Antonio Di Natale del 1: Vägen till Udine
Oavsett om där finns ett religionsintresse eller ej har nog alla hört talas om Matteusevangeliet. Det är dock inte om något av Bibelns evangelier denna text ska handla. Den ska istället handla om en person som i Udinesekretsar kommit att betraktas som näst intill gudomlig. Detta är nämligen en tvådelad hyllningstext till Udineses profet, tillika en av de största spelarna i Serie A. Antonio Di Natale
”Ingen blir profet i sin egen hemstad”, Matteusevangeliet 13:57.
När familjen Di Natale en höstdag 1977 fick en son var det få som anade vad det skulle bli av honom. En målande far gav honom visserligen någon form av kreativt anlag men som de flesta ungdomarna i Neapel spenderade den unge Antonio sina första år med att spela fotboll. Drömmen var tydlig, att leva upp till en spelstil som påminde om stadens store ikon. Den store Diego.
Det dröjde inte länge förrän talangscouterna flockades kring Di Natale. Som trettonåring fick han ett erbjudande från en fotbollsskola i Empoli som erbjöd honom möjligheten att helhjärtat kunna satsa på sin fotbollskarriär. Di Natale tog sitt pick och pack för att lämna hemstaden med målet att en dag komma tillbaka för att gå i Maradonas fotspår. Flytten innebar vissa komplikationer, den främsta var att Di Natale tvingades flytta från sia nära och kära. Han saknade sin familj mycket och det finns till och med historier som gör gällande att han försökte rymma från bostaden i Empoli med syftet att testa om de ansvariga brydde sig om honom lika mycket som om han vore en familjemedlem.
Di Natale behövde stöd och det var precis vad han fick. Det var nämligen i den vevan som en annan vägledare klev in i bilden. En ung herre som gjort en liknande resa, från att ha varit en anfallstalang i Syditalien till att utbilda sig i Empolis ungdomsakademi. En tre år äldre talang vid namn Vincenzo Montella talade Di Natale till rätta. Han gav stöd och berättade för sin kollega att Empoli var en fantastisk klubb för den som ville utvecklas till ett fotbollsproffs. Från den dagen skulle Di Natale aldrig mer tveka, vare sig ifråga om Empoli eller om Montella. De två ynglingarna blev goda vänner, talades ofta vid och i svåra stunder fann de tröst i varandra. Föga kunde väl någon ana att båda två i framtiden skulle komma att bli hyllade som profeter, men då varken i barndomens söder eller fotbollshemmets Empoli.
Med åldern som främsta fördel föreföll det naturligt att Montella låg något före i sin karriär. Han skaffade sig erfarenhet från de stora arenorna och insåg på ett tidigt stadie hur viktigt det var med speltid. Av den anledningen rådde Montella sin yngre vän, Di Natale, till att flytta till de lägre divisionerna för att få värdefull speltid. Iperzola, Varese och Viareggio blev nästa anhalter i Di Natales karriär och när han väl kom tillbaka till Empoli hade dessa degraderats till Serie B. Många spelare lämnade laget och ledningen bestämde sig för att ge Di Natale chansen att visa vad han gick för. Di Natale tog den och lyckades under säsongen etablera sig i laget. Under säsongen 2001/02 fick han vara med och säkra uppflyttningen till Serie A. Eftersom Montella lämnat Empoli fick Di Natale under den här tiden bilda ett fruktat anfallspar med en annan spelare som också han skulle komma att bli legendar i en Romklubb, nämligen Tommaso Rocchi. Di Natale blev bättre och bättre som spelare, men även utanför planen lekte livet. Som nybliven Serie A-spelare gick han till altaret för att gifta sig med sin Ilenia Betti. Än idag är paret gifta och har nu två barn tillsammans, Filippo och Diletta.
De efterföljande säsongerna blev bergochdalbaneliknande för Toto. Efter ett Hattrick mot en av de stora favoritmotståndarna, Reggina, fick han landslagsdebutera med nummer 10. Men kort därpå degraderades hans Empoli och Di Natale själv blev petad från det landslag som åkte till Portugal för att spela Europamästerskap.
Så var vi tillbaka till textens inledande stycke. Det var nämligen efter Empolis degradering och EM som Di Natale valde att flytta till den stad han sedermera skulle bli klassad som profet i, Udine. Som i så många andra hjältesagor bemöttes han inte enbart med hyllningskörer och lovord. Istället fanns där visst vivel och många var osäkra på om han verkligen skulle kunna leda laget till nya framgångar. Visst, han hade gjort landskamper och var en hyfsat etablerad Serie A-spelare, men han hade trots allt blivit degraderad alldeles nyss.
Redan under första säsongen i den svartvitrandiga Udinesetröjan skulle Di Natale motbevisa alla belackare. Tillsammans med Vincenzo Iaquinta och David Di Michele bildade han en av de farligaste tridenti som Serie A någonsin skådat. På den tiden var Di Natale ytter och för en sådan är sju ligamål ett klart godkänt facit. Än bättre gick det för laget som kom fyra i ligan och för första gången i klubbens historia kvalificerade sig för den finaste av europeiska turneringar, Champions League.
Under sin andra säsong i laget fortsatte tridenten att sätta skräck i Serie A-försvar. Nu gjorde man det även ute i Europa, där Udinese visserligen åkte ur både Champions League och UEFA-cupen. För Di Natales del fanns dock vissa speciella händelser att ta med sig från misslyckandena i Europa. Han passade nämligen på att notera sitt första rekord i karriären, då han under säsongen 2005-06 gjorde mål i ligan, cupen, Champions League och UEFA-cupen. För att över huvud taget hitta en spelare som gjort mål i den nationella ligan, den inhemska cupen, Champions League och UEFA-cupen under en och samma säsong måste man söka djupt i historieböckerna. För att hitta en annan italienare som mäktat med bedriften får man gräva än djupare. Efter detta succéår splittrades dock tridenten. Di Michele gick till Palermo och under den efterföljande sommaren lämnade även Iaquinta laget, i jakt på nya utmaningar.
Di Natale blev således lämnad ensam med uppgift att frälsa Udinese. Om detta kommer även den andra delen i denna hyllningskrönika handla. Resan från att ha varit ytter i ett skrällag, till att bli hyllad som målkung, legendar och profet i den fantastiska Udinesetröjan.
