Det svåraste av avsked
"Trots Nestas elegans och Inzaghis eufori så är det ett annat avsked som gör mest ont i mig."
Livet handlar om avsked, det är en av få sanningar som med säkerhet går att fastställa. Avsked som kommer väntat, avsked som kommer oväntat och avsked som sker utan en helt klar gräns. Eftersom ingenting varar för evigt (allra minst en fotbollskarriär), så är vi tvingade till att ta avsked. Det är därför jag sitter här med ett 33-årigt Milan-hjärta och försöker att hantera det faktum att vi inom loppet av några dagar blivit delgivna om flera smärtsamma avsked.
Avsked kan vara vackra, avsked kan göra ont. Avsked kan ske med värdighet och avsked kan ske med osynlighet. När det är kärlek inblandat så är de också oftast svåra att acceptera. Trots Nestas elegans och Inzaghis eufori så är det ett annat avsked som gör mest ont i mig.
Du kom som en anonym spelare från nu insomnade Salernitana. De sa att du var en talang och att du under dina unga år i Skottland snabbt härdats och förädlat din envishet och kalabriska passion med den sedvanliga tuffa brittiska fotbollsmentaliteten.
Men du var fortfarande bara en mercatoparentes när du kom. Du var inte frälsaren, du var inte den iögonfallande teknikern som alla väntade på, du var inte storstjärnan som fick rubrikmakarna att ta fram den fetaste av fonter. Du var bara Rino Gattuso, men det visade sig räcka ganska långt.
Redan tidigt kunde man förstå att du från den stund du klev in på planen var fullständigt dedikerad till din uppgift, men kanske inte att den skulle leda dig så långt. Du har dock förtjänat varenda en av dina segrar, varenda en av dina medaljer.
Du sprang när andra gick på knäna, du stod när andra började falla och du försvarade Milan så som om ditt eget liv stod på spel.
Det fanns de som säkert de som ville ifrågasätta ditt existensberättigande på en fotbollsplan. De som tyckte att du var två steg bakåt i fotbollsevolutionen. Du var aldrig den som stod i rampljuset, det var snarare du som höll i strålkastarna i vilkas ljus andra kunde glänsa i.
Kanske var det därför som det var så lätt att älska dig. Du var Yin till alla skönspelande Yangs. Du var arbetaren bland artisterna och du var framförallt hjärtat som aldrig slutade slå när avgörandets stund vankades.
Du var icke minst ett levande bevis på att ett helhjärtat arbete och en innerlig vilja att lyckas kan leda en människa långt i livet. Kritikerna har alltid funnits där och följt dig genom alla år. Men ingen ta ifrån dig det faktum att du har vunnit i stort sett allt som går att vinna som fotbollsspelare, och dessa framgångar kan inte viftas bort med slumpens hjälp.
Ärligt talat så har du också drivit mig till vansinne ibland, men den man älskar, den förlåter man. För när allt kommer omkring så är det de vackra stunderna tillsammans som man minns.
Många spelare har passerat Milan under årens lopp och många avsked har arkiverats under dessa år, men det är bara ett fåtal avsked som kan få en vuxen man att fälla en tår. Endast ett fåtal avsked lämnar ett tomrum som aldrig kommer att gå att fylla. Du Rino är och har alltid varit unik, därför är ditt avsked så svårt att ta.
Ditt krigarhjärta har varit med och skrivit flera kapitel i den rödsvarta historieboken, jag är dig evigt tacksam för det.
GRAZIE CAMPIONE!
