Ny säsong, samma förväntningar…
Två dagar innan seriestart var det så dags att ta sig en titt på årets lag, samtidigt som vi blickar tillbaks och resonerar kring fjolårets debacle.
Att se saker och ting i retrospektiv och haka upp sig på anakronistiska händelser kan vara bra emellanåt men det får aldrig gå så långt att det utvecklas till en besatthet. Milan är idag en erkänd supermakt och när diverse förstå-sig-påare spekulerar i var olika titlar kommer att hamna så är Milan definitivt bland de lag som det flaggas för allra intensivast. De senaste årens fina spel och framgångar har gjort detta tämligen oundvikligt. Ändå är det många som börjat tvivla på Milan; inte på talangen som kollektivet besitter utan främst på det mentala tillståndet i laget. Debaclet på den Iberiska halvön trodde man var en tillfällighet men enligt många ”experters” utsago är de sex vansinnesminuterna i Istanbul och Milans därefter fatala oförmåga att knyta ihop säcken en bekräftelse på att vare sig lagets coach eller spelarna i klubben har vad som krävs för att vinna. Många anser sig nu ha fått vatten på sin kvarn. Ett mirakel i Istanbul var det som saknades för att många definitivt skulle avfärda Milan som ett riktigt stort lag. Den psykologiska åkomman kommer visa sig vara eklatant med påföljande negativa resultat resoneras det.
Själv kan jag hålla med om att det finns uppenbara risker att ängslan kan börja sprida sig i vissa situationer och att baksmällan från Istanbul kommer att göra sig påmind mer än en gång. Ändå vill jag bestämt mena att de bedrövelser som i rossoneri fått utstå på senare tid kommer att stimulera våra spelare ännu mer. I varenda intervju ser man hur det formligen sprudlar av revanschlusta hos killarna. För många spelare är det som inträffade i slutet på förra säsongen än idag oförklarligt och detta hymlar man inte med. Man förnekar inte heller att misslyckandena satt sina spår och att knocken kan vara svår att resa sig från. Trots detta är samtliga villiga att kavla upp armarna och visa att Milan inte är en ”fallen giant” utan att det fortfarande finns otroligt mycket att få ur detta sagolika kollektiv.
Och egentligen, varför skulle Milan vara rädda för att lyckas? Det är ju knappast som så att laget inte vet hur man vinner, snarare tvärtom. Att man sedan inte alltid vinner är en annan sak, det är sådant man får leva med. Men om vi tittar på truppen i år jämfört med i fjol så ser vi tydligt att laget har förstärkts. All den känsla av falsk trygghet och eventuellt överlägsenhet som i början på förra säsongen kunde verka lite väl evident kommer vi med största sannolikhet inte att se skymten av i år. För om fjolåret har lärt oss någonting så torde det vara att hur duktiga spelare man än har så kan man aldrig nöja sig med att ställa ut skorna och förvänta sig att allt skall gå i enlighet med ett välfungerande dragspel. Dessutom ser jag tydliga förbättringar i vårt management i form av en lösare rigid taktisk disposition och ett förmodat allt mindre insisterande av spelare som inte är i form. Ancelottis emotionella band till vissa spelare är emellanåt förödande för klubben och det faktum att Gattuso och Seedorf förra året kunde vara givna utan att egentligen ha förtjänat det påverkade laget mycket negativt. Dessutom missade vår allra viktigaste spelare, Andrea Pirlo, i princip hela försäsongen på grund av deltagande i först EM och några veckor senare även OS. Detta spolierade större delen av första halvan av säsongen för denna fotbollens D´Artagnan.
Utöver detta hade Kakà uppenbara svårigheter att tackla den nye verklighet som mötte honom: den som råder när man är etablerad superstar. Frånsett några enstaka matcher tog det egentligen fram till i mitten av april som vi fick se den enastående Kakà ånyo i gammalt gott slag. Men eftersom detta var en säsong då ironin hela tiden smålog oss i ansiktet så skulle Kakàs toppform naturligtvis sammanfalla med det övriga lagets kollektiva kollaps…
Undertecknad förväntar sig redan från första match i år en toppformad Pirlo och detta strök playmakern själv under i en intervju i Gazzetta för några dagar sen "I år kommer ni att se den bästa Pirlo redan från start”.Detsamma kommer att gälla Kakà. Om första året var genombrottets år och andra mognadens så skall denna säsong vara bekräftelsens år. När jag talar om bekräftelse har jag i åtanke att Kakà inte bara skall visa världsklasspotential utan att han under en hel säsong skall spela på ett sådant sätt att han av fotbollsälskare runt om på klotet omnämns som en av fotbollsvärldens allra främsta aktörer. Kakà skall ta upp kampen med Ronaldinho och Sheva om vem som är nummer 1.
