Matchrapport Milan-Cagliari
Det skall tydligen sitta långt inne nuförtiden när Milan spelar. Ännu en övertidsseger innebär att laget är i delad ligaledning.
Milan leder ligan! Vem hade kunnat tro detta för tre veckor sedan då Juve ledde med hela åtta poäng. I ljuset av den korta tidsperiod som laget lyckats kapa detta saftiga försprång så måste det sägas att laget stått för en högst remarkabel prestation, om än med en stor portion tur.
Jag hade räknat ut Milan från ligatiteln för några veckor sedan och jag måste nog tillstå att jag inte är riktigt övertygad om att laget kommer addera ytterligare sköld till sina 17 föregående. Trots att Milan vunnit och således kammat hem mycket viktiga trepoängare på slutet så skall det med handen på hjärtat erkännas att det definitivt inte varit friktionslöst. Hur länge kan laget fortsätta att vinna utan att imponera spelmässigt? Som vi alla vet har det genom årens gång sagts att det är just denna egenskap som kännetecknar ett stort lag, och jag håller delvis med. Men när majoriteten av vinsterna kommer på vad jag skulle vilja kalla Juve-manér så känns det som att det är en bubbla som när som helst kan spricka, speciellt då det knappast är Milans signum att spela dåligt och vinna. Till skillnad brukar (brukade) det innan råda någon form av proportionalitet mellan prestation och resultat men denna norm har på senare tid kommit på skam och tendensen har istället varit att spela mindre bra men ändå vinna. Om man konkret skall gå in på gårdagens match måste det dock sägas att det var en tydlig förbättring jämfört med de fem senaste matcherna även om det inte var i klass med december månads iögonfallande och balettliknande propagandafotboll.
Med de två stundande stormatcherna och ett antal obekväma gula kort på nyckelspelare, som vid en dumhet hade inneburit uppfylld kortkvot och därmed inget derby nästa helg, valde Il Mister att rotera laget lite. Dida var som vanligt i mål och hade framför sig ett fläckfritt spelande mittbackspar i form av Stam och Maldini. Dessa i sin tur flankerades av en evigt ung brasse och en alltmer rostig italienare, namnen; Cafú och Pancaro.
På mitten gjorde Pirlo en mycket efterlängtad comeback i dirigentrollen samtidigt som Seedorf (hör och häpna) återigen fick förnyat förtroende på Dhorasoos bekostnad. Brocchi stod för en värmande prestation ute till höger i sitt vikariat till sin krigarkollega Rino Gattuso. Rui Costa fick äntligen känna på det gröna gräset igen och hans uppgift stod i att serva Sheva och JDT med fina passningar på offensiv planhalva.
Matchen kom att bli en belägring av Cagliaris sista tredjedel i 90 minuter där sydlänningarna endast sporadiskt lyckades komma upp i kontringar, dock relativt ofarliga sådana. Abeijon och Sheva skulle ha två möjligheter var innan en sekvens som skulle visa sig ödesdiger för kvällen tog plats. Cafú slog ett väl avvägt inlägg som Sheva fick en helt fantastisk nick på, ja den var så fantastisk att den förtjänade ett bättre öde än att Iezzo skulle göra en superräddning på den. All heder åt den stabile Cagliarimålisen dock. En millisekund efter nicken skulle Sheva dock slå ihop sitt kindben med en Cagliarispelares huvud och rapporterna säger att Guldbollenvinnaren har fått en fraktur på kindbenet och således missar (med säkerhet) mötet på Old Trafford och (förmodligen) det stundande derbyt. Ett derby där det var tänkt att Sheva skulle sänka Inter och spräcka deras allt mer irriterande förlustnolla.
Hur som haver finns det en del till Milanchanser att rapportera om innan vi snabbt beger oss av till andra halvlek och den dramatiska upplösningen av tillställningen. Seedorf är först ut; holländaren fick efter en kvarts speltid på ett sådant där fräsande skott som han och inte många andra är kapabel till. Iezzo fick parera men kunde inte göra bättre än att lämna retur till den gode portugisen som dock inte fick till avslutet med vänsterfoten. Några minuter senare hade Cagliari kunnat få en fin målchans om inte Langella hade fått så intim och resolut bevakning av Milanbackarna. Genialiske Zola var mannen som låg bakom framstöten med en läcker pass till flyfotade Langella. Fem minuter innan halvtidsvila hittade Pirlo Seedorf med en delikat pass, den sistnämnde i sin tur tog ner bollen på ett mästerligt sätt och lade, i enlighet med skolbokens föreskrifter, in bollen mellan Cagliaris målvakt och försvarslinje. Hade det varit förra säsongen så hade den danske målsprutan gjort mål i det läget men denna säsong är hans tå tyvärr alltid 10 centimeter för kort.
Andra halvlek inleddes på liknande sätt. Milan tryckte på och Cagliari försvarade, dock inte utan att rödsvart skulle komma till kvalificerade målchanser. Först provade Pirlo lyckan från distans och hans projektil till skott gick tätt över ribban. Samma premisser gällde några minuter senare då Rui fick på en helt fantastisk halvvolley efter strul i Cagliaris straffområde men det bombastiska skottet svävade ännu knappare över Iezzos ribba. Efter denna incident kom Milans spel att gå i stå samtidigt som utvisningen av Pancaro inte gjorde lagets uppgift lättare. Målchansredovisningen skall dock uppdateras ytterligare några gånger innan vi stänger butiken för denna gång. Rui Costa har som vi vet förtvivlat svårt att göra mål i Milantröjan och även de till synes mest fantastiska avslut och/eller målchanser går om intet för jämnan, antingen på grund av att Rui inte har skärpa nog. Men ofta har han faktiskt en hel del bra avslut men då är det antingen någon stolpe och ribba i vägen eller en räddning av måttet "världsklass" som är i vägen. Vad vi inte sett hitintills under Ruis dagar i Milan är vad hans huvudspel går för framför mål och med facit i hand får vi vara glada för det för att försöka förklara hur Rui lyckades nicka utanför med öppet mål och endast en meter från mållinjen torde vara tämligen omöjligt såvida vi inte talade om just den fördömde portugisen. Detta inträffade i matchminut 84 och man började undra hur många fler chanser Milan skulle få. Crespo hade kommit in för Sheva och såg seg ut mest under hela matchen, likaså när Sergio (en annan inhoppare) försåg honom med vad som verkade vara ett centimeterexakt inlägg. Kalufsen nådde dock inte fram denna gång heller för den gode argentinaren. Om Crespo hade varit pyttelite mer på hugget hade vi sett en Milanledning i det där läget. I matchens sista ordinarie matchminut skulle Milan få en sista gyllene chans (trodde man) då Pirlo stegade upp från ett mycket fördelaktigt frisparksläge. Frisparken gick dock rakt i muren och Ruis påföljande skott resulterade inte i någon farlighet. Men så händer det; Cafu forsade fram längs höger kanten och Pisano tappade balansen när han försöker täcka bollen. Detta resulterade i att Cafu fick ett mycket bra läge att crossa ifrån, vilket han sedermera också gjorde. Bollen hann dimpa ner en gång inne i straffområdet när Cafús brassekollega och tillika flankare möter bollen på volley på det mest artistiska sätt. Att sedan få se bollen svävande borra sig upp i taket innebar en massiv njutning som närmast kan jämföras med hur det känns precis innan man kommer efter en intensiv och mycket njutbar sexakt.
Milan in testa!!!
