Bräkandets ädla konst
Ska man räkna in fåren eller klippa dom?
Man börjar bli en aning less på detta årligen upprepande skeende. En efter en stapplar de in på vårt revir, något tveksamma vid mod, även om de innerst inne tycker att det ska bli rätt skönt när det hela är överstökat. Mycket nerver och emellanåt ett tonläge som kanske framstår som en aning i överkant för dessa varelser som borde uppträda mer modest än de brukar göra.
Lantraser ska klippas höst och vår. Tidigare kunde man klippa upp till fyra gånger per år. Första klippningen sker innan lammningen, för att fåret ska vara rent och man ser då också vilken kondition fåret är i.
För våra blåsvarta får hade ett diskret "bä" räckt gott och väl men de traditionellt sett mesta och bästa bräkarna är måna om att göra sig hörda före, märk väl före, istället för efter stora händelser. Årets tredje frisering står för dörren och skocken är samlad och redo för den stora vårklippningen. På led om jag får be, ni ska alla få smaka på saxens skarpa blad och ingen ska behöva gå och svettas mer än nödvändigt innan den stora dagen. Vid närmare granskning verkar det tyvärr inte bli några rödsvarta yllestrumpor denna vår då det som vanligt ljuder det mer i skällan hos våra får än vad saxen ger.
Får som fäller sin ull (primitiva raser) plockar man bort. Dessa ullfibrer smalnar av och blir lammullslik i den ända som lossnat. Dessa garner känns mjukare än klippt ull.
Det argentinska mittfältsfåret Cambiasso med den tunna behåringen behöver inte ensam ta på sig skulden för denna nesa då han försöker så gott han kan. Faktum är att övriga får, oavsett om anblicken har riktning bakåt (är det där er backlinje?) eller framåt (var är alla?), så finns det en överhängande risk att allting slutar i ett sedvanligt fiasko. Med detta sagt så hoppas jag ändå att ni städar upp efter det antal får som tappat all sin stolthet när fåren skiljs från lammen.
Det verkar som om att den lilla skattkista, i vilken varje sann Interista sparat sina svartvita urklipp med minnen från svunna tider, i vrede över uteblivna framgångar ersatts av bitterhet och surrealistiska förhoppningar, i en närhet farligt belägen löjets tunna gräns. Vad det än är så är det banne mig inte vackert för något sinne att uppfatta.
"Ödets ironi" är en klyscha som till ett fåtal procent beskriver det oerhört pinsamma rykte som gör gällande att Inter överväger att spela med en anfallare och med julgransformationen! Ni tänker rätt mina vänner, ty det är samma formation som av dessa skrikande småbröder tidigare ratats som negativ, defensiv och alla andra superlativ som går att ta till.
* * * * *
Nu kan man också sortera bort dålig ull med gödselklumpar i. Därefter ska ullen torka från fårens kroppsfuktighet.
* * * * *
Jaha det är ni som stinker. Inte ens konsekvens går längre att urskönja hos denna fårskock av hetsare som i sin desperata kamp att föra någon form av pajkastning mot oss. Nej vet ni vad, gör er själva en tjänst: släpp saxen och låt kreaturen vältras i sin egen spillning, ty stanken riskerar att fastna i vår vackra skrud.
PS. Vill ni veta mer om fårklippning så rekommenderar jag Kerstin Gustafssons förnäma verk "Ull: hemligheter, möjligheter, färdigheter." (1987).