Del av kakan – om delägarskap i den italienska fotbollen
Så här inför stundande mercato är det dags att beröra en italiensk specialitet, nämligen delägarskapet, som ska avgöras lagom till midsommar. Men frågan är vilken effekt det hela har på calcion?
I Italien är det som sagt vanligt förekommande att spelare ägs av två klubbar och det görs i regel upp som en del av avtalet att spelaren stannar kvar i den mindre klubben i avvaktan på att ha vuxit till sig tillräckligt för den stora scenen. Detta sker även på lägre nivåer där olika talangfabriker runtom i landet skaffar sig nya spelare att förädla för framtiden.
Själva förfarandet är det närmaste vi kommer NHL:s sätt att så att säga ”tinga spelare” inför framtiden. Den större klubben köper in sig i en ung talang och låter framtiden utvisa om det var värt eller ytterligare värt en investering. På så sätt liknar det hela de scener som utspelar sig i tv-serien ”Draknästet”, där unga entreprenörer övertygar tyngre affärsmän om en investering i produkten. Den liknelsen kan man givetvis tycka en del om, men det är vad det är i den moderna fotbollen.
Sedan är det givetvis även så att mindre klubbar köper in sig i storklubbarnas yngre talanger och spelarna får på så sätt chans att kliva ner ett pinnhål och bevisa sitt värde på planen. Det ger även de inte så tydliga talangerna möjligheten att få ett hem att utvecklas/trivas i. Ägarskapet ger dessutom utökade incitament att spelare får chansen till spel till skillnad från om det rör sig om lån utan optioner.
Men den stora fördelen ligger såklart i att unga spelare får möjlighet att spela kvar i de mindre klubbarna för att fortsätta att utvecklas istället för att riskera en pendling mellan storklubbens bänk och primavera. Därmed är risken mindre att spelare fastnar i sin utveckling och de får även chansen att glädja de mindre klubbarna som förblir konkurrenskraftiga. Win-win-win.
En annan fördel är att talangfabrikerna och klubbarna längre ner i näringskedjan inte bara får betalt för färdiga eller superlovande spelare, utan ges också under tiden goda incitament att bedriva en spännande talangutveckling och får en investering i sin ”produkt”. Det hänger alltså inte på att spelaren är färdig för Serie A utan den mindre klubben får även en peng för att storklubben ska skaffa sig ett försprång vid en god utveckling för spelaren.
Därmed kommer mer pengar ner i systemet. De kan direkt användas i den mindre klubbens verksamhet eller för nya värvningar och därigenom förbereda för stjärnans eventuella flytt. Att tjäna pengar på en spelare som fortfarande spelar i klubben är ju en given fördel.
De mest uppenbara nackdelarna är att de mindre klubbarna tidigt kan tvingas att ge upp delar av sina spelare och att delägarskapet skapar en tillhörighetsproblematik. Vi vet hur det har sett ut tidigare mellan exempelvis Juventus och Siena, där flera Siena-spelare varit delägda av Juventus. Siena har ofta kallats för Juves enklaste tre poäng under säsongen och denna föreställning har tyvärr många gånger besannats. Men oberoende av detta fenomen, kan man med rätta fråga sig var spelaren uppfattar sig höra hemma om han ”har ena foten” i storklubben?
Men man får tro att spelare är motiverade till att prestera mot sin ena större ägare för att visa den sin kvalité. Året innan Giovinco kom tillbaka till Juventus efter att ha varit delägd i Parma sänkte han ändå ”sitt” Juventus.
Delägarskapet kan slutligen avgöras genom att klubbarna gör upp om utköpspriset på förhand, eller om detta inte kan ske, genom en så kallad blind budgivning. Respektive klubb anger här dolt en summa som de är beredda att betala och högst bud vinner. Den mindre klubben är givetvis i underläge i dessa situationer mot mer penningstarka storklubbar.
Men själva delägarskapet kan även bjuda in till lite konspirerande om en annan storklubb vill ge sig in leken. Detta kan ta sig uttryck genom att storklubben stöttar den mindre klubben finansiellt för att köpa över spelaren eller vinna en budgivning. Ett exempel på detta scenario skedde sommaren 2011, men fick en ganska komisk och oväntad utgång.
Målvakten Emiliano Viviano var delägd mellan Inter och Bologna (efter att Bologna köpt in sig), men målvaktsjagande Roma var sugna på att värva den spännande målvakten. Det hela tog en spännande vändning när Bolognas sportchef Pendrelli skrev sitt bud på 4,7 miljoner euro, men på fel ställe för det dokument som används. Samtidigt satte Inters dito Branca dit ett bud på endast 4,1 miljoner euro, men på rätt ställe.
Trots det mindre bud hamnade alltså Viviano i Inter som nu fick hantera duon Cesar/Viviano och Roma gick bet på sin målvaktslösning. Vissa hävdar till och med att Roma inte har löst frågan sedan dess. Bologna gick plus och Viviano spelade dessutom totalt 72 matcher för klubben under de två säsonger som han var i Bologna. Det kanske räcker så.
