David Faxå om sitt supporterskap till AC Milan
Vi låter skribenter och supportrar komma till tals där de får berätta om hur deras relation till favoritlaget ser ut och historien bakom den uppstådda kärleken.
Ni hör honom vanligtvis som programledare i podcasten Fossa Degli Alci. Nu kliver David Faxå fram och berättar för oss varför hjärtat slår för AC Milan, den magiska debutmatchen på San Siro och om ett stökigt minne från en bortamatch i Bergamo.
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com
* * *
Hur, när och varför började du följa och supporta Milan?
- Det är en ganska lång story, men jag ska skippa kringelkrokdetaljerna: I början av 2000-talet gillade jag att titta på film, men inte tecknat som en normal unge. Mina filmer var de två VHS-inspelade krönikorna från VM 98 och EM 2000. Italien var ganska framgångsrika i bägge dessa turneringar, framförallt EM 2000 då man gick till final. Det var något i estetiken och jag minns att Tottis chippstraff i semifinalen mot Holland gjorde något extra med mig. Så dessa mästerskap gjorde att jag fastnade för Italien som landslag, vilket i det lite längre loppet ledde till att mina föräldrar införskaffade en klubblagströja från ett italienskt lag: Milan, med #9 Inzaghi på ryggen. Efter det var det kört...
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt?
- Mitt käraste minne är nog Champions League-säsongen 2007. Jag minns många av matcherna som bevittnades från TV-soffan och när jag fyllde 14 på våren 2007 låg det biljetter till semifinalen mot Manchester United i ett kuvert. Ni med gott minne minns en rejäl överkörning med 3–0 i ett hällregnande Milano. Många beskriver det som 2000-talets bästa Milan-match och att det också blev min första match på San Siro var ju hyfsad tajming.
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Fördelar i dag? Tjaa... Det är en svår fråga. Supporterskap är ju vad det är och jag blir i dag lycklig i stunden efter varje vinst vi tar. Min kärlek till klubben har också väckt ett intresse för landet Italien och har dessutom, bland annat via SvenskaFans, gett mig kompisar som jag inte hade träffat annars. Det är jag tacksam för. Nackdelarna med Milan är många. Kraven jag som supporter ställer år efter år rimmar aldrig med verkligheten tyvärr. Att växa upp under 00-talet gjorde det lätt att heja på Milan då klubben var överlägset bäst i Europa, men i dag går det ju lite mer motigt...
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Det är ingen spelare som jag har tagit till mig likt spelarna jag tog till förr, men favoriter i dagens trupp är nog Alessio Romagnoli och Jack Bonaventura
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Här finns det ju många att välja på, men Inzaghi var ju den första spelaren jag fastnade för. Nesta är den bästa jag sett i Milan, men svaret på frågan blir nog ändå Kaká. Läser man svaret på fråga två så får ni nog ihop pusselbitarna.
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Vanligtvis ser jag matcherna på TV. Sedan blir det vanligtvis mellan en och två Milan-matcher live per år. Jag brukar också då försöka kombinera det med någon Serie B-match eller dylikt, ifall schemat passar. Milano har jag sett mycket av så jag försöker åka runt i andra städer också.
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Om vi ser förbi 2007-semin mot Manchester United skulle jag vilja lyfta fram en mer nylig match: Atalanta mot Milan 2018. Milan spelade om att ta en Europa League-plats och mötte direkta konkurrenten Atalanta borta. Jag och min kompis Andreas Persson var på resa i Italien för att primärt se Coppa Italia-finalen som spelades mellan Milan och Juve några dagar tidigare, men vi hade också målet att se matchen i Bergamo. Problemet var att vi saknade biljetter och matchen sålde slut rätt tidigt.
- Vi åkte till Bergamo på matchdag och gjorde vårt yttersta för att försöka lösa plåtar på plats, men det var mörkt. Knappa timmen innan avspark lyckades vi dock nästla oss in förbi första säkerhetspassagen genom att visa ett medlemskort. Väl där inne krävdes biljetter, vilket vi inte hade. Men till slut fick vi förtroende för en vakt/volontär som lovade att lösa biljetter åt oss, men han behövde ID-kort och kontanter. Detta innebar att vi dels fick lämna ifrån oss våra pass, men också att jag fick kuta cirka en kilometer till närmsta bankomat (idiotiska svenskar utan tillräckligt cash, jag vet) för att ta ut kontanter. Efter ett personligt kilometerrekord och en jobbigt lång väntan utan våra pass löste han biljetter och vi kom in i bortacurvan. Väl där öppnade sig himlen och fullkomligt dränkte oss, men vi fick se Milan ta ledningen och stämningen vara god. I sista minuten kvitterade dock Atalanta och bytte glädje mot frustration i klacken. Spelarna bad om ursäkt genom att bland annat kasta upp sina tröjor, men flera av tröjorna kastades tillbaka (bland annat Donnarummas, vilket resulterade i tårar från den unga målvakten). En galen dag med många känslor som jag kommer minnas länge.
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Dåliga resultat i viktiga matcher (typ derbyn) kan sänka mig ganska länge. Det går nog ut över mina kollegor och min sambo.
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Ja. Jag kan i dag gå med på att missa att se alla Milans matcher live (på TV). Tidigare var Milans matcher det viktigaste i mitt liv, men i dag kan jag prioritera umgänge med vänner och familj framför Milan. Jag brukar dock stänga av telefonen och titta på matcherna i efterhand utan vetskap om resultatet.
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Ja. Inter och Juventus framförallt.
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Jag drömmer så klart om att Milan ska bli dominanta i Europa igen och i jämförelse med andra supportrar som hejar på pisslag är väl min dröm inte en utopi. Just nu känns dock Champions League rätt långt bort... än mindre att vinna den där jävla Champions.
