Tavano och Livorno
Fyra säsonger, 48 mål, kaptensbindeln, men aldrig riktigt älskad. Francesco Tavanos var och förblev en enigma i Livorno.
Francesco Tavano, Livornos mest återkommande offensiva vapen de senaste säsongerna, har skrivit på för Empoli. För Tavano innebär det en återkomst till klubben där han slog igenom på allvar, för Livorno innebär det i någon mening att en epok går i graven. Fyra säsonger, 48 mål, kaptensbindeln, men aldrig riktigt älskad av publiken på Armando Picchi.
Kanske var det dömt att misslyckas. När Tavano kom till klubben stod man på sin absoluta topp i modern tid. Säsongen innan, 2006/07, hade laget spelat i UEFA-Cupen, slutat på elfte plats i ligan och i Amelia, Morrone och Lucarelli fanns aktuella eller potentiella landslagsmän. 6:e juli lades nästa pusselbit till projektpusslet: Francesco Tavano, klubbens dyraste värvning någonsin. Tavano kom visserligen från ett mellanår i först Valencia och sedan Roma, men säsongerna dessförinnan hade han först skjutit upp Empoli i Serie A och sedan sett till att klubben slutat i mitten av tabellen. Nu skulle fantasistan från Caserta med sin målfarlighet och sina silkeslena fötter bli det perfekta komplementet till Lucarelli.
Men knappt hade bläcket på Tavanos kontrakt stelnat innan klubben började monteras ned. 12:e juli blev Morrone Parmaspelare, 13:e juli presenterades Lucarelli som Sjaktarspelare. Plötsligt var Tavano inte en viktig del i ett starkt lag, han var den klarast lysande stjärnan som ensam skulle leda laget. Ett lag som uppenbarligen överpresterat och där förhoppningen om att upprepa mittenplacering var för högt ställd. Kraven på Tavano var närmast omänskliga. Anfallaren själv ökade pressen ytterligare genom att välja legendaren Prottis nummer tio, som just tagits i bruk igen efter ett par säsongers ”pensionering”.
Livorno klarade sig naturligtvis inte kvar. Man var aldrig ens nära. Tavano då? Sådär. Hans tio mål får väl sägas vara godkänt, inte minst mot bakgrund av det undermåliga understödet och det ständiga dribblandet med anfallspartner. Men som arvtagare till Protti och Lucarelli lämnade den tillbakadragne Tavano en hel del övrigt att önska. Hans energisparande spelstil var inte heller helt och hållet i linje med Livornopublikens ideal.
Tavano och Livorno fick således starta om i Serie B. För både klubben och ”Ciccio” verkade det vara optimalt. Spelet imponerande och tillsammans med ”Alino” Diamanti och random-big-guy (Danilevicius eller Rossini) formerade han en imponerande anfallstridente. Efter att Grandoni hamnat i onåd fick Tavano ta över kaptensbindeln och hans 24 mål, varav två i finalmatcherna mot Brescia, innebar att han var en av lagets absolut mest tongivande spelare.
Säsongen efter var det dags igen. Spinelli hämtade hem Lucarelli och tillsammans med succéparet Tavano-Diamanti bildades il tridente dei miracoli, som enligt president Spinelli var goda för ca 50 mål. Men precis som förra gången Tavano skulle bilda ett superanfall i Livorno, såldes den mest tongivande delen, den här gången Diamanti, och kvar stod Tavano med ett större ansvar än han var mäktig att bära. Därtill kom att den numera inte längre helt unge anfallaren började dras med skadeproblem. En mardröm för en spelare som uppenbarligen behöver kontinuitet för leverera.
Det blev förstås fiasko, för Livorno, för Tavano. Energin saknades, på planen och på läktaren. Tavano, som gick skadad stora delar av säsongen, sågs lite för ofta lite för sent med en bira på nån uteservering nere vid havet. Fansen var inte nöjda. Tavano var inte den ende spelaren publiken var missnöjd med, men han var en av dem som ansattes hårdast. Hans val av tröjnummer stack fortfarande i ögonen och från Curva Nord skanderades att han skulle ta av sig tröjan. Allt tycktes kulminera den första april när flera ultras tog sig in på lagets träningsanläggning, konfronterade kapten och delade ut en snyting till den samme.
Sommaren som följde kantades av transferrykten. Den svaga säsongen tycktes inte avskräcka flera Serie A-klubbar från att visa intresse. Tavano själv var dock tydlig: han ville stanna i Livorno. Enligt elaka tungor handlade det mer om att sitta ut ett fett kontrakt än att revanschera sig. Oavsett vilket blev Tavano kvar, i form en lyx i Serie B och förhoppningarna var återigen höga. Men det blev återigen sådär. Tavanos skadeproblem fortsatte och någon kontinuitet var det inte tal om. Tavano var fortsatt ifrågasatt och hans ovilja att arbeta för laget gjorde att hans kaptensbindel snarast påminde om ett skämt. När Tavano verkade befinna sig som allra längst i från Novellinos startelva tog han saken i egna händer. Efter träningen satte han sig i bilen, körde upp till Genova och konfronterade president Spinelli. Tavano ville veta sin status och gärna få ett nytt kontraktsförslag. Spinelli sa åt honom att bevisa det på planen och vad som följde visade att Tavano fortfarande kunde vara en spelare att räkna med. Mot Torino stod han åter på planen och svarade för en av sina bästa matcher i Livornotröjan. Han jobbade kopiöst och krönte insatsen med att göra matchens båda mål. Men sen tycktes Tavano tappa intresset igen. Han petades till förmån för sin fundamentala motsats Danilevicius, som istället blev symbolen för Livornos senkomna men meningslösa uppvaknande. När Tavano byttes ut i sin sista match blandades applåderna med burop.
Francesco Tavano var och förblev en enigma i Livorno. Talangen var obestridlig. Tekniken, spelsinnet och målfarligheten höll imponerande hög nivå. Tavano var en spelare som kunde slå till när man minst anade det, som kunde avgöra matcher. Men samtidigt var han en spelare som inte ville, eller kunde, kavla upp ärmarna när det blåste snålt och som publiken på Armando Picchi hade svårt att relatera till. Till Tavanos försvar skall föras att han allt som oftast förväntats att ensam leda Livornos anfall och att Livorno inte lyckats bygga några kompletta lag efter Tavanos ankomst. Samtidigt borde man kunna begära mer än den uppvisning i total håglöshet som kännetecknat de sista åren. Särskilt av en spelare som tjänare mer än dubbelt så mycket som den näst bäst betalade spelaren och som dessutom bär kaptensbindeln.
Nu är det i alla fall över. En underlig och lite obekväm affär. Att kontraktet inte skulle förnyas stod tidigt klart för alla inblandade och nu sluts cirkeln alltså i Empoli. 120 matcher och 48 mål blev det i Amaranto för ”Ciccio”, ett klart godkänt facit. Livorno och Tavano var dock aldrig någon perfekt matchning, men buropen när en av klubbens bästa målskyttar någonsin lämnade planen för sista gången skar i hjärtat.
