De Rossi: Mannen utan dubbla ansikten
När De Rossi satt framför kamerorna och officiellt tackade nej till Manchester City så visade han upp världens vackraste ansikte – inte i bemärkelsen av ”skönhet” (det finns vackrare fejor än De Rossis…) – utan en bild av fullständig ärlighet i en fotbollsvärld full av dubbla ansikten.
Dubbla ansikten alltså. Fotbollsspelare tenderar att charma fansen – som om de gick ut på någon slags Casanova-quest – för att vinna deras gunst. Ett ansikte för allmänheten. Det andra – det riktiga ansiktet – uttrycker kanske något helt annat. Amerikanen Hawthorne, som författade psykologiska romaner, skrev så här om saken:
"Ingen människa, för en längre tid, kan bära ett ansikte för sig själv och ett annat för folket, utan att slutligen bli förvirrad över vilket som är sant."
De Rossi behöver inte bli förbryllad eller förvirrad över vilken bild han projicerar av sig själv och sanningen därbakom. Han vet vem han är – och han är inte rädd för att visa det. ”Capitan Futuro” var noga med att proklamera detta under presskonferensen: ”Jag kan lova er en sak: om och när jag bestämmer mig för att lämna, så kommer jag att berätta det för er, jag har aldrig varit en som sökt dölja saker.” Det, mina vänner, är karaktär.
Hur många spelare har vi inte sett smita ut bakdörren likt en flyende otrohetsmakare? Jag minns en gång när jag var riktigt liten och en man – nästintill naken så när som på kalsongerna – kom springande genom skogen och bultade på vår dörr. Vad ville denna kalsongspringande medelåldersman? Jo, han ville ha kläder, givetvis. Följaktligen gav farsan honom några urtvättade khakis och en sliten t-shirt och sen stack han vidare. Utan att leka Freud här så kände jag redan då, som liten grabb, att den här mannen inte bara var något psykfall eller en naken-Janne-wannabe som ångrat sig i farten. Nej, det här var någonting annat. Otaliga amerikanska dramafilmer senare förstod jag; det här var inte en renhårig karl, utan en karaktärslös typ. En runaway.
De Rossi är ingen som flyr, De Rossi är ingen Robin van Persie som sjunger lovsånger om fansen och klubben, och sen sticker. Efter alla år på sjukhusbänken och på rehab. Efter alla år som Arsenal har visat sin okuvliga lojalitet och tro på holländaren så far han sin kos i svekets tecken. De Rossi kommer aldrig att göra samma resa, och därmed får Rom-sonen stå som holländarens motbild i en fotbollsvärld där hedersfulla män blir allt mer sällsynta. Robin van Persie visade två ansikten, De Rossi å andra sidan har hela tiden – ändå sedan ungdomsåren, ända sedan debuten mot Como som jag minns så väl – visat upp ett och samma ansikte. Kom ihåg den här dagen, fotbollfans, för i framtiden som utvecklingen ser ut så kommer vi att ha allt färre klubbsymboler att luta oss emot och tala stort om.
Den 29-årige mångsidige mittfältaren vet, icke desto mindre, att resursstarka City antagligen var den sista chansen för honom att vinna stora titlar i Europa på klubbnivå. Nu är det ”all in” för CL-platserna och scudetton som gäller för ”Capitan Futuro” tillsammans med Romas nya brassetalanger och en vulkanisk idealist vid namn Zeman. Det kan gå lite hur som helst. Men drömmen som Roma ruvat på så länge – drömmen om scudetton – lever vidare. Och den gör det med De Rossi i många år till.
Jag tillägnar den här krönikan till Jonas Söderström som öppnade dörren för mig här på SvenskaFans, och jag har varit ytterst tacksam ända sedan dess.
