Cagliari 2004-14: Spelarna
Vi tittar tillbaka på de här tio åren i Serie A genom att fokusera på alla de spelare som kom och gick, och som fortfarande finns kvar; en nostalgisk elva och andra som bör nämnas.
Det är med både kärlek, vemod och stolthet jag fortsätter att skriva med en tillbakablick på allt som jag har fått uppleva under dessa tio år.
Först ut; den - i stort sett - sportsligt bästa elvan; om man skulle göra sin drömelva utifrån samtliga som har varit med under ett decennium.
Det är en ganska lång period, så givetvis finns det ett par spelare som hamnat utanför startelvan som på rak arm bara måste vara med i en sådan elva för Cagliari, men det finns en begränsning på alla olika lagdelar och bara plats för elva spelare. Som tröst finns ändå en full reservbänk som kompletterar en trupp på 23 man.
Startelvan:
Federico Marchetti (mv) - Inför säsongen 2008-09 kom den då 25-årige Marchetti från AlbinoLeffe i Serie B och fick omgående ta hand om posten som förstemålvakt. Det inleddes med fem raka nederlag, men så småningom kom laget in i sin bästa form på nästan 40 år och Marchetti storspelade i två säsonger. Han var strålande både på linjen och ute i straffområdet på inlägg och hörnor. Detta belönades med en plats i Gli Azzurri och 2008 hade förstås ingen kunnat förutse att Marchetti skulle vakta det italienska landslagets mål i ett VM, men det var just det som hände. Marchetti kom in som avbytare i öppningsmatchen mot Paraguay (1-1) och höll nollan i sin första halvlek men resten av turneringen var ett totalt fiasko för ett halvblekt landslag som ändå fått en drömlottning. Marchetti gjorde inga större misstag men han var inte heller där för att rädda sitt landslag från undergången. Efter VM kom ännu ett bakslag. Marchetti var öppen med sitt önskemål om att få chansen i Sampdoria som då skulle spela Champions League-kval. Massimo Cellino irriterades av bristen på lojalitet och svarade med att stänga av Marchetti från spel och genast annonsera att den då okände Michele Agazzi skulle vara Cagliaris förstahandsval som målvakt i den kommande säsongen. Och så blev det, bisarrt nog; Cagliari spelade en hel säsong med en succémålvakt på bänken och släppte sedan Marchetti till Lazio sommaren 2011. Ett tråkigt slut för Cagliaris bäste målvakt på 2000-talet.
Francesco Pisano (b) - Pisano drogs upp till Cagliaris startelva från de egna leden redan innan han fyllde 20 och var väldigt lovande när han slog igenom säsongen 2005-06 som högerback, då han var vass framåt men till skillnad från måna andra moderna ytterbackar också väldigt skicklig bakåt. Utvecklingen blev inte riktigt som man kunde ha hoppats, kanske framförallt på grund av en del skador i karriären. Men en lång och stabil karriär i hemstaden- och Sardiniens stolthet Cagliari Calcio är inte illa.
Davide Astori (b) - Den länge Milanägde mittbacken kom till Cagliari närmast från Cremonese inför säsongen 2008-09 och slussades långsamt in i laget när mer rutinerade herrar som Paolo Bianco och Diego Lopez fortfarande utgjorde mittlåset. Det definitiva genombrottet kom när Astori fick en permanent plats där tilllsammans med Michele Canini. Under några år hade så Cagliari ett av landets bästa och mest intressanta mittbackspar; två unga mittbackar som kompletterande varandra väl likt den legendariska Cannavaro-Nesta-kombinationen i landslaget kring milennieskiftet. Astori var och är en typisk italiensk mittback; en lång och elegant försvarare som inte är särskilt snabb, men smart nog att vara på rätt plats på grund av sin spelförståelse. Det gav honom en landslagsplats. Där är han inte bofast, men han har fortfarande framtiden för sig.
