Waiting for Godot - Serie A Style
Att vänta är att prövas.
Lördagens batalj med den gamla dagen är färdigspelad och förlagd till handlingarna. Den stora publik som bänkat sig vid det gamla rucklet i Turin hade nog förväntat sig en riktig kanonmatch när hemmafavoriterna, tillika serieledare och suveräner, ställdes mot ligatvåan AC Milan. Det inledande tifot ifrån en för dagen ovanligt stor skara hemmafans lovade gott och den färgsprakande koreografin gav ett smakprov på vilken fotbollspropaganda som stundade. Omedvetna om vilken inställning hemmalaget skulle anpassa så var ljudvolymen uppskruvad till max i de inledande minuterna även om Milanfansen var de som hördes mest, förmodligen beroende på att de hade mest att hurra över. Nog är väl Juventus minst lika bra som Milan tänker man, det är bara att ta sig en titt i serietabellen så kan man med enkelhet urskönja att dom till och med är bättre. Nej, nej, nej... Bryt, gör om, gör rätt.
När man väljer att inte spela fotboll mot Milan i en seriefinal där ännu inte ens halva serien avverkats då finner undertecknad det mycket svårt att se Juventus som ett realistiskt hot ute på kontinenten. Lägg till ekvationen att man saknar kreativitet och passningskvalitet (det gills inte att stå och slå distinkta och konsekutiva bredsidor emellan försvararna även om de är 22 till antalet) då får man nog fram ett simpelt svar: det saknas kvalitet för att kunna hävda sig emot skickliga fotbollslag som de facto väljer att bedriva fotbollsspel. Att så platt och totalt slänga sig ner i skyttegravarna hör inte till begreppet storlagsfasoner vilket kommer att straffa sig när skickliga anfallsspelare som Raul och Morientes får läge att sticka sina Spanska tjurfäktarsvärd i den frustande Italienska Zebran. Ett citat saxat från Marca.es illustrerar teorin på ett sätt som säger allt:
Afortunadamente para el Real Madrid, Paolo Bertini non es colegiado de la Champions.
(Fritt översatt: tur för Real Madrid är att Paolo Bertini inte dömer matcher i Champions.)
* * *
Var det ett pinsamt försök att verka ironisk eller var det arrogans när man i nyktert tillstånd ville mena att domare Paolo Bertini var planens främsta aktör senast? Det finns en gräns för allt och denna gång så har Zebrorna tagit sig vatten över sina randiga huvuden.
* * *
Frågan är om någon Italiensk domare överhuvudtaget bör agera rättskipare internationellt. Kompetensen tryter nämligen å det grövsta på veckobasis utan att domarkåren vare sig tar till sig av kritiken eller försöker komma ur sina inkörda hjulspår. Väl medveten om att även mitt kära Milan under åren fått sina fördelar av domarna så vill jag likafullt och bestämt hävda att en förändring måste till att ske om inte den Italienska ligan ska upphöra att göra sig själv till åtlöje inför utomstående betraktares åsyn.
Lo scudetto däremot ser ut att hamna på svartvitrandigt bröst, ty den Italienska ligan handlar inte om att spela vacker fotboll utan mer om att verka så cyniskt man bara kan, läs Juventus favoritsyssla. Lag som Milan, Inter och Roma kommer aldrig att nå upp till sådana vidder av hänsynslöshet och disciplin att de är villiga att offra allt vad estetik och underhållning heter för att nå framgång. Lika säkert som att vissa människor är "kinky" och tänder på avvikande sexuella inslag så har nog de flesta Juvefans en helt annan syn på saken, vilket man naturligtvis får lov att respektera. Deras definition av sexig fotboll delas dock förmodligen inte av speciellt många andra neutrala fotbollsälskare.
* * *
Vad är oddsen för att Udineses storspelare blir upphandlade till januari eller senast till sommaren? Spallettis gäng är nämligen i dagsläget alldeles för bra och välspelande för att ohotat kunna konkurrera med storklubbarna och de mest framstående spelarna Jankulovski, Pizzarro och Iaquinta lär spridas vind för våg inom en väldigt snar framtid. Det fungerar inte att samla ihop okända spelare, göra om dem till en kollektiv vinstmaskin som dessutom tilltalar ögat utan att förbipassera ostraffat.
Nej kära vänner, Udinese kommer snart att få sig en svidande reprimand och återgå till att föra sin obskyra verksamhet som ett av Italiens klassiska mittengäng. Tyvärr så får man inte utmana storheterna när den skyddade verkstadens järnhand får styra, fråga besättningen på det sjunkande skeppet Parma bara, dom vet vad jag menar...
* * *
Champions League är ännu drygt 2 månader bort och väntan tills dess är outhärdlig. Denna väntan på bättre tider med fotbollen ställd i sitt vackraste och ärligaste element förmildras inte direkt när man ser horribla misstag och den allmänna vidrighet som präglar den Italienska fotbollen. Efter drygt tio års följande av Serie A så har jag blivit less, gränsen är sedan länge passerad och orättvisorna är för frekventa och rejäla för min aptit att smälta.
Den Irländske författaren och nobelpristagaren Samuel Beckett skrev det storslagna verket "Waiting for Godot" som i sina närmast identiska akter avhandlar lösdrivarna Vladimir och Estragons misär utanför samhällets slutna krets. Deras tillvaro präglas in absurdum av ett tragiskt och mentalsjukt väntande efter någonting som aldrig skall inträffa. Likt dessa herrar så blir man ändå kvar, flackande med blicken och repetitiv, desperat drömmande efter bättre tider inom il Calcio. Fram till den dagen så skall jag sitta här på min sten och vänta på de bättre tider som nog aldrig kommer.
