Den store Giorgio Chiellini
Juventus radar upp segrar, är effektiva och briljerar defensivt igen. Är Allegri tillbaka? Bättre upp, Chiellini är tillbaka på planen och hela juvefamiljen skrattar och ler. Sällan förr har en enskild spelare betytt så mycket för Juventus som Giorgio Chiellini gör just nu.
Det finns ett par gemensamma nämnare för Juventus två senaste uttåg ur Champions League, mot Lyon i somras och mot Ajax våren 2019. I båda fallen föll Den gamla damen, tungt och med ansiktet före, mot mer mobila, ungdomligt entusiastiska och taktiskt samkörda motstånd. I båda fallen var de svartvita stora favoriter på förhand och i båda fallen ledde nederlagen, mer eller mindre direkt, till att lagets tränare fick tacka för sig. Det är lätt att skönja ett mönster i form av att Juventus tenderar att underprestera mot och överraskas av snabbspelande, för den största fotbollsscenen något anonyma, lag. Man skulle knappast ha helt fel i den analysen, Juventus trupp har under båda de senaste säsongerna varit lite tungsprungen och stabbig, illa rustad för att manövrera ut kvickfotade uppstickare. Men jag tror fortfarande inte att man skulle ha identifierat den allra viktigaste skärningspunkten mellan de båda nederlagen - nämligen att Giorgio Chiellini saknades.
Giorgio Chiellini, med sin tusen gånger brutna näsa, sin långa historia av att spela med en slarvigt lindad gasbinda runt huvudet och sin gälla men ändå respektingivande kommendörsröst, framstår allt klarare som den enskilt viktigaste pusselbiten i Juventus mångåriga dominans inom italiensk fotboll. Med Chiellini på plan har Juventus nollat MSN-erans Barcelona 180 minuter i sträck, säkrat ligatitel på ligatitel och hållit ut emot rent omöjliga anstormningar från Cristianos Real Madrid 2015 samt Pochettinos i efterklokhetens ljus alltmer upphöjda Tottenham 2018. Med Chiellini och Buffon som de främsta förkämparna spreds en bild av ett nästan övernaturligt solitt Juventus, bäst illustrerat av de vilda segergesterna efter en mållinjesblock eller matchavgörande räddning, över världen. Utan Chiellini, som i takt med stigande ålder i allt högre grad blivit offer för den egna kroppens begränsningar, har Juventus inte sällan sett rent själlöst och närmast ointressant ut, till och med för en inbiten supporter som mig själv. Smärtsamt ofta har den en gång så mytomspunna defensiven sjabblat bort viktiga ledningar och jag har själv alltmer börjat blicka framåt, sökandes ett Juventus med en ny identitet och annan särprägel. Tyvärr har de grava underprestationerna i alla slags cuper på senare år gjort det svårt att se exakt vad den skulle kunna vara.
Denna säsong gick länge i samma tecken. Juventus var under hösten ett lite håglöst och svårkarakteriserat lag. Glimtar av fint spel och mycket stor potential syntes på egentligen alla håll och kanter, men det där som gör en bra grupp spelare till ett fantastiskt lag saknades. Det fanns inget som gjorde denna upplaga av Juventus till något mer än ett fotbollslag, som vann ibland och klantade sig ibland. Scudettodrömmen såg alltmer avlägsen ut i takt med att man fortsatte komma till korta i försöken att prestera mer än enstaka bra insatser. Så såg det ut fram tills för några veckor sedan. Då kom Chiellini tillbaka. Från de döda, kunde man nästan få för sig. För första gången på mycket länge har Chiellini i snart en månads tid nu varit en bestående del av Juventus startelva och den totala transformationen av laget har varit häpnadsväckande. Som i ett trollslag har Juventus slutat vara just ett fotbollslag lite vilket som helst och återgått till att vara en kraft, en besjälad organism vars lycka och välgång inte står och faller med individuella mästerstycken. Den vilar nu istället på ett slags nedärvd grinta, en obändig vilja att med alla till buds stående medel hålla det egna målet fredat och vinna på det sätt omständigheterna tillåter, vare det vackert eller synbart simpelt. Chiellinis totala närvaro har haft en direkt mystisk effekt även på sådant man inte tycker att han borde kunna påverka. Plötsligt studsar alla bollar fel för motståndarnas anfallare och plötsligt river Szczesny och Demiral fram matchavgörande insatser när de behövs som allra mest. Plötsligt tar till och med Ronaldo löpningar i defensiven och även i de matcher Chiellini inte själv spelar verkar det som att blotta vetskapen om att han närsomhelst kan bli inbytt och börja ställa krav håller övriga spelare på tårna. Det är som att bara Chiellini kliver ut på planen så växer det fram en lagkaptensbindel runt hans vänstra överarm. Han agerar inte ledare, utan är det, på djupet och på ett sätt som ger alla omkring honom en annan hållning och en extra dimension. Det är fascinerande att se.
Jag är på sätt och vis tacksam för att vi fått klara oss utan Giorgio så mycket de senaste åren. Självklart önskar jag att han hade fått ha det bättre och sluppit alla skador och givetvis önskar jag också att Juve därmed hade kunnat göra bättre ifrån sig i Champions League. Men jag tycker att denna olycka har gett oss en unik möjlighet att förstå och uppskatta Chiellinis storhet medan han ännu är aktiv. För Chiellini är precis den sorts spelare vars geni är fruktansvärt lätt att missa. Man saknar liksom inte kon förrän båset är tomt och man kanske inte fullt ut har insett vilken magnifik spelare Chiellini är förrän nu. Jag tror att vi kommer tänka tillbaka på honom som en av de främsta i Juventus historia den dag han rullar ihop bandaget och tackar för sig. På den stolta italienska försvarsadelns tillställningar hör han hemma vid honnörsbordet, alldeles intill Cannavaro, Baresi och Maldini. Nu pratas det en del om att Giorgio skulle kunna förlänga sitt kontrakt över nästa säsong och ingen vore gladare än jag om det hände. Men om hans karriär lärt oss någonting de senaste åren så är det att underbart kan vara hemskt kort och ta slut när man minst anar det, så mitt råd är att njuta medan ni kan. Chiellini är magnifik och han är här nu, hur länge till vet ingen. Det kan hålla i två år och det kan vara slut på onsdag. Men just nu, i ett skört och vackert ögonblick, är han precis den enande och svårbegripliga force majeure som krävdes för att blåsa liv i den här juventussäsongen. Plötsligt känns allt - liga, cup och Champions League - inom räckhåll igen. Det heter ofta att försvar eller starka trupper vinner titlar nuförtiden. Fan vet om det inte är Giorgio Chiellini som gör det.
