Cristiano Lucarelli del 2 - Karriären

En halvtaskig karriär med många flyttar och en bild av en vandrare som aldrig hittat hem. Det låter varken charmigt eller imponerande, men det är ändå beskrivningen på den spelare som de flesta anser vara den stora hjälten i Livorno. Rubrikerna kommer som bekant oftast efter kontroversiella uttalanden om politik och ultras, men man får inte glömma bort fotbollsspelaren Cristiano.

BRIG på armen och nummer 99 på ryggen. Cristiano är mer än alla flaggor och symboler. Hela historien började den fjärde oktober 1975. I Livorno föddes då Cristiano Lucarelli som son till en hamnarbetare och en hemmafru i något som kan betecknas som en typisk arbetarklassfamilj. Hela uppväxten handlade om de två saker som fortfarande är elementära för den mytomspunne Cristiano. Familjen och fotbollen gick före precis allt. Drömmen var självfallet att ta en plats i Livorno Calcio, som under uppväxtåren var en klubb som längtade tillbaka till Serie A. Inget kunde bli bättre än att han själv skulle få föra klubben dit, men karriären såg ut att kunna gå åt alla möjliga håll utom just en uppflyttning med Livorno.

Ungdomsåren som lärling gick först i den lilla klubben Cuoiopelli där det inte blev någon direkt succé. Men det var uppenbart att det fanns tillräckligt med talang och potential, vilket gjorde att Perugia satsade på den unge kämpen inför dennes artonårsdag. Det var inte långt, rent geografiskt, men omställningen var märkbar. Den oslipade diamanten uppträdde ofta klumpigt och trots goda vitsord blev det inte många framträdanden under uppflyttningen från Serie C1 till Serie B med Perugia. Året efter blev det visserligen fler matcher, men målen uteblev och en klubb med ambitionen att gå upp i Serie A var inte i behov av en spelare utan den direkta förmågan att göra mål, tyckte man.

I Perugia blev man snopna över försäljningen i efterhand med tanke på vad som skulle visa sig komma och det med rätta. Flytten gick till den syditalienska klubben Cosenza som sitter någonstans nära vristen på den berömda italienska stöveln. Nu fick Cristiano speltid i Serie B och tjugo år ung lyckades han trycka in femton mål. Det är egentligen ingen direkt succé, men han bevisade ändå att han inte var en spelare man bör rata om man ska lyckas göra mål i serien. Sejouren i Cosenza blev inte längre än att han säsongen efter gick vidare till norditalienska Padova som året före hade åkt ur Serie A. Man satsade helhjärtat på Cristiano som ökade på målskörden och utökade sitt personliga rekord i Serie B med arton gjorda mål. Säsongen avslutades på en tolfteplats och för den nu etablerade målskytten väntade nya äventyr.

Denna gång packades väskorna för att försöka få plats i Atalanta och Serie A. Ryktet om den målfarlige och mångsidige Lucarelli hade spridit sig och han fick gott om speltid men den förvaltades inte som Brigate Neroazzurre och de andra på läktarna hade hoppats på och floppen var ett faktum. Fem mål på dryga tjugofem matcher dög inte, men Valencia köpte ändå över den då tjugotreårige livornosonen för att se om det kunde resultera i något fynd. Lucarelli som nu i efterhand kan liknas vid en hemkär och blyg yngling hade visserligen landsmannen Claudio Ranieri på tränarbänken.De drog inte jämt och till råga på allt kom en skada och tretton matcher senare var ännu ett fiasko ett faktum.

Precis som under tidigare säsonger bar Cristiano sitt lags tröja i endast en säsong. Han var desperat efter att få komma hem och talangstatusen hade fått sig en allvarlig törn, både på grund av den uteblivna framgången och åldern. Cristiano var åter i Italien och nu i Seria A med Lecce. Laget gjorde en bra säsong och nu äntligen kom det riktiga genombrottet för vår hjälte som dock fortfarande bar fel färger i våra ögon. Två år blev det i sydostliga Lecce och tjugosex mål senare gick han till Torino som på allvar ville etablera sig i Serie A.

