Lo Stile di Milan
Man kunde lätt tro att Walt Disney återuppstått bara för att skriva sitt avslutande verk.
Efter gårdagens seger mot Palermo rusade ett antal tankar igenom min hjärna i den till synes ointressanta matchen som Milan kontrollerade från start till mål. Rui Costas kanske sämsta match i rödsvarta attiraljer kunde och borde vara tillräckligt underlag för en granskning av hans intresse överhuvudtaget att längre representera klubben men jag ska nog bespara er min klagosång. Istället sätter jag mig ner, tar fram gitarren och spelar er en sång i dur.
- Jag är överlycklig. Efter allt arbete vill jag rikta min tacksamhet emot alla mina lagkamrater, den tekniska och medicinska staben och såklart supportrarna. När "Mister" sa till mig att jag ska in fylldes jag av en obeskrivlig känsla. För mig är Milan allt. Folk känner inte till mig men jag kan bara säga att det ligger i min natur att ge järnet i alla situationer.
Orden tillhör ingen mindre än Harvey Esajas, mannen som skapade störst uppmärksamhet igår kväll (Jaap får ursäkta denna gång även om det var skönt att se honom tillbaka). Efter 87 spelade minuter är det dags för Massimo Ambrosini att kliva av banan och man kan skymta vissa negativa anletsdrag på den blondes ansiktsuttryck. Dessa blir förbytta i ett enda stort leende när han får syn på vem hans ersättare är.
In trampar en kraftig och totalt okänd lirare in till publikens ointresse samtidigt som spridda jubel ökar i takt med att folk överhuvudtaget inser vem personen i fråga är. Drag på läktarplats blev det dock efter ett litet tag.
Det var länge sedan man upplevde något liknande på denna nivå där resultat och prestationer överskuggar den vinning som ligger i det mänskliga värdet och att ta hand om varandra. Att få se en människa lyckas kravla sig upp ifrån ruinens brant och göra det bästa av sin egen livssituation hör hemma på bioduken. San Siro fick igår duga som substitut och vilket substitut det var...
Detta var en magisk afton för alla inblandade parter. Adriano Galliani som överhuvudtaget gick med på att låta Harvey träna med klubben, Carlo som tog ytterligare ett steg in i mitt hjärta som lät honom lira och självklart även Clarence Seedorf som visat vilken stor man han är som aldrig överger sina barndomskamrater.
Det hade varit för mycket om Tomasson hade gjort mål på Esajas passning och Palermo var förvisso uppgivna efter 2-0 målet. Man kunde dock lätt ha trott att Walt Disney återuppstått bara för att skriva sitt avslutande verk.
- Det skulle vara en obeskrivlig känsla att se Harvey spela i Champions League (Adriano Galliani, juli 2004).
Jag tror att jag talar för allihopa när jag säger att Esajas vunnit i alla fall. Stoltheten över att ha sett världens klumpigaste och minst matchtränade debutant är en känsla jag kommer att bära med mig resten av livet. Klyschan "ingenting är omöjligt" fungerar alldeles utmärkt för att beskriva denna saga som realiserats med hjälp utav lite medmänsklighet.
