Cagliari 2004-14: Matcherna
"Tio år av underbara matcher, helvetesmatcher, och ärligt talat en del serielunk på våren när nya kontraktet redan fixats. Men vi fokuserar på de förstnämnda. Här presenteras de elva mest minnesvärda matcherna i positiv bemärkelse."
Jag mindes spelarna senast. Nu till matcherna. Tio år av underbara matcher, helvetesmatcher, och ärligt talat en del serielunk på våren när nya kontraktet redan fixats. Men vi fokuserar på de förstnämnda. Här presenteras de elva mest minnesvärda matcherna i positiv bemärkelse och ytterligare nio utan ragnordning för att fullborda det hela till tjugo, som nog måste ses som ett minimikrav då det trots allt gäller så lång tid och så många genomlidna timmar.
Listan är förstås subjektiv, men jag gissar att en stor del av matcherna stämmer överens med det som finns i Cagliaritanis kollektiva minne.
En som bör nämnas är den underbara segern mot Roma i maj 2007 då nytt Serie A-kontrakt säkrades via bland annat ett ruskigt snyggt mål av Davide Marchini. Den matchen lämnades därhän eftersom gästerna Roma inte hade något att spela för den soliga eftermiddagen. 3-2 satt visserligen långt inne och det var inte ett uppenbart blekt Roma som vi såg, men jag vet vad jag hade sagt om jag inte var rödblå själv.
Annars...
1. 31 januari 2009, Stadio Olimpico, lördag 20:45: Juventus - Cagliari 2-3
Jag misstänker att alla supportrar på rak arm plockar fram det här som ett exempel på tal om minnesvärda matcher under dessa 10 år. Sett till det faktum att det var en bortaseger mot stora Juventus, som slutade tvåa den säsongen – och sättet som det kom till på, var detta nog den största bedriften och någonstans den absoluta höjden som nåddes under Max Allegris tid i Cagliari. Nog var de svartvita lite tagna på sängen under den första kvarten när det för kvällen helröda Cagliari satte igång sitt maskinlika offensiva spel i första kvarten och snart kom första målet kom, när Biondini rusade fram mot Finis inlägg från höger.
Innan första halvlek var till ända hade Juventus vänt på matchen. Det såg därmed inte ut som att det skulle kunna bli mer än att någon höjer ögonbrynen över Cagliaris fina spel i deras förlust mot stora Juve. Men ganska snart var det kvitterat. Canini slog en fin långboll längs sidlinjen. Cossu löpte på den och friställde Jeda som höll kylan när Buffon rusade ut.
2-2 var mer en seger för Cagliari än för Juventus men Allegri lät sina mannar fortsätta spela när man ändå var i farten. Ett signifikativt byte kom efter målet när fjolårets store man Acquafresca byttes mot den blivande målkungen Matri. Dryga tio minuter innan slutet kom den avgörande omställningen. Matri plockade ett slarvigt uppspel och spelade i djupled mot den rusande Lazzari som inte ens behövde titta och söka – så väl fungerade laget vid den tidpunkten – när han vände och spelade snett bakåt mot det stora hål som han lämnat bakom sin rygg, dit Matri fortsatte och slog bollen vi sidan om Buffon.
Triumfen firades som något av en titel med Cagliariklacken efter matchen. Det var då lagets fjärde raka seger. Kanske blev det för mycket av det goda, för den besvärliga onsdagsmatchen mot Atalanta i Bergamo slutade med uddamålsförlust. Men den här matchen var en egen historia, så vad som händer därefter, eller bara det faktum att det var Cagliaris första bortaseger mot Juventus på över 40 år, minns inte många.
