Att sälja sina ambitioner eller starta en ny storhetsera?
En försäljning av Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva till PSG är endast detaljer från att bli verklighet. Är försäljningen dödsstöten för allt vad titel-ambitioner heter eller är den startskottet för att bygga en ny rödsvart storhetsera?
När rapporterna om en försäljning av Ibrahimovic och Silva intensifierades i torsdags skrev jag på Twitter "En försäljning av Zlatan kan jag leva med, men håll för fan fingrarna borta från Silva!!". Nu verkar det oundvikligt att Milans två sista världsstjärnor skeppas iväg för spel i Frankrike och PSG. Frågan är om Milans ledning har någon tanke eller strategi bakom försäljningarna, eller om det här är demonteringen av storklubben Milan?
Precis som jag skrev på Twitter så kan jag leva med en försäljning av Ibrahimovic. Jag gillar det inte, men jag förstår det. Svensken är i grund och botten en legoknekt i fotbolls-Europa som inte verkar utveckla några sympatier eller känslor för klubbarna han representerar. Därför känns det egentligen bara logiskt att han väljer att sälja sina tjänster till Europas nya maktcentrum, PSG.
Om man tittar på försäljningen ur Milans perspektiv så är det inte svårt att förstå varför man vill sälja Ibrahimovic. Han sitter inte endast på den överlägset högsta lönen i Milan, utan i hela Serie A. I ett land och en liga som genomlever en finansiell kris av helvetiska proportioner blir självklart en spelare med ett lönekuvert av den digniteten en direkt belastning för klubbens budget. Om man därtill väger in Zlatans ålder, han fyller 31 i år, så är den här sommaren ett av de sista tillfällena att göra sig av med den höga löneposten och samtidigt dra in lite pengar från en övergångssumma. Väger man samman detta med det faktum att Zlatan ser sig själv som större än klubben ter sig en försäljning snarare klok och logisk än som ett dåligt beslut från ledningens sida.
En försäljning av Zlatan innebär att man förlorar en matchvinnare som på egen hand vunnit otaliga trepoängare till Milan under de två senaste säsongerna. Faktum kvarstår dock att Milan även utan Zlatan har en relativt stark anfallsbesättning, med spelare som Pato, Cassano, Robinho och El Shaarawy bör man kunna ställa till det för de flesta försvaren i världen. Min känsla är helt enkelt att en förlust av Zlatan smärtar men den är inte katastrofal.
Vad som däremot är katastrofalt är försäljningen av Thiago Silva. Till skillnad från försäljningen av Shevchenko, Kaká och Ibrahimovic så har inte Silva större delen av sina bästa säsonger bakom sig. Här har vi istället en spelare som är absolut bäst i världen på sin position, därtill kanske den viktigaste positionen i ett fotbollslag, och som troligen fortfarande har sina bästa säsonger framför sig. En försäljning av det här slaget går inte att försvara då det hur man än vrider och vänder på det inte går att hitta en ersättare som kan fylla hålet som Silva kommer att lämna efter sig.
Vad som gör försäljningen ännu värre är att det här är andra gången under samma sommar som man satsar på att skeppa iväg Silva. Den första gången stoppades affären i sista stund och Berlusconi deklarerade att Silva absolut inte skulle säljas. För att visa att man menade allvar erbjöd man Silva ett nytt lukrativt kontrakt med en lön som gör honom till Serie A:s bäst betalde försvarare genom alla tider.
Silva som hela tiden hävdat att hans önskan är att stanna i Milan blir själv lycklig över att klubben så tydligt visar att man vill behålla honom till varje pris. Från ingenstans kommer sedan kovändningen och helt plötsligt är Silva till salu igen. Enligt en intervju med Silvas fru känner sig mittbacken sviken av klubben som han en dag hoppats bli lagkapten för. Silva passar i alla fall på att hälsa att oavsett vad som händer så kommer han alltid bära med sig Milans fantastiska supportrar i hjärtat.
Att Milan som enligt tradition är bäst i världen på att ta hand om, och respektera, sina spelare behandlar Silva på det här viset är oacceptabelt. Försäljningen kan förutom att vara dödstöten för Milans titeldrömmar även bli startskottet för att rasera det goda rykte som Milan-familjen har runt om i fotbolls-världen.
Vad händer nu?
Frågan man som milanista nu ställer sig är om de här två försäljningarna signalerar en slutgiltig kapitulation i kampen om titlar, såväl inhemska som internationella? Eller om försäljningarna är det första steget för att förstärka och föryngra truppen för att på allvar kunna utmana giganterna i Europa ännu en gång?
Jag vill hemskt gärna tro på det senare alternativet, att Galliani har en klar strategi för hur Milan ska ta sig tillbaka till toppen. Men med tanke på de tafatta och bleka värvningar som följde försäljningarna av Shevchenko och Kaká vågar man knappt tänka i de banorna längre. Vad innebär det då för Milan om man återigen säljer sina stjärnor och sen resonerar efter devisen "we´re fine as we are". Då kommer vi starta säsongen med följande startelva:
Abbiati
Abate-Acerbi-Mexes-Emanuelson
Nocerino-Ambrosini-Montolivo
Boateng
Cassano-Pato
Här har jag tagit mig friheten att lita på Allegris ord att han ska skola om Emanuelson till vänsterback, i värsta fall får vi ännu en säsong lida med Antonini på vänsterbacken. Om man ponerar att det här laget får vara relativt skadefritt, hur långt kan man då gå?
