Gästkrönika: Att förändra en vald sanning
Två länder möttes. Två ideologier och spelsätt. Ett av länderna har alltid hyllats för att spela offensiv fotboll med högt bolltempo. Det andra anklagats för att i alla tider backat hem, spelat destruktivt och bara satsa på kontringar. När de väl möttes såg vi vilka som var vilka.
Ja det är ju ingen tvekan om att Italien spelade offensivt. Att Italien ville vinna matchen. Och att England gjorde precis motsatsen och dessutom bara väntade in straffarna, trots sin historiskt bedrövliga statistik. Jag antar att de litade på Joe Hart. Han hade fått hjälp att studera alla de italienska straffläggarna och var så självsäker som man bara kan vara när det drar ihop sig. Det engelsmännen inte hade räknat med var att Andrea Pirlo var ännu säkrare. Precis som Francesco Totti för tolv år sedan chippade Pirlo in sin straff mitt i målet och gjorde duktigt narr av den simmande burväktaren som sprattlade med benen.
2006 var det Fabio Grosso som fick äran att sparka in den sista straffen. Ikväll var det den för allmänheten på förhand lika okända Alessandro Diamanti som fick ta den femte. Och precis som Grosso gjorde han det med en kyla och precision som om han aldrig gjort något annat.
Bojan Djordjic förvånades över att Ashley Cole tog en straff, ”han är ju för fan vänsterback”. För att vara expert är det frapperande att herr Djordjic missat att Ashley Cole slagit straffar i såväl EM-kvarten 2004, samt de båda Champions League-finalerna 2008 och 2012. Samtliga med lyckade resultat.
* * * *
Italien hade bollen cirka 65 % av tiden men fick även i väg 34 skott varav 20 gick på mål. Skönt att det finns fotbollslag som behärskar att båda äga bollen och samtidigt skapa mängder med målchanser. Har spanjackerna ens haft 20 avslut på mål under hela turneringen?
Det var en upprättelsens kväll. En kväll när anglofilerna får ställa sig i skamvrån och helt enkelt bara tvingas erkänna att de blev totalt utspelade av ett land vars liga och spelare de hånat och föraktat år ut och år in. Och då menar jag fansen. De engelska spelarna gjorde vad de blev tillsagda och förmådde. Mer kan man aldrig begära.
Italien gjorde sin bästa match den här turneringen. I paritet med det som Tyskland presterat med skillnaden att tyskarna varit mycket effektivare. Alla har imponerats av Tyskland. Alla tror på Tyskland. Det gjorde man i Dortmund 2006 också. Det slutade med att Italien lirkade sig till final efter en magisk passning av Pirlo, ett skott av Grosso och en kontring som Del Piero avslutade i krysset.
Att aldrig räkna bort italienarna trots att de inte är favoriter har fotbollsvärlden lärt sig för länge, länge sen. Nu tvingas den också lära sig att Italien är ett land vars fotbollsspelare kan visa upp en imponerande offensiv, med cykelsparkar och halvvolleys och mängder med målchanser, medan britterna ägande 120 minuter åt motsatsen. Det var en seger om något. Att sparka ut engelsmännen på straffar har ju praktiskt taget varenda lag gjort. Utom Spanien förstås.