2. 18 november 2006, Sant'Elia, lördag 20:45: Cagliari - Palermo 1-0
En oförglömlig lördagkväll som där och då kändes som paradiset, som början på något riktigt bra. Med Marco Giampaolo som ny tränare från Ascoli hade Cagliari sakta men säkert börjat stabilisera sig i tabellen. Säsongen inleddes visserligen med två raka förluster men sen började man rada upp kryss och det såg plötsligt väldigt bra ut när man också tog den första segern hemma mot Sampdoria. Inför denna novemberkväll hade Cagliari tio raka utan förlust. Man behövde bara en till seger kort efter triumfen mot Samp för att ta nästa steg, visa att man var ett svårslaget lag med siktet uppåt mot Europa snarare än kryssgänget. På besök kom Palermo som vid den här tiden – hösten efter Calciopoli – var Inters närmaste utmanare i toppen av tabellen. Och det som följde var en demonstration för vi som älskar målfattiga matcher. Den eviga väntan efter det där förlösande målet. Tabelltvåan Palermo kom till Sant’Elia och blev utrullat i 90 minuter. ”Tremendous pressure from Cagliari” sa den engelske kommentatorn. Men allra längst framför mål saknades spetsen för att sänka sicilianarna. I den 90:e minuten kom så målet något slumpartat. Ett högerinlägg från Ferri hittar Suazo som försöker med en flygande volley. Bollen blockeras av Palermoförsvaret men studsar mitt framför mål där den annars så misslyckade Simone Pepe kliver fram och bredsidar bollen förbi Fontana. Sant’Elia exploderar, Pepe kutar och det bildas TV-puckshög vid sidlinjen. Euforin är total där och här. Jag hoppar meter upp i luften. Cagliari har gjort det. Tagit nästa steg. Efter ett tungt andraår ska vi åter sikta uppåt. Allt talar för det. Men så brukar ju mörkret komma från ingenstans när Cagliari ser så bra ut. Helgen därpå bryts den förlustfria sviten borta mot Empoli och Giampaolo hinner få sparken innan det ens hinner bli julledigt. Men i maj klarade vi oss ändå kvar och jag kommer alltid att minnas den här fantastiska kvällen.
3. 12 december 2009, Sant'Elia, lördag 18:00: Cagliari - Napoli 3-3
Den här galna lördagskvällen slutade ändå rätt dråpligt för Cagliaris del, men om man någon gång har kunnat bjuda på en poängförlust i en match som fortfarande gällde något, är detta den gången. Det var ett formstarkt Cagliari strax in på den övre halvan som tog emot Walter Mazzaris Napoli den här decemberkvällen, den sista hemmamatchen innan det nya året.
Det var bra drag från båda lagen redan från början och det var Lavezzi som gav Napoli ledningen. Efter halvtid hade de ljusblå en bra period och Pazienza kunde trycka in 2-0. Här var matchen körd.
Men sista kvarten händer allt. Lazzari kliver fram elegant och petar ut till Matri som slår ett lågt inlägg mot mitten. Den dålige men kultförklarade inhopparen Joaquin ”Larry” Larrivey möter med en skicklig diagonal bredsida som rullar in framför Curva Nord som vrålar och hoppar. Cossu lyfter mot Matri som kör sin specialare – lobbnicken mot bortre. 2-2. Sant’Elia kokar. Allegri slänger in Jeda som knappt varit på plan i en minut när han nickar in Lazzaris lyftning. Glädjevansinne omfamnar arenan.
Man skulle kunna hänga med huvudet över det faktum att det hela slutar med att Napolis Bogliacino kvitterar i den sjunde tilläggsminuten med en returnick, medan den utvisade Lavezzi jublar från spelartunneln. Men den där kvartens briljans och euforiska atmosfär är vad den är, oavsett vad som hände innan och efter.
4. 11 september 2010, Sant'Elia, lördag 20:45: Cagliari - Roma 5-1
Den första hösten efter Allegri började riktigt bra. Ett litet tag såg det ut som att Cagliari helt enkelt lyckats få till något av en Allegri 2.0. Liksom Allegri var ersättaren Pierpaolo Bisoli en gammal Cagliarispelare från 90-talet och liksom Allegri hade han precis gjort succé i de lägre serierna genom att ta Cesena upp till Serie A. När Bisoli under hösten till min förtjusning radade upp mållösa matcher dröjde det innan det blev tydligt att det trots allt kostade framåt att vara så extremt svårslaget. Den här matchen var en anledning till det. Att pulverisera Roma och rama in det med några 0-0-matcher såg helt enkelt bra ut. Detta var en hemmapremiär som tjuvstartade den andra omgången tillsammans med den match som spelades i Bisolis gamla Cesena där en viss Zlatan Ibrahimovic gjorde debut för Milan. Cagliari såg lovande ut med sin nye succétränare som ordnade 0-0 i det svåra ö-derbyt på Sicilien mot Palermo i premiäromgången, och hade dessutom den gamle hjälten Acquafresca – som floppat i Atalanta och Genoa under föregående säsongen med från start.
