Matchrapport/Reflektioner Euroderby II (Del 1)
Av förståeliga skäl kommer matchrapporteringen att se annorlunda ut denna gång.
Vart skall man börja? Skall man tala om matchens utformning, domarens insats, den överdrivna adrenalinnivån hos spelarna? Allt detta kommer att nämnas i rapporteringen men det kommer få en klart underordnad betydelse ty fotbollen som helhet stod som förlorare igår och det är mycket viktigare än både matchens utseende och utgång.
Men vi måste ta avstamp någonstans och då gör vi det enligt min egna kronologiska parameter som säger att lagen och matchen tas itu med först.
Il Mister gjorde endast en ändring från förra veckan och programenligt var det Max som fick ersätta den avstängde Gattuso. Enligt numera klassiska, för att inte säga legendariska 4-3-1-2 uppställning så återfanns världens bästa målvakt Dida (torde inte diskuteras längre) mellan stolparna med världens tillika bästa försvar framför sig. Detta innebär att vi såg Cafú och Maldini husera längs med flankerna och ett granitlås a la Fort Knox utformas av gamla Laziopolarna Stam och Nesta.
På mitten gjorde världens mest geniale mittfältare (Pirlo för de som än idag inte är säkra) Max och Seedorf sällskap medan Kaká i vanlig ordning fick fylla den så åtråvärda ytan mellan mittfält och anfall.
Manchester dödaren och Pallone d´Oro vinnaren fick leka tillsammans längst fram.
Inter ställde upp med: Toldo-J.Zanetti,Cordoba,Mihajlovic,Favalli-van der Meyde,C.Zanetti,Veron,Cambiasso,Kily-Adriano
Matchen
Min omedelbara association efter att ha sett första 20 minuterna av Derbyt var; detta är krig! Stämningen var nervös och tempot var uppskruvat så att man kunde misstaga det för att vara ett Glasgow derby. Spelarna sprang och sparkade som besatta och vi hade två gula kort redan efter sex minuter. Sheva rök ihop med (alternativt skallade till) Materazzi och skall förmodligen vara glad att han fick vara kvar på plan. Materazzi som ju har en mycket, mycket mörk historia i derbysammanhang och som otaliga gånger har begått rena övergreppen på Sheva fick nu smaka på lite egen medicin även om han, sett från ett teatraliskt perspektiv, borde belönas med en extra guldstjärna för sin talang att spela över.
Men djävulen, och då talar jag inte om den kollektiva djävulen utan om den man som personifierat djävulen mer än någon annan i interistas ögon, skulle för 13 gången i derbysammanhang slå till. Bollkontroll, ansats, skott, krasch-boom-bang och RIDÅ för Inter.
Han hade gjort det igen. Dödat Inter.
Den resterande delen av matchen hade Milan under nästintill pinsam kontroll och Inters anfallsförsök var en salig och disparat blandning av ogenomtänkta individuella försök att hota den ogenomträngliga mur och det äckligt disciplinerade försvarsspel (över hela planen, icke att förglömmas) som detta utomordentliga lag ståtar med. För mig som utomstående vill jag tacka Mancini lite extra då han i ett läge där maximal offensiv fordrades väljer att spela med en (!) forward. Jo man tackar. Återstoden av matchen är en defilering från Milans sida och ledningen var aldrig hotad. Interspelarna försökte men det stod klart genom att se på deras dystra ansikten att det var game-over.
Skandalen
Sen inträffade det som kommer att gå till efterhistorien som en skamfläck i Inters, Milanos och hela Italiens fotbollshistoria. Det första jag slås av när jag försöker analysera gårdagens händelser är en fråga: varför? Och jag vill per omgående säga att den resonering och reflexion som följer inte kommer att peka på Inter som klubb eller specifikt rikta sig mot deras så kallade fans ty de personer som håller på med det hela fotbollseuropa (och förmodligen stora delar av världen) sorgligt nog fick bevittna igår kan aldrig kallas fans. Detta gäller för "Interfansen" som utförde dåden igår som för alla andra jävla idioter som gjort det otaliga gånger på italienska fotbollsarenor främst det senaste decenniet. Detta gäller alla klubbar! I vissa föreningar ser man detta oönskade fenomen framträda mycket mer frekvent och till Inters försvar kan man säga att dom inte har en tradition av skamliga episoder som en klick av deras "fans" "utsatte" dem för igår.
Min kommande argumentation kommer tydligt avgränsas till att omfatta Italien då jag är som mest insatt i italiensk fotboll och kultur. Det är hursomhelst viktigt att påpeka att de problem som jag pekar på mycket väl kan ha långt bredare och långtgående implikationer än att bara inbegripa Italien.
Nu för att åter knyta till vår ursprungsfråga vill jag försöka penetrera denna problematik lite djupare. I mina ögon så är denna allt tilltagande problematik, som håller på att välla över oss likt en vårdslös tornado och som får vissa förstå-sig-påare att slänga sig med överdrivet retoriskt-filosofiska frågor i likhet med "Vart är världen på väg?" (Claes Åkesson 2005-04-12), inte något nytt.
Läs fortsättningen här
