Det bästa som kunde hända oss
Milan är inte klubben vi en gång var. Om inget annat påminner uttåget ur Europa League om just detta. Men förlusten var också det bästa som kunde hända oss. Tillåt mig förklara.
Nej. Jag kan inte påstå att jag inte hoppades på en vändning. Magiska Milankvällar på bortaplan i Europa är, bortsett från semlor och Seinfeld, det bästa jag vet. När Calhanoglu smällde in 0-1 passerade några klassiker revy. 0-2 i München 2007. Wow. Camp Nou säsongen 2000 med samma resultat. Åh. Milan med i toppen av världsfotbollen och inget kunde vara mer självklart.
I mars 2018, när Milan precis avslutat dubbelmötet mot Arsenal, infann sig en helt annan insikt: laget Milan såg malplacerat ut. Som om man inte hörde hemma på den typen av scener, mot högaktat motstånd med 70 000 personer på läktaren.
Jag är inte säker på att eventuella topprestationer eller ett annat domarteam hade spelat någon roll. Det blev 5-1 över två möten. Det var aldrig nära att vi skulle gå vidare mot Arsenal. Inte i huvudet och inte på planen. Ännu tydligare var det att Londonklubben inte respekterade Milan, såsom jag tänkte att alla fortfarande gör. Inte ens på San Siro i Europaspel.
Trots detta ville delar av mig inte erkänna att förlusten var lika självklart väntad som den var. Dagarna efter tänkte jag förstrött: ”vi var ju ändå med i början…” och ”om vi bara hade…”. Detta vilsna resonemang baserar jag på bilden av ett Milan som faktiskt har någon tyngd kvar i Europa. Men jag är fast i något som inte längre finns. Det tror jag att även Milan är. Och det måste få ett slut.
Milans vördnad för historia har hämmat oss länge nog. Det är vackert. Det är orsaken till att jag fortfarande är så investerad. I det längre perspektivet är det nog det jag kommer att minnas mest och mest varmt. Men det har hämmat oss länge nog. Ända sedan trotjänare som Maldini, Pirlo, Inzaghi, Gattuso, Seedorf och Ambrosini gått vidare till annat har klubbens Europahistoria gäckat trupperna. Ingen ska behöva bära sådan historia utan rätt förutsättningar. Då blir historien till en börda istället för en motivator. Då går det som det har gått.
Låt förlusten mot Arsenal rasera den sista förhoppningen om att historien kommer att rädda oss och bära oss vidare. Låt oss istället bygga nytt och hedra och återknyta till den på bästa möjliga sätt: genom att vinna titlar.
