Besvikelsen på San Siro: Tankar efter besöket på San Siro
Det var ett tag sedan, gamle vän. Så gick tankarna när jag traskade till San Siro från Lotto. Man går till San Siro från Lotto, så ska det bara vara. Att det numera finns en dedikerad Metrohållplats spelar ingen roll. Det är tradition. Och Champions League och Milan - det är också tradition. Sist men inte minst, stormatch i Champions League - det är det vi har i vårt DNA. Eller?
Jag har sedan många år försökt att undvika matcher av stor betydelse på San Siro. Jag har sett många genom åren, och lärt mig läxan att risken för besvikelse inte är värd chansen till lycka. Inte när man åker ner för en match.
Nu hade jag ett möte inplanerat och allting klaffade ganska fint. En vän fyllde fyrtio och detta blev så också hans lilla födelsedagspresent från mig. Upplagt för att leka guide, och visa honom hur man lirar i Champions League.
Vi promenerade långsamt mot stadion, följde strömmen och den gröna väggen. Försökte köpa öl på vägen, men köerna var italienskt ineffektiva. Köa för att beställa, köa för att hämta. Köa för att köa - nästan i alla fall. Vi gick förbi en hel del tillresta tyska fans, som promenerade med oss till stadion. Nu är jag vuxen och enligt jag själv även någorlunda förnuftig, så jag ser det praktiska och fina i att fans promenerar till stadion tillsammans. Trots allt som stod på spel. Samtidigt är det en del av mig som vill be dem hålla sig till sin sektion, till sitt hotell, och låta de rödsvarta äga sin stad och hemmaborg. Stämningen var alltför vänskaplig egentligen. Alltför turistig, och jag sa till mig själv att jag ogillade det.
Vi intog våra platser, men först efter att jag köpt en massa meningslöst merchandise (som vanligt). Där satt vi och matchen körde igång. Min granne för kvällen var gamle kaptenen Massimo Ambrosini, en fantastiskt fin överraskning. I efterhand önskar jag att jag varit barnsligare och försökt connecta mer med honom, men han var fullt upptagen med sin telefon. Han skickade en selfie till någon (som jag är med på). Om du läser detta får du gärna skicka den bilden till mig…
Matchen började fint, och tifo och stämning var på topp. Allt bådade gott, och nog hoppades vi på succé, men sjävklart för att kort därefter se oss i underläge. Här kollapsade en stor del av publikstämningen. Det märks att det är fler och fler tillresta fans, många fotbollsturister. Många företagsevent. De ständigt ökande biljettpriserna attraherar en annan form av supportrar. Uteblivandet av de sportsliga framgångarna har även stött bort många lokala supportrar. Det är trist, men det tar säkerligen mer än en scudetto för att få tillbaka dem. Och biljettpriserna lär inte gå åt rätt håll, inte någonstans i världen.
När Chukwueze kvitterade, och jag kunde räkna mer än en bra aktion av honom under en hel match (personligt rekord för honom) vaknade publiken igen. En våg av hopp tändes och det kändes lite som att vi hade momentum.
När både tvåan och trean kommit, eller egentligen då vi blev tvungna att byta in Krunic, försvann hoppet. Det var extremt plågsamma minuter milanisti fick genomlida på plats. Jag satt och tänkte att resan var förstörd, trots ett fantastiskt bra möte på dagen, några underbara måltider och sagolikt väder. Det är som sagt därför jag undviker matcher av stor betydelse.
Milan har blivit ett lag som ofta viker ner sig. Vi har tappat den lilla jävlaranamma vi hade när vi senast vann scudetton. Det märktes på planen, alltför tydligt. Det var många som tittade ner, få som höll huvudet högt och verkligen gjorde allt. Det var ingen som var arg ens.
Så väl på väg ut från stadion sa jag det till min vän. ”I hate games like this. This is the last one”.
Jag har sett Milan förlora derby mot Inter hemma. Jag har sett dem torska mot Juventus. Jag var där när Muntaris inte fick sitt solklara mål. Jag har sett mållösa skitmatcher. Jag har varit där när stjärnspelare skadat sig under uppvärmningen.
Sekunden efter mindes jag den gången Patrick Cutrone avgjorde mot Roma i slutsekunderna i 2018. Jag minns euforin, jag minns kaoset. Jag minns hur vi alla dansade ner och ut från stadion. Jag minns hur härligt det var, och jag kommer aldrig att glömma det.
Supporterskap är inte rationellt. Det är inte logiskt och det är inte praktiskt. Det är nog egentligen mer jobbigt än roligt. Men som mycket annat är det topparna vi minns.
Så. Vi ses snart igen då. Forza.
