Mållöst i toppmötet
Kvällsmatchen slutade med knallpulversmällar trots total bolldominans för bortalagets sida.
Kära vänner, det så hett efterlängtade mötet mellan Italiens bästa lag (enligt serietabellen) slutade precis som befarat med en mållös intetsägande slutkläm där varken Milan eller Juventus gjorde propaganda för anfallsfotboll. Hemmalaget, tillika serieledarna och presumtiva scudettovinnarna (enligt Aftonbladet och Canal+), får dock se det som en vinst att de lyckades ta en poäng efter att ha förhållit sig själva i ett bollunderläge modell grande under matchens nittio minuter.
Lagen var enligt uppgift de förväntade, det vill säga samma lag som förra veckan med undantaget att Milan fick klara sig utan sin kapten Paolo Maldini som ådrog sig en revbensskada under matchvärmningen. Costacurta tog över bindeln och fick det fasansfulla uppdraget att markera Zlatan Ibrahimovic.
Första Halvlek:
Undertecknad hade inför matchen drabbats av panikångest inför faktumet att Camoranesi skulle duellera med Kakhaber Kaladze på sin kant. Otäcka minnen ifrån säsongen 2002-2003 där Argentinaren/Italienaren snurrade upp Kala så hårt att han blev utbytt efter 45 minuter. En obehaglig deja vu-upplevelse skulle äga rum under matchens inledande minuter där Camoranesi, ivrigt påhejad av den stora skara Juventini som bänkat sig, gjorde bort Georgiern med ett par aviga kroppsfinter.
Detta skulle visa sig vara en liten storm i ett vattenglas.
Nej kära vänner, den första halvleken går utan tvekan till Milan. Hela världen fick bevittna ett tekniskt spelövertag och bollinnehav som fick Juvefansen att bli tystare och tystare ju längre matchen led. Medan Milan nätt samspelade med vackra kombinationer sinsemellan så fanns det inga motsvarigheter i bortalaget. Faktum är att det var väldigt sällan vi fick se flera passningar till rätt adress för de vitsvarta och detta säger jag utan att håna eller nedvärdera någon. Min instinktiva tanke var hur Juventus lyckats ta så många pinnar med ett sådant lågkvalitativt eget spel men det är ett kapitel för sig och kommer inte att avhandlas i denna matchrapport...
6 minuter in i matchen så dyker målchans nummer ett upp och det är Balon d'Or anno 2004 som ligger bakom det. Ett starkt upplopp på högerkanten signerat Shevchenko som med ett hårt inlägg inte lyckades finna Crespo som stormade fram i boxen. Reprisbilderna visade med all önskvärd tydlighet att Zebina hade ett bastant grepp om Argentinarens axel i närkampen och kunde mycket väl ha utmynnat i en straffspark, dock en något hårt utdömd sådan. Strax därpå var Zebina åter i hetluften när han utan kontroll lyckades få ett hårt inspel till hörna.
Zebina skulle bli något av halvlekens man en stund senare när han vid en hörnspark brottade ner Kakha Kaladze som i total avsaknad av övermänsklig styrka helt enkelt gick i backen med den franska ryggsäcken ovanpå sig. Om den första situationen var oklar så var den här av betydligt mycket klarare karaktär. Domaren nekar dock och avvisar det hela som en "regelrätt" situation...
Buffon skulle få påhälsning i 17:e matchminuten när Sheva återigen laddade bössan (oerhört skottvillig för aftonen) vars salva träffade utsidan av stolpen bakom en utsträckt Juvekeeper. När stolpen slutat att darra så dyker Kaká upp med ytterligare ett inspel som Thuram lyckas avstyra i sista momangen framför Crespo som hade haft i princip öppen bur att skjuta på. Milans övertag var dittills odiskutabelt och ett ledningsmål hade onekligen speglat matchbilden. Juventus får tacka sina mittbackar för ett mycket gott dagsverke som räddar Buffons kasse ifrån påhälsning under matchens första halvlek.
Andra Halvlek:
Fabio Capello valde att byta ut sin lagkapten i paus mot den mer löpvillige Zalayeta. Bytet skulle inte hjälpa Juventus sterila anfallsspel nämnvärt utan trenden med Milandominans fortsatte under den andra halvleken, om än i mindre omfattning och emfas. Ett kapitel för sig i denna match var de otroligt pinsamma domslut som fattades. Shevchenko och Crespo blev flaggade för icke existenta offsider vid ett par tillfällen och det mest hårresande misstaget skulle domare Bertini stå för vid en spelvändning.
Kaká stötte ihop med Lilian Thuram i ett motlägg där Milan lyckades skaffa sig ett farligt kontringsläge och precis när Brassen tänkte lägga i överväxeln så blåser domaren av istället för att lämna en fördel som definitivt hade vållat Juventus bekymmer. Bertini ansåg det vara på sin plats att bryta spelet och varna Fransosen för hans tilltag utan hänsyn till faktumet att han rånat Milan på en målchans. Ancelotti och spelarna var i upplösningstillstånd liksom merparten av de Milanisti som för dagen gjort resan ner till Turin.
Nedved skulle på egen hand skapa sig ett målläge när han med en fin vändning lyckades vricka sig förbi både Nesta och Pirlo i samma moment. Skottet avlossades dock ifrån en relativt stillastående position och riktningen blev inte vad Tjecken hade önskat sig. Cannavaro hade också en chans i slutminuterna då bollen studsat ner framför hans fötter i anslutning till en hörnspark. Napolitanarens skottförsök var dock inte heller det särskilt välriktat utan hamnade skevt och vint.
Matchens sista och förmodligen bästa målläge skulle hamna hos Pirlo som serverades av Shevchenko efter en fin löpning. Tyvärr kunde inte Bresciasonen få till kraft eller precision med sin vänsterfot utan förpassade det gyllene läget strax utanför Buffons vänstra stolpe. Matchen var över och lagen kunde precis som väntat inkassera varsin pinne.
Noterbart är att Milan lyckades nolla Juventus som inför matchen hade nätat i de 53 föregående matcherna på Stadio delle Alpi (sedan oktober 2001).
Individuell spelarkritik:
Det är svårt att välja ut några dominanter ikväll men Seedorfs skicklighet med såväl som utan boll lyste klart liksom Cannavaros och Nestas distinkta och vältajmade försvarsspel. Kaladze var bra så länge han var med, tyvärr utgick han efter en sammanstötning med Zebina men några större problem med Camoranesi hade han inte.
Jag kan inte hålla mig längre utan måste få vädra mitt missnöje med den otroligt pinsamma journalistkår som Canal+ ståtar med. Petter Johansson lyckades med konststycket att relatera exakt allting till en viss spelare utan att intressera sig nämnvärt för bortalagets förehavanden.