Michele Canini (b) - Atalantaprodukten Canini kom till Cagliari efter en lyckad sejour i Serie C med Sambenedettese som 20-åring inför säsongen 2005-06. Förväntningarna var höga och Canini gick direkt in i startelvan, men utvecklingen hämmades av stora skadebekymmer som gjorde att han bland annat missade nästan hela sin andrasäsong. Det var inte förrän Allegris tid som han kom tillbaka och fann sin plats bedvid Davide Astori. Canini var kraften i det mittbacksparet.
Daniele Conti (mf) - Det är lätt att glömma det idag men vår bandiera som är en självklar ledare och kapten var länge en i mängden i Cagliari. Conti, son till den legendariske pappan Bruno, kom till Cagliari som Romaprodukt redan 1999 och 2004 låg han rangmässigt fortfarande under profilstarka spelare som bland andra Gianfranco Zola och därefter några år under David Suazo. På den tiden var han trots sina spelmässiga förmågor mest känd för alla sina varningar som kom av hans bryska innermittfältsspel, vassa armbågar och kanske framförallt hans stora käft. Conti var helt enkelt den som vi älskade och andra lag hatade. En kultspleare. Efter Suazos avsked blev han en självklar ledare i ett ungt lag tillsammans med Diego Lopez. Idag har han alltså varit i Cagliari i 15 år och att vi nog tagit honom för given kommer nog att märkas den dagen han lägger av. Conti är inte bara en karaktär, utan också en komplett spelare i sin roll som defensiv mittfältare. Han sopar undan framför backlinjen, dirigerar framåt, kommer fram i andralägen i anfallet och gör så en hel del mål inne i straffområdet när han inte dundrar in distansskott och frisparkar. Han har också en speciell förmåga att göra avgörande mål i slutminuterna och stå som målskytt i matcher mot moderklubben Roma. C'è solo un capitano.
Radja Nainggolan (mf) - Den indonesiske belgaren kom från Belgien till Piacenza redan som sjuttonåring och kom så till Cagliari i januari 2010. I det som skulle ha varit hans första riktiga inhopp åkte han på rött kort efter sju minuter spel i en förlustmatch mot Chievo. Genombrottet kom hösten 2010 och Nainggolan kan sägas vara Cagliris största utropstecken post-Allegri. Ett rivjärn med både defensiva- och offensiva kvaliteter som så småningom även fick lite ordning på sitt i början väldigt dåliga skjutande. Han stannade kvar i Cagliari mer än vi hade hoppats och det tackar vi för. Han var vår succébelgare.
Davide Biondini (mf) - Serie A:s mest kända rödtott med det missvisande namnet kom till Cagliari sommaren 2006 från Reggina och gick direkt in i laget som en tongivande spelare. Biondinis kämpande var ibland så intensivt att det var komiskt. Genombrottet kom under säsongen 2008-09, Allegris första, då hans tidigare mindre kända offensiva kvaliteter kom fram. Senare togs han ut till den italienska trupp som i en träningsmatch mötte Sverige i Erik Hamréns första landskamp.
Andrea Lazzari (mf) - Lazzaris plats i en sån här elva kan ifrågasättas eftersom det finns ett par offensiva spelare som kanske är bättre individuellt. Men Lazzari har två särskilda förtjänster. Ett: Han är en av de absolut mest eleganta offensiva spelarna jag någonsin har sett. Med sina långa älgkliv såg han aldrig ut att anstänga sig när han slog sina suveräna passningar eller dundrade in distansskott med vänstern. Två: Han var väldigt duktig på kombinationsspel och passar därför ett sånt här lag bättre än många andra. Lazzari var helt enkelt en viktig figur när Cagliari var allra som bäst under Max Allegri. Det dröjde annars lite. Lazzari var länge mest känd för att ha gjort hattrick mot Juventus i en cupmatch med moderklubben Atalanta. Efter en säsong i utveckling mest som inhoppare slog han igenom 2009-10 och hade ytterligare en stark säsong innan flytten till Fiorentina, där han som många andra flyttfåglar från Sardinien inte riktigt lyckades leverera.