Vinna Champions League?
Man ska aldrig säga aldrig då klubbar Zlatan lämnar har en tendens att lyckas väldigt bra i turneringen, men kollar man nyktert på det kan vi mycket väl åka ur redan i gruppspelsfasen.
Vinna Serie A?
Nej, medan vi rustar ner mobiliserar Juventus ett lag som kommer kunna slåss framgångsrikt på alla fronter.
Lyckas man sluta topp 3 i Serie A och därmed knippa en CL-plats?
Förhoppningsvis, får truppen vara skadefri bör man kunna slåss med Inter, Roma och Napoli om de två plasterna till Europas finrum.
Även om troligen större delen av pengarna som frigörs från försäljningarna av Ibrahimovic och Silva kommer gå till att reparera de skrikande röda siffrorna i budgeten så kommer troligen en del återinvesteras i truppen. Detta då man med tanke på rådande ekonomiska situation definitivt inte har råd att missa Champions League kommande säsong. Då skulle klubbens ekonomiska läge förvärras avsevärt. Självklart kopplas ett helt koppel av spelare samman med Milan, men om vi tittar på några av de troliga alternativen så finns det ändå lite ljus i mörkret.
Som ersättare till Zlatan verkar det endast handla om Manchetser Citys Tevez eller Dzeko. Det rapporteras att Galliani föredrar Tevez medan Allegri hellre vill se Dzeko i Milan. Jag skulle satsa mina pengar på att det blir Tevez som anländer, detta då förhandlingarna som skedde i januari enligt rapporter fortfarande uppges gälla - något som skulle innebära en snabb och smidig övergång. Unge italienske anfallaren Mattia Destro kopplas även han ihop med Milan, dock inte som ersättare för Zlatan - utan som ersättare för Robinho, om han försvinner. Milan verkar enligt uppgift att gett Robinho ett ultimatum att halvera sin lön eller lämna klubben. Personligen är jag galet förtjust i Destro och ser gärna att den rockaden blir verklighet.
I backlinjen verkar det finnas tre potentiella alternativ som ersättare till Silva. Cagliaris Astori, Portos Rolando eller Schalkes Papadopoulos. Astori verkar enligt de senaste rapporterna vara nära att förlänga med Cagliari vilket i sådana fall plockar bort honom ur ekvationen. Porto begär närmare 15 miljoner euro för Rolando, en summa som uppges vara betydligt högre än vad Milan är villiga att betala. Papadopoulos prislapp ligger enligt rykten på samma nivå, vilket logiskt sett även borde ses som för högt. Man ska dock ha i åtanke att Papadopoulos endast är 20 år men redan har massvis med erfarenhet. Något som kanske gör att Milan kan tänka sig att lägga ut några miljoner till.
Utöver att direkt ersätta spelarna som försvinner borde det finnas pengar över för att förstärka även på övriga positioner. Vänsterbacken har varit Milans akilleshäl i flera säsonger och den här sommaren har vi frekvent kopplats ihop med Balzaretti och Kolarov. Båda två skulle vara förstärkningar och båda två borde gå att lösgöra för en ganska billig peng. På mittfältet har vi redan varit nära Real Madrids Lassana Diarra och kanske har vi nu möjlighet att möta hans löneanspråk.
Även om det inte är troligt att alla "troliga" nyförvärv anländer så skadar det inte att leka med tanken. En potentiell startelva skulle då kunna se ut enligt följande:
Abbiati
Abate-Papadopoulos-Acerbi-Balzaretti
Nocerino-Diarra-Montolivo
Boateng
Cassano-Tevez
En klart starkare startelva som definitivt skulle kunna vara med och slåss om Scudetton. Laget är kanske inte starkt nog för att vinna Champions League, men nog är det starkt nog för en kvartsfinal eller till och med en semifinal.
Är det troligt att Milan kommer formera ovanstående lag säsongen 2012/2013?
Med tanke på de bleka ersättare som plockats in tidigare gånger världsstjärnor försvunnit blir svaret nej. Ekonomiskt sett är det däremot möjligt, försäljningen av Silva och Ibrahimovic kommer att generera runt 70 miljoner euro. I runda slängar bör Papadopoulos (15milj/€), Diarra (5milj/€), Balzaretti (10milj/€) och Tevez (22milj/€ fördelat på tre delbetalningar) tillsammans kosta 50 miljoner euro totalt. Varav 35-40 miljoner kommer behöva betalas redan den här säsongen. Det kan låta lite väl mycket då Milan försöker få ordning på sin ekonomi.
Man ska dock ha i åtanke att alla dessa spelare tillsammans inte ens kommer att komma i närheten av den lönekostnad som Silva och Ibrahimovic innebar för klubben. Då stora summor på sikt kommer att sparas in är det därför inte omöjligt att Milan kan investera cirka hälften av intäkterna redan den här sommaren. Om man vill och har ambition det vill säga. För tillfället är det endast Berlusconi och Galliani som vet vilken framtid som är planerad för Milan.
Jag är besviken av försäljningarna av Ibrahimovic och Silva, men jag tänker i alla fall ge Berlusconi och Galliani chansen fram till den 31:a augusti att visa vad försäljningarna innebär för Milans framtid. Är det en demontering man har i åtanke eller en nödvändig nystart?