Vad som nu hände var att han ännu en gång tappade formen under en lång tid och efter två säsonger i Torino fick det vara nog för Cristiano. Han trivdes absolut inte i Turin och i sin mest mogna ålder började folk tvivla på om han skulle blomma ut till en fullfjädrad målgörare igen, men det såg minst sagt mörkt ut. Torino hade investerat i den storväxte anfallaren och den summa pengar de ville ha för sin fallne stjärna (tänk så fel de skulle få) gick inte att mjölka ur någon villig klubb. Lösningen blev en utlåning till Livorno.

Livorno hade nyligen firat uppflyttningen från Serie C1 till Serie B och mål nummer ett var att etablera sig i den nya serien. President Aldo Spinellis snack om att föra upp laget till Serie A var det ingen som riktigt tog på allvar. Lucarelli fick nu för första gången representera det lag han alltid hade velat spela för och säsongen slutade med en osannolik plats på uppflyttning. Bredvid sig hade han den gamle skyttekungen Igor Protti och att säga något annat än att de kompletterade varandra perfekt vore att fly från verkligen. Den lille, snabbe och påpasslige Protti och den store, starke strikern med näsa för mål gjorde att segerrusiga livornesi fick fira i veckor. För första gången på femtiofem år var Livorno i Serie A! Så som karriären utvecklade sig var det inget snack om att Cristiano hade tappat hoppet om det här flera gånger, men den uppfyllda drömmen var ett faktum.

Stora problem fanns dock. Lånet skulle avslutas och Lucarelli var till försäljning och spekulanter fanns det gott om runt hela Italien. Torino visste vad de ville ha och Lucarelli visste hur läget såg ut i både Turin och Livorno. Spinelli tappade hoppet om att få med Cristiano upp i Serie A, men det var egentligen mycket dumt då Cristiano tänkte mer med hjärtat än plånboken och det resulterade i att Cristiano själv betalade övergången och gick i lön med 50% och nobbade större och namnkunnigare lag. Vi låter citatet tala för sig:

"Andra spelare köper en Ferrari eller en lyxyacht. Jag köpte mig en livornotröja."

För första gången i sin karriär kommer han förmodligen tillbringa mer än två säsonger i en och samma klubb och nu när hjälten har hittat hem är det omöjligt att hitta någon anledning för en flytt till någon annan klubb.

Lucarelli och landslaget

Med över tjugo landskamper och tio mål i U21-landslaget var det tänkt att Lucarelli skulle gå vidare och kunna utmana om en plats i Gli Azurrri, men en skandal kom att bli det som många kommer ihåg nu i efterhand. Händelsen var kanske också det som gjorde att Cristianos fortsatta landslagskarriär inte blev vad någon hade hoppats på. 27 mars, 1997 spelade Italiens ungdomslandslag en match i Livorno mot Moldavien. Lucarelli gjorde mål och det firades genom att på gammalt Ravanelli-manér dra upp tröjan för att blotta en tröja under. På den tröjan under kunde man skymta Che Guevara och debatterna var många och heta efter den händelsen. Att propagera för en så pass laddad politiskt symbol blev för mycket för många.

Spelaren Cristiano är en stor forward, som dock inte är begränsad till en utpräglad stil som targetplayer. Mångsidigheten är något som gör Lucarelli väldigt nyttig och han är en spelare av klass men han siktar inte på landlaget enligt egen utsago, vilket också är mer realistiskt. Att han inte skulle göra bort sig i landslaget är jag helt övertygad om, men med tanke på den uteblivna stjärnstatusen och den stigande åldern är det knappast aktuellt att han får spela i landslaget. Italiens tröja är heller inte något som Cristiano skulle kunna öppna plånboken för.

Ekim Caglar2005-04-16 20:10:00

Fler artiklar om Livorno