Andrea Cossu (mf) - Trequartistan Cossu har den mest sagolika karriären av alla i den här elvan. Cossu är född i Cagliari men kom till klubben först som 25-åring från Hellas Verona, då i Serie C. Var inte särskilt framgångsrik då han oftast fick spela som en ytter i ett tremannaanfall. Det blev en flytt tillbaka till Hellas. 1,5 år senare - januari 2008 - var Cagliari i total kris efter en bedrövlig höst. Cossu kallades tillbaka. Där och då kändes det som ett tecken på desperation, men i en mer spelfördelande roll bakom anfallet blommade den lille teknikern ut, om än bakom större huvudrollsinnehavare som Acquafresca och Jeda. Säsongen därpå kom genombrottet och Cossu, som aldrig varit en naturlig supertalang, var till slut så briljant som trequartista att Lippi kallade honom till landslaget och det var ytterst nära han blev den förste utespelaren i ett VM från Cagliari på över 20 år. Cossus största tid verkar nu vara förbi, men han kommer att gå till klubbens historia som en sann hjälte.
David Suazo (f) - Att sammanfatta kärleken och respekten för David Suazo med några rader går inte riktigt. Man vet inte var man ska börja. Honduranen kom till Cagliari tidigt som 19-åring direkt från Cagliari och var därmed etablerad långt innan han blev till ett stort namn i den italienska fotbollen. Men första säsongen tillbaka i högsta serien blev relativt anonym dels på grund av lättare skador, dels på grund av att Cagliari fick en succétrio i Esposito - Zola - Langella. Zola lämnade Cagliari säsongen därpå och Cagliari lämnades med ett stort hål bakom anfallet i den alltid svåra andrasäsongen. Man kan säga att hålet egentligen aldrig fylldes igen. Suazo valde att ta saken i egna händer och räddade ensam kvar Cagliari i högsta serien. En överdrift? Ja, absolut, men den som följde Cagliari vecka in och vecka ut minns säsongen 2005-06, när Suazo körde den ena soloräden efter den andra och gjorde till slut 22 mål för ett lag med stora problem. Han blev sen vald till säsongens bästa utländska spelare i Serie A av ligan, ett pris som han fick dela med Kakà. Efter ytterligare en säsong lämnade han för Inter och det blev i praktiken slutet på hans karriär.
Robert Acquafresca (f) - Fotboll kan vara väldigt märkligt. År 2008 var jag fast övertygad om att Robert Acquafresca skulle bli en landslagsspelare. Det är en tanke som är lätt att skratta åt sex år senare, med tanke på hur Acquafrescas karriär har kollapsat. Men Acquafresca var då en 20-åring som hade allt. Han hade redan etablerat sig i U21-landslaget och som Interägd spelare spottat in mål i Serie B, Efter en trög start i Cagliari hösten 2007 exploderade han efter nyår. Med 14 mål, varav nästan samtliga på vårsäsongen, räddade han kvar Cagliari från en sådan uppenbar resa till Serie B att vi fortfarande kallar det för en mirakel att det istället blev nytt kontrakt för Serie A. Acquafresca var inte lika dominant över hela plan som Suazo, men gjorde så många avgörande och livsviktiga mål, och han var en komplett anfallare. Han hade huvudspelet, de tunga skotten, tekniken, måltjuvens förmåga att sniffa till sig mål. Fler viktiga mål kom på hösten, så vi summerar hans kalenderår 2008 som tillräckligt för att peta bort Alessandro Matri från den här elvan. Sommaren 2009 återkallades Acquafresca till Inter, men förhandlades bort till Atalanta via Genoa medan Inter byggde det som skulle bli deras historiska trippelsäsong. Sen dess har Torino-sonen Acquafresca flyttat runt utan lycka, bland annat en återkomst till Cagliari 2010-11. Jag minns Acquafrescas tårar när hans kära Torino av ekonomiska skäl stoppades från en uppflyttning som man spelat till sig, och jag minns framförallt året 2008, och blir vemodig när jag ser vad som hände sedan.
Bänken:
Michael Agazzi (mv) - Given bakom Marchetti. Agazzi var en ruggigt bra linjemålvakt som tog över målet när Cellino straffade Marchetti och gick samma öde till mötes några år senare. Tjafs om kontraktförnyelse gjorde att han hamnade på läktaren, innan han flyttade till Chievo.