Då det var Roma som kom på besök var det givet att Daniele Conti skulle näta och det gjorde han tidigt den här gången. Kaptenen fick nästan backa för att ta emot bollen efter en hörna, men lyckades ändå få iväg en ostoppbar raket innan Roma hann stoppa honom. De Rossi kvitterade på nick kort därefter, men det hann hända mycket innan halvtidsvilan och åter var Conti inblandad. Läge uppstod i straffområdet och den ökände Burdissos metod till försvar var att sätta dobbarna rakt vid knät på Conti. Den sistnämnde bars ut på bår ut från matchen och Burdisso såg det röda kortet, samtidigt som Cagliari alltså fick straff. En straff som Matri satte i mål.
Och så rullade det på. Acquafresca lobbnickade in 3-1 och var euforisk. Efter paus nickade placerade Matri en nick i bortre på en frispark. Och på slutet av matchen kom en kontring där Cagliari rullade ut Roma fullständigt; Lazzari promenerade nästan bokstavligen in 5-1 i öppet mål på passning av Cossu.
Ett par månader senare fick Bisoli sparken efter en längre tids svacka. Kanske var det förhastat, kanske visste man saker internt som kunde förklara den oväntade kräftgången. Men Bisoli fick gå, höll ett vackert och snyggt avskedstal. Till hans ära minns vi alltid den här matchen.
5. 27 januari 2008, Sant'Elia, söndag 15:00: Cagliari - Napoli 2-1
Den här osannolika vändningen hade taget ur sammanhanget hamnat längst upp på den här listan, men sanningen är ju att när det kom kändes det mer som en tröst, en efterlängtad känsla av glädje och visst hopp än vad den kom att bli efter senare prestationer: starten på mirakelvändningen 2007-08 då Cagliari med tio poäng in i vintervilan tredubblade sin poängskörd och säkrade så kontrakt i den näst sista omgången. Den framgångsrika nykomlingen Napoli tog ledningen en bit in i andra halvlek. Den hopplösa jumbon Cagliari hade inte mycket att förlora, så den nytillträdde coachen Ballardini körde med tre anfallare längst upp; Jeda samt inhopparna Foggia och Matri. Den tidigare så framgångsrike Foggia var briljant men trots flera kvalificerade målchanser stod det 0-1 på tilläggstid. På den tredje tilläggsminuten sköt Jeda och Matri högg på returen. 1-1. Kort efter avspark blev det frispark en bit in i offensiv planhalva, vid sidlinjen. Foggia lyfte in och Daniele Conti – de matchvinnande målens man – mötte och skarvade med bakhuvudet. 2-1 i den 95:e minuten. Spelare, tränarstab och publik blir alla tokiga. Det var ändå för sent för att kunna betyda något i längden. Så trodde vi. Men steg för steg blev det uppenbart att vi skulle tvingas genomlida ett kval ändå. För vi var tillbaka in i matchen och hopp höll på att döda oss. Men vi överlevde.
6. 2 september 2007, Sant'Elia, söndag 15:00: Cagliari - Juventus 2-3
Det kan verka märkligt att ha en förlustmatch med i en lista över kära matchminnen men den Cagliarisupporter som såg matchen då förstår. Sommaren 2007 släppte Cagliari sin odiskutable kung David Suazo till Inter och även gamla hjältar som Esposito och Langella följde. Ersättningen blev mest unga talanger, vilket skulle visa sig vara början på en framgångsrik era i klubben som byggde mycket på just utveckling av unga spelare på uppgång. Premiären gick över förväntan. 2-0 på San Paolo mot Napoli, för en klubb som annars hade varit svag i premiären i allmänhet och bortamatcher i synnerhet. Men det var lite sämre utbud på streaming på den tiden, så de flesta av oss såg inte den matchen med egna ögon och rapporterna talade inte om något märkvärdigt spel av Cagliari.
