Antonio Di Natale del 2: Vägen till ikonstatus
Efter att i den första delen behandlat Antonio Di Natales tidiga karriär, från uppväxten i Neapel och Empoli, till den första tiden i Udinese, börjar denna andra del i ett skede då karriären knappast pekade spikrakt uppåt. Totò hade belackare men skulle komma att bemöta kritiken på ett sätt som kommer att skriva in honom i historieböckerna som en av Serie A-historiens bästa anfallsspelare.
Sommaren 2007. Vincenzo Iaquinta hade just kritat på för Juventus och eftersom David Di Michele lämnat ett år tidigare återstod nu endast en tredjedel av Udineses tidigare så framgångsrika Tridente. Det var inte heller någon självklarhet att denna tredje länk, Antonio Di Natale skulle stanna. Anbud fanns och dessutom hävdade elaka tungor att Totò endast nått framgång tack vare att han fått spela bredvid två högklassiga anfallare. Di Natale ville dock visa vad han gick för och precis som när han första gången anlände till Udinese skulle han vara snabb med att motbevisa alla eventuella belackare även denna gång.
Han blev utsedd till lagkapten och fick i uppgift att frälsa Udinese. I denna veva fick den gode Totò även förtroendet i en mer central roll. Rollen som renodlad anfallare. Succén var fullständig och redan i den fjärde omgången stod han för två drömmål när Udinese slog Reggina med 2-0. Det första målet var en briljant chipp, nära nog från kortsidelinjen, medan det andra var ett tekniskt konststycke där Totò trixade med bollen och slog in en klassisk ”självvolley” i det bortre hörnet. Efter att under några år varit en del av den tidigare nämnda tridenten var Di Natale nu plötsligt navet i Udineses anfallsspel. Tillsammans med en viss Fabio Quagliarella bildade han nu istället ett av seriens mest fruktade anfallspar.
Men precis som Tridenteeran hade även denna era ett slut. Efter endast två säsonger i svartvitt lämnade Quagliarella Udinese och det framgångsrika radarparet splittrades. Många undrade vad som skulle hända med Udineses anfallsspel och framförallt ställdes två frågor. Den första handlade om huruvida den snart 32-årige Di Natale hade passerat zenit i sin karriär och om han därmed verkligen var rätt man att leda Udinese in i framtiden. Den andra, något snällare frågan, handlade om huruvida Di Natale skulle hitta någon ny lekkamrat. Svaret blev nekande på båda dessa frågor.
Di Natale blev nämligen utan lekkamrat men lyckades trots det bli ännu bättre. Säsongen 2009-10, just efter att Quagliarella lämnat, smällde Totò in smått fantastiska 29 baljor och vann i storartad stil skytteligan. Han gjorde det utan någon utpekad radarpartner och de 29 målen innebar att Totò slog Oliver Bierhoffs gamla klubbrekord i antal ligamål på en säsong. Eftersom målen dessutom innebar att Totò klev förbi Lorenzo Bettini på positionen som Udineses främste målskytt genom tiderna hade han uppnått två viktiga milstolpar i Udinesetröjan. Flest mål under en säsong, såväl som flest mål totalt. Totò var nu mer än bara en anfallare. Han började bli ikon.
Målnoteringen var också anmärkningsvärd på ett större plan. Sedan 50-talet hade det nämligen endast funnits en spelare, Luca Toni, som mäktat med fler mål under en enda Serie A-säsong. Ännu en gång lekte livet för Di Natale som var ett givet inslag i det italienska landslag som begav sig till Sydafrika för att försvara sin VM-titel. Som bekant blev mästerskapet ett rejält misslyckande för ”Gli Azurri” men Di Natale kom undan med en viss heder i behåll. Han gjorde nämligen mål i den enda matchen han fick starta och det var många som undrade om det inte hade varit klokt att låta Totò spela betydligt mer.
Väl tillbaka i Udinese visade den nye tränaren, Francesco Guidolin, tidigt förtroende för sin lagkapten och Di Natale svarade på bästa sätt. Genom att göra 28 ligamål försvarade han sin skytteligatitel och förde sitt Udinese till en fjärdeplats som på den tiden innebar att Udinese skulle få kvala till Champions League. Dessutom blev han den förste spelaren sedan Giuesppe Signori under säsongerna 1992/93 och 1993/94, att försvara skytteligatiteln i Serie A. Di Natale var dock på intet sätt mätt. Han fortsatte på den inslagna vägen och lyckades under den efterföljande säsongen ännu en gång passera den magiska gränsen 20 ligamål. Succén tog honom till Polen och Ukraina för EM-slutspel och självklart gjorde den gode Totò även mål där. Han gjorde det mot de blivande mästarna Spanien. I detta mästerskap gick det betydligt bättre för Italien och Di Natale fick möjlighet att spela både semifinal och final. Även om ”Gli Azzurri” förlorade finalen kunde Di Natale nöjt konstatera att han uppnått sin kanske största lagtriumf i karriären. Ett silver med landslaget.
I denna veva visade Di Natale även vilken stor person han är och hur mycket familjen betyder för honom. När den forne lagkamraten Piermario Morosini föll ihop och tragiskt nog avled under en Serie B-match i april 2012 lämnade denne efter sig en handikappad syster som enda släkting. Som en godhjärtad medmänniska och en fantastisk lagkapten tog Di Natale på sig att hjälpa denna syster, såväl ekonomiskt som personligt.
Engagemanget vid sidan av planen hindrade inte Di Natale från att prestera på planen. Under den nyss avslutade säsongen passerade Di Natale en till historisk milstolpe, då han för fjärde säsongen i rad gjorde mer än 20 mål. Därtill innebar målen att han nu står på 176 gjorda mål i Italiens högsta division, något som för upp honom på tolfte plats i Serie A-historiens totala skytteliga. Med ett nyskrivet tvåårskontrakt, en uttalad målsättning om att nå upp i 200 mål och endast åtta mål upp till topp tio finns det mycket som tyder på att han kommer att nå den absoluta toppen även i denna tabell. Skulle han nå upp till 200 mål, vilket alltså endast är 24 mål, skulle det placera honom på sjunde plats i alla tiders målliga i Serie A. Observera gärna ordvalet ”endast”, för med Di Natales mått mätt är 24 mål näst intill vardagsmat. Håller han sitt nuvarande målsnitt i Udinese, på 17,6 mål per säsong även under de två kvarvarande säsongerna kommer han att utan problem att nå målet. Att hålla snittet skulle dessutom innebära att han kliver förbi Roberto Baggio som för närvarande ligger på sjätte plats i maratonskytteligan. Baggio står på 205 mål. Om Totò väljer att fortsätta även efter 2015 finns dessutom goda förhoppningar om att nå upp till topp fem.
Oavsett om han lyckas eller ej kommer Antonio Di Natale att gå till historien som den störste någonsin i Udinese tillika en av de största någonsin inom den italienska fotbollen. Hans sympatiska personlighet och ansvarstagande vid sidan av planen har gjort att han vunnit stor uppskattning även bland fotbollsälskare utanför Udine. Han har inte återvänt till Neapel för att gå i Maradonas fotspår utan uppnått profetstatus i en annan stad, Udine. Totò beskrivs dagligen som målspruta, gentleman, tekniker, familjefar, nickspecialist, ledargestalt och profet men sådana ord kan anpassas till vilken före detta spelare som helst. Alla dessa ord, tillsammans med en rad andra superlativ, ingår dock när man kort och gott konstaterar att han är Totò. Totò Di Natale.
