KRÖNIKA: "18 september 2024 måste varit början på slutet för Friedkin"
Ett hektiskt och till stor del tungt år lider äntligen mot sitt slut. Från Mourinho till Ranieri - Friedkin, det är dags att börja leta er ut.
Cari Romanisti! Som före detta Olimpico-speakern Carlo Zampa brukade basunera.
Ett mycket händelserikt år tar idag slut. Fyra tränare har hunnit passera och både en och två mentala riktningsförändringar hos oss supportrar har förmodligen ställt till det vardagliga måendet under året.
Om inte en tränare sparkats, har en VD eller sportchef lämnat. Exakt, kaotiskt är bara förnamnet.
I själva verket, är detta det mest kaotiska året/perioden sedan säsongen 04/05, när Roma började säsongen med Cesare Prandelli, och avslutade med Bruno Conti som interim.
Sammagrad av omsättning på tränare under en säsong/år har därmed inte hänt på exakt tjugo år. Ett sammanträffande eller ej? Om jag känner mitt vidskepliga Rom rätt, vet ni redan svaret.
Men om vi ska börja detta försök till en kortare dissekering i rätt ordning, känns första halvan av kalenderåret nästan bortglömt vid den här tiden. Minns ni att Mourinho faktiskt inledde som tränare i Januari 2024?
Minns ni hur hektiskt spelschemat var över nyårshelgen och början på året? Det var sedvanlig förlust mot Juventus i Turin, sedan hårdsmält förlust mot Lazio i Coppa Italia och till sist förlusten mot Milan på San Siro. En resultatrad som minst sagt gjorde håret gråare, men som också blev droppen för Mourinho-sejouren.
Jag minns, då jag var på plats, att jag redan kunde konstatera att tiden för Mou var räknad när Andrea Belotti blev framknuffad efter en dålig insats den kvällen och fick märkligt nog vara den som svarade på journalisternas frågor.
Tre månader tidigare när vi föll mot Genoa på Marassi med 4-1, befann sig inte någon kritiserad spelare på presspodiet, utan då tog Mourinho mycket riktigt smällen och svarade utförligt på alla frågor. Därav blev inte matematiken svårare att förstå vid den tidpunkten att Mourinho hade gömt sig och gett upp. Två dagar senare kom beskedet om sparken.
Kapitlet med en Europa-titel och Europa-final hade avslutats. Men lyckligtvis blev kanske reaktionen och stormen ifrån folket betydligt lugnare än förväntat eftersom Daniele De Rossi blev ersättaren.
När vi nu har facit på Danieles sejour, finns enligt mig inte mycket anmärka på. Han lyfte ligaspelet och höjde poängsnittet direkt vid sin ankomst. Och lyckades dessutom ta Roma till semifinal i Europa och blev bäst i stan före Lazio. Förvisso uteblev det efterlängtade Champions League, men med realistiska mått mätt, var förmodligen det kravet för stort med tanke på lagen som slutade ovanför i tabellen och bagaget från den förgående säsongshalvan.
Själva resultatet av Danieles rekryteringen den våren blev därför en överraskning, eftersom det ifrån början kändes allt annat än långsiktigt. Exemplen på klubblegendarer som fått jobb utan meriter var för många. Men när vi spelat klart säsongen 23/24 och beskedet kommit om att ett treårs kontrakt låg på bordet, var verkligen känslan att Friedkin och övrig ledning äntligen tagit rätt beslut.
Situationen som därför följde drygt tre månader senare blev bara obeskrivligt sorlig och högst provocerande. Amerikanerna hade alltså lyckats med rekryteringen av en klubblegendar och fått den att fungera. En rekrytering som får anses inte kräva någon särskild fingertoppskänsla.
Det jag menar, är att oavsett om Kalle Anka ägt Roma och tagit besluten, hade alltid Daniele De Rossi funnits tillgänglig på en tränarlista. Och Daniele De Rossi hade alltid tackat ja till Roma oavsett konkurs och spel i Serie D eller toppen av Champions Leauge..
Utmaningen blir såklart att få det sportsliga att fungera, men det fick ju Friedkin till och med serverat på ett silverfat. Daniele är ung, han står för en "hållbar" och underhållande fotboll och är en av de två största klubblegendarerna i modern tid.
Mycket talade för ett "pånytt fött" sportsligt projekt, men ändå kunde amerikanerna med VD Lina Souloukou, fortfarande fälla krokben på varandra.
Skilsmässan kom som känt fyra matcher in på säsongen, och precis då kunde vi stoppa klockorna, slänga in handduken och hoppas på nästa säsong.
Ingen rimlig anledning fanns till att sparka De Rossi.
Det ryktades först om missnöje ifrån spelarna, men detta har Ranieri själv dementerat efter sitt intåg och förklarat att spelarna kämpade för att De Rossi skulle få stanna.
Och även om De Rossi visade sig vara fel person på positionen enligt Friedkins/Souloukous kriterier utöver det sportsliga, är det fortfarande obegripligt att styret inte tog med det i beaktningen när kontraktet skrevs på innan sommaren.
Det är patetiskt på alla nivåer och bevisar den inkompetens som finns hos ägarskapet.
Vissa har kanske släppt den enskilda situationen med De Rossi och gått vidare, men för mig personligen sitter fortfarande aggressionen djupt kvar. Man behandlar inte en tränare i Roma på det sättet, och definitivt inte om tränaren heter Daniele De Rossi.
Idag som vi alla vet, är förtroendet för Friedkin hos majoriteten av I Romanisti vatten värd. Och den 18 september 2024, när Daniele De Rossi fick sparken, kommer förbli den definierade punkten när opinionen om förtroendet vände och det stora missnöjet började.
Detta är givetvis mycket tråkigt och frustrerande. Och vad ska egentligen ske framöver och kan Friedkin vinna tillbaka förtroendet? I nuläget har amerikanerna förvärvat Everton i Premier League, och med blotta ögat är känslan att den stora kommersialiteten och rampljuset på öarna lockar Friedkins intresse mer än ett Roma där de inte ens är välkomna.
I en drömvärld vinner Roma scudetton och en ny arena i stadsdelen Pietralata invigs. Friedkin är frälsarna igen och äter gratis på restaurangerna.
Men ge mig en vadslagning om att ovan inträffar, så kan jag säga med all säkerhet att jag aldrig kommer förlora.
Därför drömmarna är över. Fokuset kommer finnas på den blåa sidan Mersey Side.
Det är dags att gå vidare.
Med det sagt, måste 18 september 2024 varit början på slutet för Friedkins ägarskap. När sista dagen till slut blir återstår att se. Men när vi nu vänder blad till 2025, måste ombyggnationen påbörjas.
På riktigt den här gången.
Mycket har hänt under året, faktiskt en del toppar, men såklart också djupa, djupa dalar.
Jag önskar alla läsare på Roma-sidan ett riktigt gott nytt år!