Hemmapremiären var mot stora Juventus, som visserligen gjorde sin första säsong tillbaka i Serie A efter Calciopoli, men som ju hade sprungit hem Serie B och hade dessutom många rutinerade storspelare kvar i laget. Det var en match som vi hade råd att förlora, spänningen kretsade mer kring tankar om vad det nybyggda laget skulle prestera. Det vi såg var något vi inte hade sett tidigare. Cagliari var nu ett rörligt och välbalanserat lag. Inte helt ologiskt visade det sig att Suazos flytt hade gjort laget en stjärna svagare men också mer samspelt. Inte för att det saknades en stjärna i just den här matchen. Nyförvärvet Pasquale Foggia var fullständigt briljant och sprang åttor runt Juves vänsterkant med sin briljanta teknik och smidighet. Det var en märklig match med flera straffar som Cagliari för det mesta dominerade, men Juventus hade de rutinerade stjärnorna som Trezeguet och Camoranesi som tog vara på sina chanser. Det blev 2-3 men någonstans var det ändå Cagliari som var vinnaren i matchen. Inte i relation till Juventus, men till Serie A i stort. Klubben kunde äntligen börja drömma om en ljus framtid. Den positiva trenden fortsatte några veckor till men sen började saker och ting dala. Vi fick en ljus framtid, men det dröjde till det nya kalenderåret, då det gjordes ytterligare några förändringar.
7. 5 februari 2006, Sant'Elia, söndag 15:00: Cagliari - Empoli 4-1
2005-06 blev det svåra andraåret för Cagliari. Första året tillbaka sprudlade laget offensivt och hade sin speciella trio med legenden Zola, vesslan Esposito och den halvgalne Langella. Den annars etablerade David Suazo hamnade således i skymundan, delvis på grund av skadebekymmer. Zola ersattes aldrig. Suazo som kom in i startelvan istället var mer av en renodlad anfallare. Säsongen inleddes med en av de värre av alla galna tränarkaruseller som Cellino bjudit oss på och många svidande förluster. Suazo skulle så småningom lyfta laget på egen hand. Den här matchen spelades mitt i vårsäsongen där saker och ting hade börjat se bättre ut. Att man skulle få kämpa om nytt kontrakt säsongen ut rådde det ingen tvekan om, men överlevnad var nu en möjlighet och inte ett berg att klättra.
Man fick den mentala hjälpen när matchen knappt hade börjat. En andra boll studsade fram mot supporterikonen Abeijon vars halvvolley satt k l o c k r e n t i nättaket. Resten av matchen var ingen promenad, det fanns en stund då det såg ut att kunna bli oroligt, men det var matchen då Suazo, Esposito och Langella levererade samtidigt. Vi hade väntat på det i ett halvår och fick i alla för en eftermiddag se Cagliari flyga fram till tre viktiga poäng och bjuda fansen på en riktig show.
8. 21 november 2010, Stadio Mario Rigamonti, söndag 15:00: Brescia - Cagliari 1-2
Saker och ting gick åt helvete väldigt snabbt hösten 2010 efter den initiala succén med Bisoli. Inför den här typiskt gråa eftermiddagen i Lombardiet var Cagliari i allra högsta grad med i nedflyttningsstriden. Det var Roberto Donadonis första match i klubben och är med facit i hand kannske säsongens viktigaste seger. Med den här segern höjdes lagets moral och man spelade sig bort från nedflyttningsstriden inom ett par månader. Carracciolo gav hemmalaget 1-0. Matris kvitteringsmål var talande för hans fantastiska form där och då. Den tänkte passningen från Cossu var egentligen misslyckad då både målvakt och två Bresciaförsvarare hade bollen inom räckhåll, men det stoppade inte Matri från att fortsätta rusa mot bollen, ta kontroll över den och placera den förbi målvakten. Kort därpå kvitterade Conti på en frispark.
9. 3 december 2006, Sant'Elia, söndag 15:00: Cagliari - Milan 2-2
Egentligen lite svårt att förklara varför den här kommer med, men om matchen vid en tillbakablick kommer på näthinnan så är den per definition minnesvärd. Det här var under en period när Cagliari kom in i en oförklarlig svacka efter nämnda Palermomatchen högre upp på listan och får räknas som Marco Giampaolos sista framgång under den första sejouren hos Cagliari (den andra började ju som bekant bara några månader efter att han fick sparken). För detta var Carlo Ancelottis Milan under den senaste säsongen som man kunde mäta sig med de allra bästa i Europa; man kom ju också att vinna Champions League senare på våren. Cagliari hade också haft väldigt svårt för just Milan under de föregående två säsongerna då man knappt kunde göra mål på de rödsvarta.
Alla målen kom i andra halvlek. Gilardino nickade in 0-1. Suazo kvitterade på straff. Och var på god väg att fullborda vändningen själv när han lurade Maldini och sköt. Målvakten blockerade bollen som lyfte i straffområdet där Andrea Capone kom fram och lobbnickade bollen i mål varefter arenan gungade. Milan hann ändå kvittera men fick också se Andrea Pirlo ta på sig ett rött kort med en ganska omotiverad brysk tackling bakifrån på Suazo.