Antonio Langella (f) - Rivig kantspelare som fungerade perfekt i den fantastiska trion som Cagliari hade som nykomling säsongen 2004-05 och kallades faktiskt till landslaget av Marcello Lippi. Gjorde ytterligare ett par säsonger utan Zola som spelfördelare, som inte var lika framgångsrika.
Victor Ibarbo (f) - Ibarbos komiskt ojämna nivå och fantastiska mål och räder har redan gjort honom förtjänt av kultstatus. Kom till Cagliari som en av klubbens dyraste värvningar någonsin - från Colombia - men levde inte riktigt upp till de förväntningarna. Han har dock samlat på sig några bra säsonger vid det här laget, så det positiva överväger det negativa.
Alessandro Agostini (b) - Given som vänsterback, men då Cagliari ofta haft mittfältet som starkaste lagdel hamnar han utanför startelvan.
Mauro Esposito (f) - Lurig och snabb vessla i tremannanfallet med Zola och Langella. Gjorde 16 mål då och kallades till landslaget, dit han återkom några gånger även säsongen därpå. Men Esposito kom aldrig upp till samma nivå som 2004-05. Hamnar utanför elvan då den annars skulle bli för offensiv.
Francesco Bega (b) - Ganska stabbig mittback som gav allt för laget. Kommer in mer för att han hos mig har kultstatus än för sin spelkvalitet.
Gianfranco Zola (f) - Behöver väl ingen närmare presentation. Sarden Zola hade många fina år i storklubbarna innan han sommaren 2003 kom hem till ön från London. På sina två säsonger hann han spela upp Cagliari till Serie A och leda laget till en succéartad återkomst där man nosade på Europaplats och tog sig till semifinal i cupen. Hamnar utanför då han bara spelare en säsong i dessa tio år.
Jedaias Jeda Capucho Neves (f) - Brassen Jeda kom från Rimini efter många år i Serie B och blev genast en nyckelsplare i mirakelvåren 2008. Blev senare mer en i mängden. En mångsidig anfallare som också användes på många olika sätt offensivt.
Pasquale Foggia (f) - Spelare en säsong på lån i Cagliari och var stundtals fenomenal på hösten. Spelade för kort tid för att komma in i elvan, men gjorde ett starkt avtryck under sin korta tid.
Diego Lopez (b) - Den hårt kämpande kaptenen spelade både som mittback och högerback, innan han några år efter sin avslutning 2010 tog över laget som tränare. En av de mest respekterade, men rent sportsligt mindre mäkrvärdig.
Nelson Abeijon (mf) - Kanske den störste av alla kultspelare. Abeijon, från Cagliaris inofficiella andra hemland Uruguay, var lagets hjärta, länken mellan publiken och spelarna.
Alessandro Matri (f) - Närmast att slå sig in i elvan. Även Matri hade lite av en saga, då han kom till klubben sommaren 2007 men spelade andrafiol bakom andra anfallare innan han fick sitt stora genombrott säsongen 2009-10. Matri var ingen supertalang, men spelade klokt och arbetade väldigt hårt. Det räckte för att målstatistiken skulle höja hans namn till samma nivå som självaste Gigi Riva.
Tränare: Massimiliano Allegri - Den föredetta Cagliarimittfältaren förde som tränare upp Sassuolo till Serie B från ingenstans och följde upp detta med succé även i Cagliari, trots att han förlorade samtliga av sina första fem matcher i klubben. Massimo Cellino gjorde det som han inte brukar; gick ut tydligt med att klubben har fullt förtroende för Allegri och när det vände, vände det rejält. Tränare har kommit och gått i Cellinos Cagliari och de har haft sina sviter, men ingen kunde hålla laget på en sådan hög nivå under sådan lång tid. Frågan är vem som kunnat undgå att få sparken av Cellino under sådan lång tid. Under Allegris första säsong nosade Cagliari på CHAMPIONS LEAGUE-plats! Om än bara i några veckor. Allegri lyckades skapa ett rörligt jämnt lag som var både välorganiserat och frejdig framåt; inte för att laget kryllade av offensiva lirare, men för det offensiva samspel som sattes igång av samtliga spelare vid omställningar.
