive Mittfältaren - Mauri
Den här unge mannen har ett målsinne utöver det normala. Spalletti vet om detta och har skräddarsytt en roll åt Mauri som påminner om den som Nedved har i Juventus. När Udineses motståndare har bollen så spelar Mauri till höger på mittfältet. Men när Udinese anfaller så har han en fri roll vilket oftast innebär att han söker sig inåt i planen och framåt för att ge understöd till anfallarna. På detta sätt kommer Mauri ofta i skottläge med sin favoritfot - vänstern. Det här mönstret kan låta komplicerat men Tomas Brolin och Tommy Svensson vet definitivt vad jag pratar om. "Köttbullen" hade just en sådan här roll under VM 94. Och precis som Brolin var fram till slutet av nittiotalet så är Mauri nu landslagsaktuell.
Den Släpande Anfallaren - Di Michele
David Di Michele har ett drömjobb. Att springa på varje passning som mittfältet slår mot hans närområde. Och Di Michele älskar att springa. Elaka tungor säger att det är det enda han är bra på. Han passade aldrig för det 3-4-3-system som Spalletti så djärvt designade inför säsongen. Det fanns inga yttor att springa på helt enkelt. Men det finns det nu. Och det passar Di Michele. Om han bara kunde göra lite mål då och då...
Inhopparen - Di Natale
Varje lag behöver en tolfte spelare och då menar jag inte publiken. Inte nog med att Antonio Di Natale kan hoppa in från bänken och förändra en matchbild. Han gör det också regelbundet. Mot Palermo, inhopp vid ställningen 0-0, två minuter senare låg han bakom segermålet. Mot Lecce, inhopp vid underläge 2-1, tolv minuter senare kvitterade han. Gång på gång utnyttjar han sin egen kvickhet och energi i kombination med motståndarna begynnande trötthet. Detta gör Di Natale lika viktig som...Publiken.
På det här sättet har Spalletti gjort de egna fansen till optimister och motståndarna till pessimister.