10. 1 februari 2012, Sant'Elia, onsdag 20:45: Cagliari - Roma 4-2
Den senaste matchen som väckte riktigt starka känslor i mig, om än inte riktigt på samma nivå som vissa andra matcher på listan. Det var en onsdagskväll på ett delvis avstängt Sant’Elia. Jag var delvis distraherad av andra saker i livet men det smakade extra gott att se matchen tillsammans med en romanista. Det finns ingen större historisk signifikans kring den, det var helt enkelt sportsligt ett väldigt häftigt sätt att vinna den på. Thiago Ribeiro bombade Romamålet två gånger. Den första var snäppet vassare och kom tidigt. Tur att det inte tog på någon för det hade kunnat sluta illa. Men när Roma vände till ledning såg det ut som att vår då 18 år långa svit med förlustfritt hemma mot Roma skulle spricka. Men sen kom ett härligt vackert gnetarmål – nästan på kaos-hockeyvis – av Pinilla som studsade stolpe in. Efter paus kom Thiago Ribeiros andra hårda skott som betydde 3-2. Jag gnuggade fingrarna när Ballardini skulle slänga in Ibarbo, som med sin snabbhet och teknik nu skulle få det väldigt roligt mot ett redan dåligt Luis Enrique-försvar som dessutom var tvungen att satsa. Det visade sig stämma. På slutet av matchen lekte han sig igenom och serverade Albin Ekdal som kunde rulla in sitt första ligamål för Cagliari i öppet mål.
11. 22 april 2006, Stadio Del Duca, lördag 15:00: Ascoli - Cagliari 2-2
En match som egentligen skulle ha hamnat högre på listan, om det inte vore så att jag faktiskt inte såg den live. De fantastiska nyheterna i andra halvlek kom via Gazzettans liverapportering och bilderna såg jag först i efterhand. Nykomlingen Ascoli hade gjort en succésäsong i relation till förväntningarna, lett av Marco Giampaolo som alltså skulle flytta till just Cagliari senare under sommaren. Man var dock inte matematiskt klara för nytt kontrakt inför denna soliga vårmatch på slutet av april.
Cagliari fick ett helvete i första halvlek. Ferrante gav de svartvita ledningen och senare blev Canini utvisad för frilägesutvisning och även Bega fick se sitt andra gula för protester. Cagliari fick alltså ut mittförsvaret helt och hållet och spelade med två man mindre en stor del av matchen.
Att man skulle ha någonting att hämta i den här matchen borde inte ha funnits på kartan. Men David Suazo fanns. Och han tog saken i egna händer som han så ofta gjorde den säsongen. I andra halvlek kvitterade han först genom att skjuta in returen på sin egen frispark, och lite senare tog han en rusch från halva plan och ordnade så ett ledningsmål.
Men Cagliari blev straffat ytterligare en gång. Domare De Santis dömde straff på Diego Lopez och Domizzi kunde kvittera.
Även Ascoli drog på sig en utvisning på slutet och Cagliari kunde hålla undan och ta en väldigt viktig och moralhöjande poäng. Suazo hade ingenting att bevisa vid det här laget, men om något mot förmodan inte tagit emot budskapet så visade han sitt värde i den här matchen. Helgen därpå säkrade Cagliari kontraktet efter hemmaseger mot Parma, med två omgångar kvar.
...Och de andra:
2006-01-18, Sant'Elia: Cagliari - Siena 1-0
Precis efter årsskiftet. Cagliari behöver verkligen segern men matchen ser ut att rulla bort till 0-0, när en ganska ofarlig långboll på övertid hamnar rakt framför fötterna på David Suazo sedan målvakt och Sienaförsvarare krockat i jakten på bollen. Suazo rullar enkelt in bollen i tomt mål och gör därmed matchen legendarisk.
2004-11-28, Stadio Olimpico: Lazio - Cagliari 2-3
Kaotisk match från hösten 2004 som blir starten på en fem år lång sträcka av enbart galna eller märkliga matcher mellan Cagliari och Lazio. Pandev ger Lazio ledningen men allt vänder i andra halvlek när Cagliaris trio Esposito-Zola-Langella kommer igång på riktigt. Esposito fälls av den gamle räven Peruzzi Laziomålet som får se rött för frilägesutvisning. Ytterligare två kontringar och matchen är körd för de ljusblå, även om ett reduceringsmål på straff kommer innan slutet. Säsongens enda bortaseger för Cagliari som under ett par år var extremt hemmastarkt.