Med ett spel som redan är systematiserat och där spelarna väl vet sina roller finns det egentligen inte någon anledning att oroa sig. Förra året såg vi dock otaliga gånger att vår numer klassiska rombotaktik kan gå i lås och då är den mer offensiva 3412:an ett betydligt vassare alternativ om man vill attackera. Detta såg vi också lysande exempel på i matcherna mot Viola och Juventus. Vidare kommer det att bli mer konkurrens om platserna i år. Max Ambrosini, som i alldeles för många år har fått spela en perifer roll i Milan, vill i år vara tillbaks som protagonist. Gattusos utveckling under de senaste åren, kombinerat med det faktum att vi så enträget hållit fast vid rombon, har gjort att Ambros speltid skurits ner på tok för mycket. Ancelotti är väl medveten om detta och det skulle inte förvåna mig om vi i år fick se Pirlo ackompanjeras av den blonde men kanske inte överdrivet fagre krigaren från Pesaro allt oftare. Detta skulle i så fall vara under förutsättningen att Milan spelar med fem man på mitten, något som förhoppningsvis blir realitet allt mer frekvent i år.
Wingbacktaktiken innebär att mittfältare måste offra sig betydligt mer och att de defensiva svagheterna exponeras avsevärt mer. Likaledes innebär det att man får en ytterligare attackerande mittfältare och att forwardsen får betydligt bättre understöd i form av inlägg. Och med vingar som Cafù, Sergio och Janku vore det onekligen väldigt synd att inte ta till vara på deras känsliga fötter, speciellt om man betänker att huvudspelarna där framme är av Gilas, Shevas och inte minst Bobos kaliber. Med dessa mäns perfekta inlägg och avslutningsförmåga, för att inte förringa Kakàs, Rui Costas och Pirlos enastående kreativitet, så skall det väl inte gå att misslyckas? Eller?
När vi vann ligan 1999 spelade vi enligt denna taktik och då hette männen på mitten allt som oftast Guly, Albertini, Ambro, Helveg och Boban. Jag vill med eftertryck hävda att ett potentiellt mittfält bestående av Sergio/Janku, Ambro, Pirlo, Cafù och Kakà är betydligt starkare. För skojs skull kan vi bemöda oss med att konstatera att backlinjen då bestod av Maldini, Costacurta och Sala medan den idag, om frisk, består av Maldini, Nesta och Stam. I anfallet återfanns Bierhoff och Weah, nu heter männen Shevchenko och Gila/Vieri. Kommentar överflödig.
Det har polemiserats fram och tillbaks den senaste tiden och Il Presidentes spöke har destabiliserat läget i laget hävdar ingen mindre än Berluscas egen favorit, Zvone Boban. Som svar på detta har klubben försökt lugna stormen och bekräftat att presidentens förtroende för coachen är intakt. Ancelotti var i dagarna på besök hos landets premiärminister och sade att det inte gällde fotboll utan att de två herrarna bara umgicks, ungefär som man umgås med en nära vän. Senare redigerades detta en aning och Ancelotti erkände att Silvio krävde endast en sak; att Milan vinner i år… kanske lättare sagt än gjort men Ancelotti var inte sen med att hålla med. Med ett sådant överkompetent och skickligt material som Herr Ancelotti har till förfogande är en CL-titel och en Scudetto på tok för lite. Troféhyllan skall kompletteras med åtminstone en buckla i år, helst en europeisk sådan…
Min kvalificerade gissning är att Carlo inte kommer finnas på tränarbänken nästa säsong om inte Milan bjuder på champagnefotboll (för det är så fotboll måste praktiseras enligt Berlusconi) och dessutom tar hem åtminstone CL. Sådana är premisserna och många kan tycka att det är att vara lite väl hård mot tränaren men som presidenten själv sade för en dryg vecka sen så ”fanns det mycket förståeliga skäl till att sparka coachen" efter Istanbulmatchen. Detta valde han alltså att inte göra och motiveringen löd som följer; ”Ancelotti är en i familjen (läs Milanfamiljen) och det finns helt enkelt ingen annan som är bättre än honom tillgänglig”. Detta innebär naturligtvis inte att något liknande kommer att accepteras i år. Den forne Parma och Juventuscoachen har kniven på strupen och måste leverera i år. Aldrig har Ancelotti haft en bättre chans att knipa igen käften på alla belackare som envist påstår att han är ”en bra coach för en bra tabellplacering men han är ingen vinnare”.
Själv har jag väldigt ofta betvivlat och öppet kritiserat vår nuvarande coach. Hans insisterande med vissa spelare och oförmåga att vara flexibel i vissa nyckelmoment har minst sagt retat gallfeber på mig. Trots detta är jag väl medveten om vilken ypperligt kompetent tränare Ancelotti är och jag anser att han förtjänar denna sista chans att få visa att han hör till de riktigt, riktigt stora. Du har alla ingredienser Carlo, nu är det upp till dig att få pusselbitarna att sitta på plats. Under tiden kan vi fans bara luta oss tillbaks och göra det Bon Jovi så artistiskt uppmanade till; nämligen ”Keep the faith”.
Milan är redo. Hållplatsen heter Paris och biljetterna är bokade sedan exakt tre månader tillbaks …