2011-09-11, Stadio Olimpico: Roma - Cagliari 1-2
Efter sju raka bortanederlag mot Roma – vissa överkörningar, andra svidande uddamålsnederlag med sena avgöranden – spräcktes sviten på detta härliga sätt i säsongspremiären 2011. Daniele Conti – förstås – öppnade målskyttet en bit in i andra halvlek och på slutet kontrade Moestafa El-Kabir in 2-0-målet. Hemmalagets reducering kom alldeles för sent.
2008-02-24, Sant'Elia: Cagliari - Lazio 1-0
Våren 2008 när varje seger ironiskt nog gav oss plågor eftersom det gav oss nytt hopp när det egentligen redan var kört. Hoppet fanns, så varje match var livsviktig. Även denna. Men när Michele Fini visades ut mitt i andra halvlek blev situationen extra knepig. Lazio gick mot seger. I 88:e minuten plockade Agostini fram det sista från energireserven med en rusch på vänsterkanten och på inlägget avgjorde Matri på nick.
2008-11-23, Stadio San Paolo: Napoli - Cagliari 2-2
Allegris helröda Cagliari hade fått momentum och detta blev ännu en klassiker mot Napoli i en långt period då Cagliari överlag hade blivit ett spöklag för Napoli. När Lavezzi skruvade in en frispark till 2-1 verkade loppet kört och spiken i kistan kom på övertid, men det målet dömdes bort för offside då samme Lavezzi råkade få en klack på bollen när han i Offsideposition hoppade framför öppet mål på Russottos skott. I den sjätte övertidsminuten kom ett inkast som hittade Jeda, som drev fantastiskt in mot mål med en dribbling och rena serveringen snett inåt vid kortsidan mot Conti som tog emot framför öppet mål och sköt förbi framrusande Napoliförsvarare. 2-2 och glädjefnatt när Conti möttes av elvan och halva Calgiaris bänk som rusade in på plan för att fira.
2009-01-25, Stadio Olimpico: Lazio - Cagliari 1-4
Lazio tog tidigt ledningen, men sen kom maskinen igång med fyra mål redan innan halvtid – två av Jeda, en härlig låg placeringsnick av Matri och en straff av Acquafresca. Hamnade lite i skymundan av den stora bragden mot Juventus en knapp vecka senare, men var ett prov på hur bra Cagliari var när Allegri stod på topp.
2008-11-02, Sant'Elia: Cagliari - Bologna 5-1
Att ett formstarkt Cagliari skulle ta Bologna var väntat, men kanske inte att det skulle bli en fullständig kross, speciellt när Marco Di Vaio gav bortalaget ledningen. Cagliari, som under några månader spelade i sitt snygga helröda reservställ både hemma och borta då det sågs som något av en turdräkt, kvitterade med en Acquafrescanick innan halvtid och därefter blev det en ohygglig maktdemonstration. Segern var då den största under den senaste Serie A-sejouren (den tangerades två år senare mot Roma).
2010-12-12, Sant'Elia: Cagliari - Catania 3-0
Inget supermärkvärdigt, men Catania hade så länge varit en bitter rival som aldrig gav oss någon ro i alla stenhårda kamper oss emellan, varav flera i en direkt sexpoängare i botten av tabellen. Att till slut tvåla dit dem rejält och dessutom se Nenê göra hattrick gör det till en av den säsongens mer minnesvärda.
2012-11-18, Stadio Giuseppe Meazza: Inter - Cagliari 2-2
Diego Lopez, nu som tränare, åkte till San Siro med Ivo Pulga och hans lag presterade kanske det allra bästa under deras tid. Palacio gav hemmalaget ledningen, men därefter blev Pinilla och Sau en mardröm för Interförsvaret. Cossus relativt låga inlägg möttes suveränt med halvvolley av Sau hårt in i mål. Pinillas fantastiska volleyspark tre meter upp i luften från snäv vinkel studsade mot stolpens insida innan Sau satte returen i Inters hönsgård. Sen gjorde Astori självmål som han gjort några gånger genom åren, men Cagliari visade ändå kvalitet framåt långt efter att gamla anfallshjältar som Acquafresca, Jeda och Matri lämnat klubben.
